Hoppa till huvudinnehåll

The Voices – huvudlös film

Ryan Reynolds rollgestalt Jerry med sin katt och ett avhugget kvinnohuvud.
Mannens bästa vänner? Ryan Reynolds gör en stark insats i en oväntat svag film av regissören Marjane Satrapi. Ryan Reynolds rollgestalt Jerry med sin katt och ett avhugget kvinnohuvud. Bild: Future Film ryan reynolds 2

Efter sina svartvita studier i verklighetens Teheran tar regissören Marjane Satrapi steget in i en pastellfärgad seriemördarkomedi. Väntat drag? Nej. Lyckat drag? Nej.

Vid det löpande bandet i den lilla fabriken i den lilla staden möter vi Jerry. Och Jerry (Ryan Reynolds) är inte riktigt som andra. Åtminstone inte som de andra på verkstadsgolvet. Han är artig, vänlig och stilig. En liten pojke i en vuxen mans kropp.

Eftersom han inte kommer från orten är det ingen som vet något om hans bakgrund. Det enda som är uppenbart är att han svärmar för vackra Fiona (Gemma Arterton) - trots att han skulle ha betydligt större chanser med söta Lisa (Anna Kendrick).

För det mesta går han trots allt ensam hem. Hem till sina bästa vänner: katten Mr. Whiskers och hunden Bosco. De är mjuka, gulliga och trogna. De lyssnar. Kommer med goda råd. Och med mindre goda sådana.

”Du måste döda”, väser Mr. Whiskers. ”Först då kan du känna att du lever...”

Från rosa till svart

Marjane Satrapis´ ”The Voices” är en absurd film. I negativ bemärkelse. Och inte ett drag man väntat sig av regissören som tidigare filmatiserat sina egna seriealbum. Där ”Persepolis” (2007) skapade svartvit magi i animationsform blir detta en visuell smällkaramell som inte är ett dugg god.

Den är bara för mycket av allt.

Inledningsvis en komedi i pastellnyanser. En komedi med inslag av musikal som efter ett stänk av relationsdrama kantrar över i en svart studie i ett sönderfallande psyke.

Visst ger terapisessionerna med Dr Warren (Jackie Weaver) små vinkar om ett mörkt förflutet och visst börjar man ana att det verkligen är viktigt att Jerry tar sina mediciner - men inget förbereder en på den brutalitet som plötsligt flammar upp.

Ett besinningslöst våld som tvingar en att sitta på helspänn under återstoden av filmen. Vad kommer nästa bild att bestå av? Gulligt gosande med mjuka husdjur eller ivrigt hackande av annat än grönsaker vid diskbänken? Och vad blev det av det där avhuggna huvudet?

Vad är poängen?

Visst finns här fungerande element. Den lilla staden med David Lynch-vibbar. Den snälle mannen som inledningsvis får en att associera till byoriginalet i ”Lars and the Real Girl” (2007).

De absurda replikskiften som äger rum mellan djuren och deras husse. De effektfulla växlingarna mellan den värld Jerry tror sig leva i och den verklighet han de facto är mitt uppe i.

Och mitt i allt detta en Ryan Reynolds i högform. Bortkommen. Olycklig. Sönder.

Problemet är att skrattet drunknar i blodpölarna medan den potentiella ironin skär sig sönder och samman på alla vassa knivar. I slutändan förmår man varken skratta eller gråta åt stackars, hemska Jerry.

Och just när man bestämt sig för att avskriva ”The Voices” som en pendelrörelse mellan två genrer så introduceras ytterligare ett element: musikvideon. Komplett med Jesus, dua dua-flickor och en rosa lagertruck.

Komiskt? Nej. Tankeväckande? Nej.

Huvudlöst? Ja.

Läs också