Hoppa till huvudinnehåll

Krigsslutet 1945: Lova att du skjuter dig!

Sovjetiska soldater vid Brandenburger Tor strax efter erövringen av Berlin.
Sovjetiska soldater vid Brandenburger Tor strax efter erövringen av Berlin. Sovjetiska soldater vid Brandenburger Tor strax efter erövringen av Berlin. Bild: Wikimedia Commons / Allgemeiner Deutscher Nachrichtendienst under den linden

Det är ett fenomen som det har talats tyst om. Under de sista veckorna av det andra världskriget kom det till en regelrätt självmordsepidemi bland tyskar som av olika anledningar inte stod ut med det tyska nederlaget. En nyutkommen bok tar fasta på vad som egentligen hände.

På eftermiddagen den 30 april 1945 var det för hans del över, såväl kriget som livet. Adolf Hitler som var arkitekten bakom hela vansinnet förde en pistol till sin högra tinning och tryckte av. En stund tidigare hade hans fru Eva tagit sitt liv med en ampull kaliumcyanid.

För Hitler var själva tanken på kapitulation omöjlig. Att förhandla med de allierade kom inte på fråga. Inte heller att falla i Stalins händer. I Hitlers värld gällde det att segra eller dö. Han hade planerat sitt dåd redan länge, det var bara tidpunkten som var oklar. I Hitlers testamente heter det:

Außerdem will ich nicht Feinden in die Händen fallen, die zur Erlustigung ihrer verhetzten Massen ein neues, von Juden arrangierter Schauspiel benötigen. Ich hatte mich daher entschlossen, in Berlin zu bleiben und dort aus freien Stücken in dem Augenblich den Tod zu wählen, in dem ich glaube, dass der Sitz des Führers und Kanzlers selbst nicht mehr gehalten werden kann.

Hitlers värsta rädsla var att gå samma öde till mötes som hans bundsförvant Mussolini. Han hade avrättats av italienska partisaner två dagar tidigare och efter avrättningen hängde en mänskomassa upp liket till påseende i Milano. Därför hade Hitler gett sin personal klara direktiv om att hans kropp inte får falla i fiendens händer.

Efter Hitlers självmord bars de två liken upp ur ”Führerbunkern”, som låg under det numera sönderskjutna och sönderbombade regeringskvarteret i Berlin. Man hällde bensin över kropparna och tände på.

Medan paret Hitlers kroppar brann fortsatte striderna i spillrorna av det som en gång hade varit det stora och mäktiga Nazityskland. Många tyskar skulle ännu komma att välja samma utväg som sin tidigare ledare.

Demmin

Författaren och journalisten Florian Huber tar oss i sin bok ”Kind, versprich mir, dass du dich erschießt” (Barn, lova mig att du skjuter dig) till den lilla staden Demmin knappa 200 kilometer norr om Berlin.

Demmin med sina omkring 15 000 invånare hade fram till april 1945 besparats krigets fasor. När den sovjetiska offensiven fortsatte in på tyskt territorium började ändå kriget göra sig märkbart också här. Allt fler tyska flyktingar som var på väg västerut undan den Röda armén tog sig genom staden. I slutet av april 1945 var staden smockfull med flyktingar som endast hade ett mål. Att fly västerut för att komma undan de sovjetiska trupperna.

Samma dag som Hitler tog sitt liv stod de första trupperna från den sovjetiska 65 armén tillhörande den andra Vitryska fronten utanför Demmins portar. De som vid den här stunden hade lämnat staden kom någorlunda lyckligt undan. De som inte hade planerat sin flykt och rentav hade uppmanats att skjuta upp flykten, satt nu i fällan.

Staden Demmin ligger på en liten halvö som bildas av de tre små floderna Peene, Trebel och Tollense. Om man vill åka västerut från staden måste man korsa någon av de broar som gick över floderna. Det här betydde att staden blev en flaskhals för flyktingar och retirerande tyska soldater. Och när det gällde att komma undan de sovjetiska trupperna var det alltid militären som hade företräde.

När de sista tyska soldaterna hade tagit sig över floderna fattades beslutet att spränga broarna för att försvåra fiendens framryckning. Sprängningarna beseglade stadens och många invånares öde.

En stad och dess invånare dör

Redan före Sovjettruppernas intåg rapporterades om de första självmorden. Ett tjugotal personer valde att inte ens vänta och avvakta vad Sovjetsoldaternas intåg skulle föra med sig.

