Hoppa till huvudinnehåll

Den som flyr blir melankolisk och arg

Porträtt av författaren Xiaolu Guo
Författaren Xiaolu Guo Porträtt av författaren Xiaolu Guo Bild: Philippe Ciompi xiaolu guo

Den kinesisk-engelska författaren Xiaolu Guo skriver om hur svårt det är att byta land och kultur. För henne har språket blivit en ny hud.

Som ung läste jag den ryske författaren Ilja Ehrenburgs memoarer. Boken hette I livets ström och handlade bland annat om hur Ehrenburg flyttade från Moskva till Paris.Jag nålade fast ett citat ur boken på min anslagstavla: ”Jag hade ännu inte lämnat Moskva och hade ännu inte nått Paris. Det var kanske ett slags nonexistens."

Ungefär så skrev han, men faktum var, att han hade den här känslan långt efter att han kommit fram till Frankrike. Att lämna det förflutna och komma tillrätta i det nya är en process, som tar tid och kanske aldrig leder till en syntes.

Välfärdsexil eller flykt

Att jag fäste mig vid citatet av Ehrenburg handlade säkert om att jag, liksom så många andra, lämnade landsbygden och bondesamhället bakom mig för att bli en del av medelklassen i olika städer i samma land. Inte mycket till exil att tala om, men ändå en förändring som är präglande, en slags välfärdsexil. Åtminstone då, på 1970-talet.

Redan som barn hade jag älskat Vilhelm Mobergs böcker om de svenska utvandrarna, de som sökte sig en ny tillvaro för att de inte kunde överleva där de var. Att någon kunde äta ihjäl sig på gröt efter att ha svultit länge skrev han om, och det gav ett medvetande om utsatthet.

Och så var det ju själva äventyret som lockade.

När den kinesiske författaren och filmaren Xiaolu Guo lämnade Kina, var det för att hon tvingades till censur och självcensur. Hon flydde till Europa, till London, men att byta ut en diktatur mot demokrati går inte heller i en handvändning. I sina böcker skildrar hon tomrum och ensamhet.

författaren Xiaolu Guos dedikation
Xiaolu Guos dedikation till mig. författaren Xiaolu Guos dedikation Bild: Yle/Gungerd Wikholm xiaolu guo

På bottnen av en brunn

I sina nya roman Jag är Kina skriver Xiaolu Guo om Kinas första punkrockare Jian, som delvis har en förebild i verkligheten. Jian kommer till olika flyktinganläggningar i Europa, i England, Schweitz och Grekland.

Längtan efter hemlandets slätter, vattenbufflar och skrynkliga bönder med spaden på ryggen trotsar vetskapen om att han varken vill eller kan resa tillbaka till Kina. Hans hemlängtan väcks av det kyliga livet i vår världsdel.

Han ser ensamma kvinnor rensa i sina trädgårdar, han ser teveapparater stå påslagna i ödsliga rum. Han tycker det här livet liknar en tillvaro på botten av en brunn.

Det kluvna jaget

Efter drygt tio år i exil har Xiaolu Guo lärt sig att en migrant utvecklar två jag. Ett melankoliskt, tillbakablickande och ett nytt aggressivt, som tävlar om att komma först. Som offrar vänskaper och varma känslor för att klara sig. Det är en sammansatthet, som är mer än välbekant för henne själv.

Ändå har hon lyckats kombinera det asiatiska och det europeiska och hon skriver faktiskt på engelska. Hon älskar ord och språk och har gjort engelskan till sin vid sidan av kinesiskan.

Hon ansluter sig till raden av författare som har blivit kända för att skriva på något annat språk än sitt modersmål. Bland dem irländska Samuel Beckett , som skrev på franska. Tjeckiske Milan Kundera, som också gör det. Ryske Joseph Brodsky övergick i exilen i USA till att skriva essäer på engelska.

Människor är inte stater

Sonja Ahlfors läser i studion
Sonja Ahlfors läser ur Xiaolu Guos roman Sonja Ahlfors läser i studion Bild: Yle/Gungerd Wikholm sonja ahlfors

Xiaolu Guos romaner betonar individen. En människa representerar inte en stat och får inte utnyttjas när stater gör propaganda. Enligt Xiaolu Guo kan både Amerika och Kina ,som i Allen Ginsbergs dikt, ”knulla sig själv” med sin atombomb.

Hon är helt förvissad om att konst är större än politik. Att skriva är en intellektuell utläggning i gestaltad form, men syftet är större än enbart att ta ställning för eller emot något. Människor dör, regeringar byts ut, men stjärnhimlen är oändlig och ofattbar.

Det är lätt att hålla med Xiaolu Guo om det.

Dokumenterat: Jag är Kina i Radio Vega 13.5 kl. 11:03
Uppläsning Sonja Ahlfors och Oskar Pöysti.
Redaktör: Gungerd Wikholm.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje