Hoppa till huvudinnehåll

Kjell Westö har ett behov av att bättra på verkligheten

Kjell Westö
Författaren Kjell Westö arbetar med fantasin som redskap Kjell Westö Bild: Yle/Parad Media efter nio

När författaren Kjell Westö slinker in i Efter Nios studio den här regniga helsingforskvällen är han en kvart försenad. Men han har en god orsak.

– Arbetsdagen for iväg med mig, ursäktar han sig ödmjukt.

Kjell Westö jobbar på en ny roman, den som skall bli hans sjunde. Fortfarande kan han alltså bli så uppslukad av skrivandet att tid och rum försvinner. Han vill inte själv ta ställning till om han har en ovanligt livlig fantasi, men han berättar att han alltid har haft ett behov att hitta på saker.

Måste förbättra verkligheten

– Det hade jag redan som barn. I skolan älskade jag att skriva uppsatser, så länge man fick skriva fantasiuppsatser, men när man i gymnasiet måste börja skriva faktabaserat var det inte lika intressant längre. Jag minns framför allt att jag då jag kom tillbaka från sommarlovet inte nöjde mig med att berätta att jag varit på sommarstugan i flera månader – jag måste hitta på fantastiska historier om hur jag hade rest till Brasilien. Givetvis trodde ingen på mig, skrattar Kjell Westö.

Han kallar det för något slags behov att att komplettera och förbättra verkligheten med berättelser och sagor. Berättelserna är både intrig- och karaktärsdrivna. En gång blev Kjell Westö ombedd att i en enda mening förklara varför han skriver. Meningen han valde var "Jag skriver för att främmande personer kommer in i mitt huvud, och börjar prata och kräver att få komma ut."

Inspireras av gamla fotografier

Varifrån kommer då dessa personer som poppar upp i Kjell Westös huvud och vill ut? Eftersom han ofta skriver historiska romaner och gör en diger research, så är det ofta från gamla fotografier och dokumentärfilmer som inspirationen kommer.

– Det kan vara en människa som står helt i marginalen som fångar mitt intresse. Ofta har jag ingen aning om vem det är på bilden, men de fångar mig. Sen sitter jag helt fascinerad och betraktar bilden hur länge som helst, och hur många gånger som helst. Och så börjar jag fantisera om vem den där människan är.

Ett exempel kommer från tiden då Kjell Westö arbetade med boken Där vi en gång gått. Han fick syn på ett fotografi från tidigt 1900-tal av en ung kvinna som spelade tennis i fotsid kjol och hade en enorm rosett knuten under hakan. Hon såg väldigt arg ut. Den bilden av en ilsken flicka, uppenbarligen ur överklassen, tvingad att spela tennis och bära rosett, var väldigt viktig när en av bokens huvudpersoner Louise Lilliehjelm växte fram.

Skrivandet måste vara fritt

Kjell Westö skriver utgående från en stor tankekarta som han gör upp när historien börjar ta form. Han har alltid stommen för intrigen klar när han sätter igång med själva skrivarbetet.

– Men det är otroligt viktigt att betona att det måste finnas en frihet i skrivandet, och för mig är det just det som är fantasi. Om man är för rigid så kväver man sin egen fantasi. Under arbetets gång händer det en massa saker och det dyker upp nya personer, så den färdiga boken har till sist en ganska avlägsen likhet med den ursprungliga tankekartan, förklarar Kjell Westö.

Alla författare är olika och för Kjell Westö är det viktigt att poängtera att det här med fantasi inte är något okomplicerat.

– Om jag hade den typen av fantasi med vilken man skapar Sagan om ringen eller Muminvärlden, då hade jag redan gjort det. Men jag har den typens fantasi som får sin näring ur en social verklighet, ofta en mycket konkret politisk verklighet. Det är det som sätter igång mig. Men det är inget principbeslut, jag bara är sådan.

Ny bok låter vänta på sig

Många av Kjell Westös böcker utspelar sig i ett historiskt Helsingfors. Också i den bok som nu är under arbete är händelserna förlagda till huvudstaden. Men den här gången blir det inte så mycket "helsingforsfrosseri". Kjell Westö berättar att han sin vana trogen arbetar väldigt långsamt, så vi får vänta ett tag till på den boken.

Efter Nio om fantasi den 4 maj i Yle Fem och på Arenan