Man kan i det här fallet inte heller tala om självmord i traditionell mening. Författaren Florian Huber talar i sin bok om erweiterte Selbstmord, utvidgat självmord, vilket betydde att det var hela familjer som gick tillsammans i döden. Familjer där fäder och mödrar och far- och morföräldrar först dödade barn och barnbarn och först sedan sig själva.

De få protokoll som finns kvar från de här dagarna listar otaliga familjer, där alla familjemedlemmar mer eller mindre frivilligt valde döden. I många familjer var det endast de yngre männen som var inkallade för krigstjänst som överlevde kriget.

Den 45-årige läraren Gerhard Moldenhauer var en av dem som inte tänkte vänta och se vad sovjetisk ockupation kommer att innebära. Redan innan de första sovjetiska trupperna nådde Demmin sköt han sin fru och sina tre barn, Gerberga (17 år), Bertha (16 år) och Konrad (13 år).

Efter att alla i familjen var döda gick Moldenhauer till ett fönster och öppnade eld mot de första sovjetiska soldater som tog sig in i staden. Innan soldaterna hann storma huset sköt Moldenhauer sig i huvudet. Hans skott mot soldaterna skulle bli det enda motståndet Sovjettrupperna mötte i Demmin
.
Trots uteblivet tyskt motstånd stoppades den sovjetiska framryckningen ändå upp i Demmin. På grund av att broarna hade sprängts kom pansarvagnarna inte vidare. Allt större mängder trupper trängdes ihop i staden och snart besannades många av de värsta farhågorna. I stället för att snabbt dra förbi Demmin, stannade kriget i stället upp för några dagar. Och då kriget tog paus tog våldet, plundringen och våldtäkterna vid.

Det är inte någon speciellt munter läsning författaren Florian Huber nu bjuder på. Han redogör för självmord efter självmord och familj efter familj som utplånas. Allt med den brinnande staden Demmin som kuliss för människornas undergång.

Människorna i staden hänger sig, de dränker sig, de skjuter sig, förgiftar sig, de skär upp sina handleder med rakblad. Överallt finns lik. För dem som saknar mod att ta sitt liv eller eventuellt har en gnutta hopp kvar, återstår inte annat än att tömma gator och flodstränder på lik och begrava de döda.

När Demmin till slut kommer till ro, räknar man närmare tusen självmord. Den exakta siffran kommer aldrig att klarna.

Demmin är överallt

I en predikan i Berlin förutspådde prästen Gerhard Jacobi vad som höll på att hända. I den danske journalisten Jacob Kronikas redogörelse från våren 1945 talar Jacobi om att alla hämningar håller på att brista. En självmordsepidemi håller på att breda ut sig över landet. En synd som man tidigare knappt vågade tala om höll nu på att bli en del av vardagen.

Det märktes bland annat av i samtalen. I till exempel Berlin var självmord något som nu började diskuteras helt öppet. Man ville veta om grannen redan hade bestämt sig för hur han eller hon tänker göra. Likaså diskuterades de bästa metoderna för att lämna det jordiska.

Självmorden var alltså på inget sätt begränsade till Demmin. Självmordsepidemin spred sig som en löpeld i de delar av Nazityskland som kom, eller hotades komma under sovjetiskt herravälde.

I de västra delarna av landet, där amerikanska och brittiska trupper ryckte fram, var självmorden ändå fortfarande ett undantag. Här var det oftast endast de mest hängivna nazisterna som begick självmord.

Inom militären hade antalet självmord börjat öka redan efter nederlaget vid Stalingrad i början av år 1943. Trots att exakta siffror är omöjliga att få tag på har författaren Florian Huber lyckats gräva fram vittnesmål, som intygar att oron för att kriget var förlorat ledde till fler självmord redan i ett rätt så tidigt skede, i synnerhet inom militären.

Pålitliga siffror är också annars ett problem. Döden kom under de här dagarna i många former och det var få som brydde sig om att utreda eller bokföra sättet på vilket en person hade dött. De som skötte folkbokföringen var i många fall på flykt eller själva döda.

För staden Demmins del har antalet självmord kunnat fastställas rätt så exakt tack vare att det skrevs en lista över de personer som sattes i massgravarna. För hela landets del är siffrorna betydligt mer osäkra. Man måste i vilket fall som helst utgå från att det handlade om tiotusentals mänskor.

