Hoppa till huvudinnehåll

Flyktingtragedi blir teater i Tyskland

scenbild ur uppsättningen
scenbild ur uppsättningen Bild: © Krafft Angerer theatertreffen 2015

Hur ska man som vit välmående teaterkonstnär göra teater av Europas flyktingtragedi och de återkommande katastroferna i Medelhavet?

- Jag vill göra det svårt för publiken att gå på teater och tänka att det är tillräckligt, säger Nicolas Stemann. Han har regisserat Elfriede Jelineks pjäs Die Schutzbefohlenen, som startar bland båtflyktingarna på Medelhavet.

"Vi lever. Vi lever. Huvudsaken är att vi lever, men mycket mer än det är det inte heller..."

Elfriede Jelinek
Elfriede Jelinek Elfriede Jelinek Bild: EPA/APA Ulrich Schnarr elfriede jelinek

Så inleder nobelförfattarinnan Elfriede Jelinek sin senaste pjäs. Hon tar flyktingtragedierna utanför Lampedusa som en startpunkt, blandar med antik tragedi och filosofi och Österrikiska statens integrationsguide och den sanna historien om en grupp flyktingar som ockuperade en kyrka i Wien, och så får vi en historia med flyktingarna som ett kollektivt ”vi”.

Som bäst gästspelar pjäsen under Theatertreffen-festivalen, i regi av Nicolas Stemann som har valt att hämta tiotals flyktingar upp på scenen. Men hur fungerar det? Blir det bara effektsökeri? Eller hjälper det en som åskådare att få en direkt känslomässig relation till tragedin?

Pjästext utan figurer eller repliker

Sin vana trogen har Jelinek skrivit en pjästext som förutsätter en stark regihand, eftersom den saknar personer och repliker. Allting bygger på ett febrigt textflöde, en medvetandeström sida upp och sida ner, det kan gå 200 rader utan nytt stycke.

Jelineks pjäser utgår oftast från ett aktuellt samhälleligt problem som hon mixar ihop med allt som faller henne i tankarna när hon skriver, och så leker hon med ord och idéer, associerar vilt. Jelineks pjäser är inte i första hand en traditionell berättelse. Hos henne är språket berättelsen, språkets mångtydigheter och musikalitet och rytm.

Det gör förstås att man som utlänning går miste om en stor del av de smarta oförutsägbara språkliga nyanserna.

Vi lever. Vi lever. Huvudsaken är att vi lever, men mycket mer än det är det inte heller...

Redan titeln har så många betydelser

Jelineks Die Schutzbefohlenen kunde direkt översatt betyda ”de som behöver skydd”, men innehåller samtidigt idén att de som behöver skydd också är värda skydd. Dessutom syftar den på Aischylos antika pjäs Die Schutzflehenden (de som ber om skydd / de skyddssökande), en tragedi där handlingen kretsar kring en grupp egyptiska kvinnor som flyr för att undvika giftermål.

Bara att hitta en elegant svensk motsvarighet till titeln är alltså hopplöst, men jag tröstas av att Nordens bästa Jelinek-översättare också har problem.

När jag för några år sedan gjorde ett radioreportage om Jelinek och hennes dramatik, träffade jag svenska Magnus Lindman och finländska Jukka-Pekka Pajunen som beskrev hur man borde eller kunde förstå hennes texter.

- Det första jag måste förstå är klangen och tonen, vad allt egentligen betyder är till en början mindre intressant, berättade Lindman.

-. Jelinek skapar också ett eget språk, och hur översätter man det? När jag en gång mailade henne mina problem svarade hon vänligt att, ja, jag tror det är värre att vara min översättare än att vara jag.

Theatertreffens teaterhus
Theatertreffens teaterhus Bild: Tomas Jansson/YLE theatertreffen 2015

Också Jukka-Pekka Pajunen ansåg att Jelinek är det svåraste att översätta.

- Man lider när man översätter henne, för att det är så omöjligt, men samtidigt är jag jättelycklig. Och att lida samtidigt som man är lycklig, det passar förstås jättebra med fru Jelinek.

Problematisk föreställning

Så till den aktuella produktionen, som är problematisk av många orsaker.

Till att börja med kan man fråga sig om det ens möjligt att göra teater på ett så mångbottnat problem som flyktingtragedin utan att det på något sätt blir fel. Är det ens möjligt för en trygg ensemble att gestalta en sådan hopplöshet inför en trygg publik i ett tryggt land, utan att det blir för lätt att bara se teaterkvällen som ”intressant konst” utan att behöva bry sig om det som konsten försöker gestalta?

Jelinek bekymrar sig inte om den frågan. Hon ger nyhetsrubrikernas siffror inte ens ansikte men nog ett jag, hon går in i känslan av att ligga på ett kallt kyrkogolv, funderar på vems gud kyrkan tillhör, låter det kalla golvet krocka med integrationsbroschyrers tomma fraser om jämlikhet, drar parelleller till 2.500 år gamla texter för att ge hela flyktingbegreppet perspektiv, bollar med den tyska filosofen Heideggers tankar ("Heidegger måste jag ha med",skriver hon i ett kortkort efterord till pjästexten, "för att jag inte kan ensam"), och låter sedan en regissör lösa alla problem när texten ska möta en teater.

Regissören Nicolas Stemann försöker i sin uppsättning från Hamburgs Thalia Theater problematisera hela upplägget genom att använda ”riktiga” flyktingar i föreställningen. Han väljer också att leka med självironi, för att strecka under att föreställningen vet hur konstigt det blir när tre vita välbetalda manliga skådespelare ställer sig på scenen för att spela en pjäs om flyktingar.

Scenbild ur föreställningen
Scenbild ur föreställningen Scenbild ur föreställningen Bild: © Krafft Angerer theatertreffen 2015

Det intressanta är att Stemanns grepp tidvis fungerar utmärkt, tidvis inte alls.

Som när han en dryg halv timme in i pjäsen kastar in en mörkhyad skådespelare som stjäl en del av pjästexten. De tre vita männen behandlar honom som en flykting, förstår inte hans tyska, missförstår, uppträder ”välvilligt” samtidigt som denna välvillighet är fylld av rasism. Den bilden fungerar.

Eller när en av de vita männen målar sig svart för att ”bättre kunna spela en flykting” – något som delar av publiken reagerar starkt på.

Ja, det låter illa, men scenen får en fortsättning när den mörkhyade skådespelaren målar sig vit. Om det är rasistiskt att måla sig svart, vad är det att måla sig vit? Om man gör bådadera, tar det då ut varann? Är det då okej?

Sådana infall finns inte i ursprungstexten. Liksom inte heller de ”riktiga” flyktingarna som plötsligt tar över scenen och berättar sina egna historier. Tills de ”riktiga” skådespelarna igen tar över scenen och störs av flyktingarna som ber om hjälp – fram till repliken ”vi hinner inte nu, vi har fullt upp med att spela er”.

Något för Finland

Samtidigt plockar Stemann också in, för mig, oförklarliga distanserande element när manliga skådisar kläs i kvinnoklänningar och sjunger opera. Som en bild av överklassens arrogans? Av finkulturens världsfrånvändhet?

Eller när alla samlas för att dansa till pop; en stund av gemensam glädje, skådespelare och flyktingar, alla tillsammans, samtidigt som man som åskådare vet att de 30-talet flyktingarna slängs ut i en osäker verklighet genast när föreställningen är över.

Då tänker jag istället på hur spännande det kunde vara att spela den här texten i Finland. Hur det skulle fungera att göra sig lustig över statens flyktingpolitikfraser, eller politikers och medborgares fördomar – något som pjästexten ständigt leker med.

I Berlin diskuterar man

En av flera detaljer som gör Theatertreffen till en så speciell festival, är mötet mellan publik och ensemble efter föreställningarna.

När Nicolas Stemanns Jelinek-regi visas i Berlin, sitter tiotals människor i foajén ännu vid 23-tiden och diskuterar vad man nyss har upplevt..

Åsikterna är delade. Det finns de som anser att Stemann lyckats fördjupa problematiken genom att hämta in flyktingar i föreställningen, andra som anser att det bara handlar om att utnyttja någons nöd.

Stemann själv förklarar sina val med att han ville undvika ”en akademisk teaterupplevelse”.

- Det är viktigt att man inte kommer och ser en pjäs om ett problem som det här och sedan går hem och tänker att, okej, nu har vi behandlat det här.

Regissören Nicolas Stemann diskuterar sin föreställning
Regissören Nicolas Stemann svarar på frågor under Theatertreffen. Regissören Nicolas Stemann diskuterar sin föreställning Bild: Tomas Jansson/YLE nicolas stemann

- Jag ville göra det svårt för publiken att se den här föreställningen.

I det avseendet har han lyckats, att han tvingar sin publik att fundera på vad som är okej, vilka problem som självklart finns där när välutbildade välbetalade välmående konstnärer tar upp tragedier som berör utstötta fattiga krigsdrabbade medmänniskor.

Bara det att jag är tveksam till att Stemanns lösning fungerar, och tvingar mig själv att försöka tänka på varför jag tänker så – bara det gör ju att han har lyckats. Eller?

Av alla Jelinek-uppsättningar jag sett, kommer den här ändå inte ens nära de riktiga höjdarna. Och det handlar lika mycket om den torftiga scenografin och de oförklarliga distanseringselementen som om de problematiska regigreppen.

Men jag vet fortfarande inte hur man skulle göra en teaterföreställning om flyktingtragedin på ett sätt som ur en eller annan synvinkel inte skulle vara problematisk.

Tomas Jansson återkommer ännu med en artikel från Theatertreffen, om den kvinnliga regissören som för tillfället är Europas mest omtalade unga regissör; Susanne Kennedy. Den hittar man här

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje