Hoppa till huvudinnehåll

"Andra världskriget är segrarnas berättelse"

Sebastian Lindberg, Laura Oksanen och Martin Pettersson studerar historia vid HU
Sebastian Lindberg, Laura Oksanen och Martin Pettersson studerar historia vid HU Bild: Yle/Johannes Tabermann martin pettersson

Det har gått 70 år sedan andra världskriget tog slut och Tyskland kapitulerade. I Europa firas det här som den stora segerdagen. Det sägs att historia är segrarnas berättelse. Hur märks det här i historieundervisningen och i det kollektiva minnet i Finland?

Nyheten om att Hitler hade besegrats och att kriget som krävde över 50 miljoner liv tagit slut spred sig som en löpeld runtom i världen den 8 maj 1945. Också hit till Finland. Statsminister J.K. Paasikivi kungjorde i ett känsloladdat radiotal för det finländska folket att andra världskriget nu var över:

"Medborgare! Det fruktansvärda krig som i sex år rasat i Europa är nu slut."


I Helsingfors ordnades det på Kristi himmelsfärdsdag 1945 en stor fredsdans vid järnvägsstationen. Trots att Finland var allierat med Tyskland och ställdes inför stränga fredsvillkor, togs nyheten om slutet på kriget emot med glädje av folket. Järnvägstorget i Helsingfors fylldes till bredden av barn, vuxna, åldringar, arbetare och akademiker.


I dag är det ingen fredsdans på järnvägstorget. Freden har blivit en självklarhet för de flesta och kriget blir allt avlägsnare i takt med att allt färre har egna minnen av det.

"Vi vill fortfarande se Finland som en av segrarna"

Varför anses det då så viktigt att känna till vad som hände för 70 år sedan? Och vad lär man sig i skolan om Finlands roll i andra världskriget? Jag riktar frågan till Sebastian Lindberg, Laura Oksanen och Martin Pettersson som studerar historia vid Helsingfors universitet.

Alla tre är överens om att finländsk historieskrivning fortfarande präglas av att man vill se Finland som en av segrarna, och är ovillig att verkligen göra upp med Finlands förflutna som en av nazi-Tysklands allierade.

- Andra världskriget, precis som alla andra krig, är segrarnas berättelse. Efter kriget har man demoniserat axelmakterna. Visserligen med goda skäl, men ändå, säger Sebastian Lindberg.

Det råder fortfarande en uppfattning om att också Finland var segrare. Det här märks speciellt tydligt i skolundervisningen.

- Det är intressant ur Finlands synvinkel att det här i vårt land råder en uppfattning om att också vi var segrare. Det här lever helt tydligt kvar speciellt i skolundervisningen. Det förekommer också en extrem heroisering av krig i allmänhet och andra världskriget i synnerhet, konstaterar Martin Pettersson.

- I Finland kan vi ännu inte riktigt medge för oss själva att vi nog var allierade med Tyskland. Vi försöker på alla sätt bortförklara det med att vi var vapenbröder och att vi inte hade några andra val. Men det gäller nog bara att medge att vi var på Tysklands sida, fortsätter Sebastian Lindberg.

Laura Oksanens erfarenheter är att man nog ändå försökte ta upp Finlands problematiska roll i skolundervisningen.

- Men ofta blev det hemskt mycket förklaringar om varför vi var tvungna att ställa oss på Tysklands sida, som om vi inte riktigt ännu har behandlat den här frågan ordentligt.

Mannerheim samtalar med Hitler
Mannerheim och Hitler träffades två gånger under andra världskriget. Först i Finland, sedan i Tyskland. Mannerheim samtalar med Hitler Bild: Yle hitler och mannerheim

Föråldrad historieundervisning

Tycker ni att historieundervisningen i skolan är föråldrad?

- Delvis nog. Det sägs att man ska lära ut källkritik, men det görs inte i skolan, säger Martin Pettersson.

- Man måste överlag bli bättre på att lära ut kritiskt tänkande och ta i beaktande vem som har skrivit vad och varför, inflikar Laura Oksanen.

Alla tre har också reagerat på att det som lärs ut om andra världskriget i skolan är mycket eurocentriskt.

- Man nämner kort att det också fördes strider i Stilla havet och i Afrika, men det är bara de europeiska striderna man egentligen berättar något om, konstaterar Sebastian Lindberg.

Populärkulturens stora inflytande

Att historia är segrarnas berättelse märks i skolundervisningen. Men ännu mer i populärkulturen. Enligt Sebastian Lindberg, Laura Oksanen och Martin Pettersson målar populärkulturen upp en förenklad bild av andra världskriget som en strid mellan de goda och de onda.

- I alla krigsspel och i alla krigsfilmer är arketypen av den onde alltid en tysk. På universitetet problematiseras nog den bild som populärkulturen ger, men definitivt inte i gymnasiet eller i grundskolan, anser Martin Pettersson och får medhåll av Laura Oksanen.

Charlie Chaplin i filmen Diktatorn. (1940)
Charlie Chaplin bland de första att öppet kritisera Hitler i filmen Diktatorn från 1940. Charlie Chaplin i filmen Diktatorn. (1940) Bild: Wikimedia commons diktatorn
I alla krigsspel och krigsfilmer är arketypen av den onde alltid en tysk. Populärkulturens bild av andra världskriget borde problematiseras mera i skolan.

Samtidigt blir historieskrivningen här i Finland lätt mycket konfunderande när man börjar dela in länder i goda och onda, påpekar Martin.

- Ordet öst har fått en mycket negativ konnotation och synen på Ryssland är ofta svart-vit. Ryssland är den onda, medan Finland är den goda. Men Tyskland är också lite onda, fast de egentligen är på vårt lag. Ändå hör vi egentligen till de goda. Tittar man på andra världskriget är Ryssland sist och slutligen ändå mera goda än Tyskland. Därför blir finländsk historieskrivning lätt mycket konfunderande.

Hur viktigt är det att i dag förstå orsaken till andra världskriget och följderna av det?

- Det är nog viktigt. Andra världskriget är säkert det krig som påverkat dagens samhälle allra mest. Antagligen skulle vi till exempel inte ha en europeisk union eller euron i plånboken utan andra världskriget. Men om två hundra år är det antagligen inte alls lika viktigt, säger Sebastian Lindberg.

- En äldre person i min släkt som jag talade med, konstaterade att dagens yngre politiker inte har upplevt rädslan för Ryssland och därför är de modigare. Andra världskrigets betydelse blir förstås mindre för varje generation, säger Martin Pettersson.

Läs också