I Führerns fotspår

De nazistiska partitopparnas självmord är i alla fall rätt så väl dokumenterade. Det var många av dem som frivilligt valde att följa sin ledare, men i en del fall finns aningen motstridiga skildringar kring hur självmordet verkligen har gått till.

Så finns till exempel flera olika ögonvittnesskildringar kring propagandaminister Joseph Goebbels självmord. De flesta som tillbringade den sista tiden i Goebbels närhet slår fast att han sköt sig själv med en pistol. Propagandaministerns fru Magda Goebbels skall ha tagit sitt liv med hjälp av gift, men vissa ögonvittnen talar också om att hon dessutom skall ha blivit skjuten av sin man. Parets sex barn sövdes ner med morfin och förgiftades.

Också SS-chefen Heinrich Himmler valde att begå självmord. Han hade försökt gömma sig bland flyende flyktingar då han upptäcktes av brittiska trupper. I brittisk krigsfångenskap bet han sönder en gömd giftampull. Också Hermann Göring lyckades till slut begå självmord. Göring hade redan dömts till döden vid krigsförbrytarprocessen i Nürnberg, men kort innan avrättningen tog han sitt liv med hjälp av en i fängelset insmugglad cyanidampull.

Förutom bilden på den döde Göring, finns det få bilder på den tyska självmordsepidemin. Ett stort undantag är ändå de bilder som har tagits i rådhuset i Leipzig. Här har amerikanska krigsfotografer dokumenterat hur några av stadens ledande nazister har begått självmord tillsammans med sina familjer.

I städer som Demmin fanns ändå inga kameror på plats. Här hade också ledande nazisters beslut att ta sina liv mycket liten betydelse för de vanliga mänskornas beslut att göra samma sak. Här var det enligt författaren Florian Huber i första hand andra faktorer som spelade in.

Orsakerna

Zurück blieb ein Reservoir an schwarzen Gefühlen, die im Schatten des Erfolges gewachsen waren; die Schuld des Mitmachens, die Scham des Wegsehens, der Hass auf die anderen und sich selbst, die Angst vor Rache und Gewalt, die Trauer über den Verlust, die Verzweiflung vor dem Nichts.

Författaren Florian Huber listar en lång räcka med förklaringar till självmordsepidemin. Han lyfter bland annat fram skuld, skam, sorg och så mänskornas rädsla för hämnd och tomhet.

Bland många som hade ägnat sitt liv åt det nazistiska partiet och ideologin var säkert tomheten en av de avgörande faktorerna. Efter att ideologin var krossad fanns i deras värld inte längre något som var värt att leva för. Därtill kom säkert också en rädsla för hämnd och att bli bestraffad för de brott som hade begåtts.

När det gäller vanliga mänskors beslut att ta sina liv kan man bara välja och vraka bland de olika förklaringsmodellerna. Ta till exempel läraren Gerhard Moldenhauer, som sköt sin familj, gick till en sista desperat attack mot de sovjetiska soldaterna och till sist tog livet av sig själv. Vad hade han för motiv?

Moldenhauer hade till en början varit en motståndare till nazisterna. För att få behålla sitt jobb hade han gjort samma sak som miljontals andra tyskar. Han hade anpassat sig, hållit sina tankar för sig själv, sett åt ett annat håll.

Vilket var alltså Moldenhauers yttersta motiv? Var det en skuld för att ha varit en del av systemet? Var det skammen för vad tyskarna under nazisternas ledning hade ställt till med? Var det en skam för att höra till skaran skyldiga? Eller var det en rädsla för den sovjetiska hämnden och förnedringen av förlorarna? Vilken, eller vilka de bakomliggande orsakerna var kunde bara Moldenhauer själv veta.

Bland stora delar av den tyska befolkningen var ändå rädslan för den sovjetiska ockupationen och den sovjetiska hämnden det mest överhängande motivet. Många visste förstås om de ohyggliga brott som tyskarna hade begått i spåren av attacken mot Sovjetunionen sommaren 1941. Därför visste de också att hämnden kommer att bli grym.

Största delen av tyskarna kände också till byn Nemmersdorf i det dåvarande Ostpreussen och i det nuvarande ryska Kaliningradområdet. Nemmersdorf var första tyska by som den Röda armén intog under hösten 1944. Vad som egentligen hände i byn förblir omtvistat, men säkert är i alla fall att ett tjugotal bybor dödades.

Tyska trupper lyckades återerövra byn och bilderna från Nemmersdorf spred sig snart via den nazistiska propagandan runtom i landet. Här talades det om den bolsjevikiska besten, om massaker och våldtäkt. Meningen var förstås att betona vikten av att kämpa in i det sista och aldrig ge upp, men Nemmersdorf förde naturligtvis med sig en rädsla och panik, som bara blev värre då tyska flyktingar började fly västerut. Den sovjetiska hämnden och den egna propagandan om den kommande hämnden var alltså utan tvekan den största bidragande orsaken till självmordsepidemin.

Metoderna

Många tyskar hade förberett sig en längre tid för sin sista handling. De som hade lyckats skaffa sig ett skjutvapen eller gift skattades lyckliga. Det mest eftertraktade giftet var kaliumcyanid eller cyankalium som det också kallades.

Giftet användes av många av Nazistledarna, men det vann också en stor popularitet bland de vanliga mänskorna. I Berlin var efterfrågan betydligt större än utbudet, även om giftet var rätt enkelt att framställa. Det finns till och med belägg för att regimen delade ut giftet för att dra med sig så många som möjligt i den totala undergången. Kaliumcyaniden fanns inpackad i små glasampuller som var enkla att bära med sig.

Kaliumcyanidens popularitet verkade inte heller lida av det faktum att giftet för med sig en mycket kvalfull död. I kombination med syrorna i magsäcken uppkommer en frätande blåsyra som inaktiverar cellandningen. Det här leder i sin tur till en säker död genom kvävning, men det betyder att man samtidigt kan följa med sin egen dödskamp vid fullt medvetande.

De som inte hade gift eller skjutvapen fick ty sig till andra metoder. I staden Demmin, med sina tre floder, valde de flesta att dränka sig. Barn bands ihop med andra barn eller med vuxna så att de skulle hållas under vattenytan. Vuxna använde tunga föremål. Hela familjer valde att hänga sig. Först hängde de vuxna barnen och till sist sig själva.

Överlevande

År 1959 hölls en rättegång i Hannover. Åtalad stod en 55-årig man som hade dödat sin fru och sina två söner. Den 30 april 1945, strax före Sovjettruppernas intåg i hemstaden, hade han tagit sin döde grannes pistol för att skjuta sig själv och familjen.

Han sköt sin fru och sina söner, men när han slutligen skulle skjuta sig själv, sade pistolen klick. Det fanns bara tre patroner.

Flera år senare står mannen alltså åtalad för dråp, men han blir till slut frikänd. Mannen bedöms ha varit otillräknelig vid tidpunkten för dråpen.

Författaren Huber redogör för flera fall där det utvidgade självmordet har misslyckats. Oftast handlar det om föräldrar som av någon anledning har överlevt sitt eget självmordsförsök. De här mänskorna har blivit kvar med en enorm börda att släpa på genom livet. Det handlar samtidigt om en börda som få hittills har visat något större intresse för.

Självmorden i samband med krigsslutet har nämligen aldrig egentligen diskuterats eller behandlats. I DDR där staden Demmin kom att ligga efter kriget var det redan politiskt så gott som omöjligt att minnas de självmordsdöda. Det skulle nämligen automatiskt ha fört med sig den pinsamma frågan kring de bakomliggande orsakerna. Varför valde så många döden? Det skulle naturligtvis ha lett till en bredare diskussion om den sovjetiska offensiven och vad som hände i dess spår. Ett tema som man i DDR helst ville tiga ihjäl.

Självmorden bleknade också bort i skuggan av allt det andra fruktansvärda som totalt överskuggade självmorden i omfattning. Det fanns så många döda, så många offer. Trots att de var rätt så många, var ändå de som hade tagit sitt eget och sina familjemedlemmars liv undantagsfall.

Filosofen, författaren och journalisten Hannah Arendt besökte Tyskland några år efter krigsslutet. I sin essä Besuch in Deutschland beskriver hon ett land där de flesta tiger om allt det skedda och där ingen verkar sörja, varken offren för Förintelsen eller de nära anhöriga. Brist på känslor, Gefühlsmangel, kallar Arendt fenomenet.

I det Tyskland som Arendt beskriver känner många att de som tvingas leva vidare är de egentliga offren och i den här atmosfären är det lätt hänt att just självmordsoffren glöms bort. Död som död.

Det som under några månader hade varit en del av den normala vardagen blev samtidigt igen ett tabu. Synen på självmordet återgick till vad den hade varit före epidemin bröt ut. Det stora tigandet tog vid.

Läs också