Hoppa till huvudinnehåll

En barndom i krigets Berlin

Christel Bott berättar om sin barndom i krigets Tyskland.
Christel Bott berättar om sin barndom i krigets Tyskland. Christel Bott berättar om sin barndom i krigets Tyskland. Bild: Yle/Johnny Sjöblom christel bott

Det har i dagarna gått 70 år sedan den tyska kapitulationen, som markerade slutet på det andra världskriget i Europa. Christel Bott upplevde krigets sista dagar och timmar i det omringade och förstörda Berlin. Hon har skrivit en bok om sina erfarenheter.

Christel Bott läser ur sin bok, Isabell. Eine Kindheit im Zweiten Weltkrieg, om hur hon som 8-årig flicka upplevde kriget och krigsslutet i Berlin. Långa tider av de sista krigsåren tillbringade hon i skyddsrum, som natten i mars år 1943 när huset där hon bodde i stadsdelen Prenzlauer Berg träffades av en flygbomb.

Med sin farmor och farfar flyttade hon till ett sommarhus i en koloniträdgård i Pankow. I en bunker i närheten upplevde hon stunden när Sovjettrupperna kom.

– Det var inte alls så illa som alla hade föreställt sig. Soldaterna betedde sig väl. Inga kvinnor blev våldtagna och de såg till att vi barn fick något att äta, berättar Christel Bott.

Mitt i striden

Men striderna i de norra delarna av Berlin rasade vidare. Huset där man hade bott låg mellan de tyska och ryska linjerna.

– När det var lite lugnare i striderna fick vi ta oss till huset för att mata hundarna och se till om allt var i sin ordning. Ryska soldater gav oss tecken när det var någorlunda säkert att springa över gatorna.

Christel Bott fick tillfälligt flytta in en ännu någorlunda intakt lägenhet bakom den ryska linjen.

– De vuxna kunde inte röra sig ute utan att bli skjutna. Därför var det vi barn som fick springa ut till pumpen och hämta vatten. Det var ingen som avsiktligt sköt mot oss barn, berättar Bott.

Värst rädd kände hon sig inte aldrig.

– Min farmor och farfar visade aldrig att de skulle ha varit rädda. På så sätt var också jag övertygad om att inget kommer att kunna hända oss.

Att kriget var förlorat något hon och hennes närmaste inte tänkte på.

– Det var något vi egentligen inte brydde oss om. Vi var bara lättade att det nu till slut var över. Min farfar hade också tagit stora risker, då han hade fört mat till ett judiskt par som höll sig gömt nära vårt hus. Han tog mig ofta med på sina färder, för att han tyckte det var tryggare så ifall av att någon stoppade oss för att fråga vad han höll på med.

Vad är demokrati?

Bland åhörarna väcker Christel Botts bok många tankar. De flesta i publiken har upplevt kriget och det Tredje Riket som barn.

– Vi blev bestulna på hela vår barndom. De drömmar vi själva hade och de drömmar våra föräldrar hade för vår del, blev det aldrig något av. Det här gäller inte bara för mig utan för hundratusentals barn som växte upp under kriget, säger en av männen i publiken.

Och att efter kriget ställa om hela sin tankevärld var inte heller det lättaste.

– Plötsligt skulle Tyskland vara en demokratisk republik. Vi visste ju inte ens vad demokrati var. Vi kände ju inte till något annat än nationalsocialismen, som hade tutats i oss genom propagandan i skolan och för min egen del också inom Hitlerjugend.

– Inte ens våra föräldrar vågade inför oss barn säga något kritisk om Hitler eller partiet, av rädsla för att vi skulle gå och säga fel saker åt fel personer.

Får inte handla om skuld

– Efter kriget var det många som fick rena papper trots att de hade varit en väsentlig del av systemet. Det var förstås fel. Många var säkert medlöpare på grund av att personlig vinning, men många var det också enbart av rädsla för vad som kunde hända med dem och deras familjer, säger Christel Bott.

Bott fyller snart 78 och hon poängterar att hon aldrig var med om att rösta nazisterna till makten.

– Vi var ju bara barn då. Det var inte vårt fel, men trots det har vi hela vårt liv tvingats att leva med det som hände. Därför tycker jag att det är dags att börja se på saken på ett annat sätt. Det kan och får inte längre handla om en fråga om skuld. Det måste handla om att gång på gång behandla det som skedde, så att det inte sker igen.

Tyskland har enligt Bott ett stort ansvar att se till att de här sakerna inte glöms bort och att de unga får ta del av det svåra i landets historia, men utan att de tvingas känna att de bär på någon skuld för det skedda.

– Det som gjordes i nazismens namn kan inte göras ogjort. Vi har i alla fall gång på gång bett om ursäkt för det som hände och jag hoppas att man i något skede kan acceptera de här ursäkterna, säger Bott.

Läs också