Hoppa till huvudinnehåll

Magnus Silfvenius Öhman: Vingklippta drömmar

Hjärtevänner
Magnus Silfvenius Öhman, programledare för Hjärtevänner Hjärtevänner Bild: Five Corners Productions 6512 3101 000

- Det står väl inte Yle på bilen, var det första som Birgitta sade när hon stack ut huvudet genom dörröppningen.

Själv kan jag ingenting om bilar. Jag fattar begrepp som ”automatväxel”, ”fyrhjulsdriven” och ”spolarvätska” och bilen jag hade åkt upp i från Helsingfors var vit och lite längre än en vanlig personbil (ett bra signalement om man letar efter den på en parkeringsplats). Så, trots den uppenbara oro som Birgitta utstrålade fanns det något lite tillfredsställande med att hon faktiskt ställt en fråga om en bil som jag med säkerhet kunde svara rätt på.

- Nej. Det står inte Yle på bilen, svarar jag stolt.

Aningen lättad men fortfarande påtagligt spänd öppnar Birgitta dörren tillräckligt för att jag kan smita in i det vita radhus som är Birgittas hem. Hon kastar en sista blick ut genom dörröppningen och stänger den sedan snabbt bakom oss. Sedan slappnar hon av.

Birgitta berättar att mitt besök helst skulle hållas hemligt. Det har redan börjat pratas om henne i byn hon bor i. Folk vet att hon varit i kontakt med redaktionen på tv-programmet Hjärtevänner. Grannar, vänner och andra bybor har redan hunnit pika, avråda, viska och peka när de sett Birgitta. Det är naturligtvis olustigt för henne. Birgitta förklarar att om folk i byn såg en Yle-bil så skulle pratet troligtvis bara bli värre.

Birgitta är över sjuttio och har levt ensam länge nu. Hennes man lämnade henne och sedan dess har hon gjort några fruktlösa försök att nå ut för att kanske träffa en ny kärlek. Birgitta är fullt medveten om att hennes medverkan i Hjärtevänner inte är en garanti för att finna kärleken, men hon är också fullt medveten om att sitta hemma och titta på tv och med jämna mellanrum dricka kaffe med grannen och väninnan verkligen är en garanti för att inte finna den.

Hjärtevänner var ett roligt och spännande alternativt, men nu när det börjat tisslas och tasslas i byn har Birgitta ändrat sig.

Jag skulle inte säga att Birgitta inte vågar vara med nu. Snarare är det så att hon inte orkar. Hon är rädd för att om hon medverkar i Hjärtevänner kommer byborna att prata, fördöma, att inte förstå och att utesluta henne från gemenskapen. Hon är redan tillräckligt ensam.

Birgitta är inte den första av alla de som skickat iväg en intresseanmälan till Hjärtevänner som en tid efteråt dragit tillbaka den. Nästan alltid handlar det om det yttre trycket. Det handlar om vänner som på ett förminskande sätt undrat om Birgitta och de andra ”verkligen ska fläka ut sig på det där sättet”, menat att det är ”slampigt beteende” och spekulerat i huruvida Birgitta anser sig vara ”märkvärdig”. ”Ska vi alla tycka synd om dig sen?” är också en fråga hon fått.

Frågan jag ställer mig är: Varför finner så många en njutning i att vingklippa sina nära, sina vänner och sina medmänniskor? Vilken tillfredsställelse ger vetskapen om att man egenhändigt amputerat en människas drömmar? Eller förstår man inte det. Är dessa självutnämnda väktare av ”moral, etik och folkvett” så uppfyllda av sin egen fullkomlighet att de inte längre har förmågan att medmänskligt och kärleksfullt ge en svältande individ utrymme att känna sig behövd, sedd och verklig - allt detta som är den sanna näringen vi lever av? Varför bromsar de andra människors lycka?

För att försöka förstå roten till den här sortens illvilja har jag spekulerat kring att också de människor som förtalar andra har sår, som de i sin tur inte fått hjälp med att vårda. Men inte ens det hjälper mig att förstå då jag får höra vad Birgitta utsatts för, och då jag hör nederlaget i hennes röst. Det är så sorgligt att hon och många andra har hunsats och tryckts ner av de människor som ska vara deras stöd i livet.

För ett ögonblick försökte en vän, en granne, en mamma eller en pappa att sträcka ut sina vingar. De är numera återinförda i ledet.

Du som haft en del i detta, har dödat något av det vackraste i en människa. Deras dröm.

Magnus Silfvenius Öhman

Läs också