Hoppa till huvudinnehåll

Olipa kerran seminaari – och sen fanns det inte mer

Seminariebyggnaden i Kajana.
Seminariebyggnaden i Kajana. Seminariebyggnaden i Kajana. Bild: Black Lion Pictures Oy olipa kerran seminaari

Vissa dokumentärfilmer borde förses med en varningstext, den här filmen kan få ditt blodtryck att stiga till farliga nivåer. Olipa kerran seminaari är just en sådan.

Vissa dokumentärfilmer låter tråkiga och knastertorra, Olipa kerran seminaari är en sådan. Men en film som sedan överraskar en totalt.

Tro på bildning

Filmen handlar om lärarutbildningen i Kajana, dess uppgång och fall. Hur man i slutet av 1800-talet beslöt att bygga upp en stor enhet för lärarutbildning och hur den här enheten blev framgångsrik och kostnadseffektiv. Och hur man sedan efter 113 år plötsligt lade ner det hela.

Det hela börjar så fint, med tankar om utveckling och höga bildningsideal. Man grundar en lärarutbildning i en avkrok av landet där det finns inte så mycket, inte ens ordentliga vägar och just därför anser man det extra viktigt att föra bildning och kunskap dit. Det finns en stark tro på att man kan förändra samhället och dess invånare, att även folk i obygden behöver duktiga och kompetenta lärare.

Dokumentären handlar också om Finlands historia, om utvecklingen från ett fattigt samhälle med småbrukare och torpare till ett modernt, framgångsrikt och högteknologiskt land. Det handlar om bubblor man lever i. Och det handlar om hur tron på bildning försvunnit.

Berättelse på flere nivåer

Filmen i sig är inte speciellt märkvärdig, under 1h och 5 min presenterar regissören Markku Heikkinen (som tidigare i år var aktuell med dokumentären Talvivaaran miehet) både nedläggningen och dess bakgrund. Parallellt med historien om seminariet berättas också historien om enhetens nära kopplingar till skyddskåren och militären. Vilket ibland för tankarna in på helt andra spår och bort från den dramatiska berättelsen om själva nedläggningen. Men å andra sidan breddar det historien, visar på det farliga med att leva i en bubbla och fungerar även som en förklarande del till varför våra skolor har sett ut som de gör, varifrån den starka tron på disciplinen härstammar.

Seminariet i Kajana blev inte bara en framgångsrik och effektiv skola, Heikkinen visar också hur den hade en stor inverkan på det lokala samhället, speciellt kulturlivet. När det går som bäst har Kajana både pappersindustri och högskola i samma stad, inkomst och kultur. Sedan läggs industrin ner och därefter bildningen.

Finns det ett svar?

Lärarutbildningen i Kajana upplever med jämna mellanrum att man vill lägga ner verksamheten. Och varje gång lyckas man övertyga beslutsfattare och politiker om att den skall få fortsätta. Men 2010 är det sedan definitivt stopp. Trots att man kan visa upp goda resultat, är kostnadseffektiv och framgångsrik.

Och det är här nånstans som blodtrycket börjar stiga. För det hela blir så obegripligt. Varför lägger man ner nåt som fungerar så bra?

Dokumentären är ett försök att förstå varför. De som medverkar är bl.a. professor Juhani Suortti, den sista chefen för utbildningsenheten och Toivo Peppanen och Veikko Leinonen som sätter upp en dokumentarisk teaterföreställning ”Oikeusjuttu” som skildrar händelseförloppet. Ledande politiker (som t.ex. utbildningsminister Henna Virkkunen) och byråkrater hade man gärna hört mer av – för jag vill ju tro att det finns nåt vettigt svar på frågan: varför lades utbildningen ner?

Se Markku Heikkinens dokumentär Talvivaaran miehet på Arenan