Hoppa till huvudinnehåll

Hans dockare är adrenalinkickar

Två gånger på ett år har dokumentärfilmaren Markku Heikkinen fått adrenalinet att stiga hos publiken. Och detta genom att ta upp frågor som annars förblivit en nyhet i gårdagens tidning. Vad är det som driver honom?

Dokumentären ”Talvivaaran miehet” öppnade årets upplaga av DocPoint-festivalen. Intresset var stort för filmen som synar vardagen bakom gruvdriftsfiaskot. En långdans som för de flesta är synonym med siffror, statistik och expertutlåtanden.

Men siffror och statistik över vunna arbetsplatser är en sak, barn som mobbas på grund av sina fäders arbetsplats är något annat. Expertutlåtanden är en sak, människor som inte kan använda vattnet i sin hembygd – det är något annat.

Det är lätt att förstå att "Talvivaaran miehet" intresserar. Namnet är bekant, temat väcker associationer. Men hur är det med den nedlagda lärarutbildningen i Kajana? När ägnade du senast sömnlösa nätter åt att fundera på den?

Nej, temat känns kanske inte så lockande när man står i filmpalatsets biljettkö en fredagskväll. Så döm om ens förvåning när ”Olipa kerran seminaari” visar sig vara en riktig adrenalinkick!

Ett tragikomiskt drama levererat på en timme och fem minuter. Välanvänd tid som visar hur samhället fungerar, vilka teser som styr och vilka konsekvenserna blir. Samtidigt säger den en hel del om behovet av bildning och kultur. Inte minst i en tid då förutsättningarna för dessa naggas i kanten.

- Jag följde med en teatergrupp som jobbade med en dokumentäruppsättning kring nedläggningsprocessen - och i samband med det började jag känna att detta måste bli en film. För att vi inte skall glömma den här typen av smygande orättvisor som Finland är fullt av, säger regissören Markku Heikkinen.

- Hur är det möjligt att man efter 110 framgångsrika år väljer att lägga ner en institution utan att ha några vettiga argument att komma med? Det är något Kafka-aktigt över det hela. Eller en David & Goljat-kamp där den stora krossar den mindre.

Från nu till då

Inledningsvis var det tänkt att helheten skulle bestå av den pågående processen i kombination med klipp ur teatergruppens uppsättning, men två år in i arbetsfasen kände Heikkinen att han måste väva in historiska tillbakablickar. För att lyfta fram sammanhanget.

Ett sammanhang som i det här fallet har sin upprinnelse i ett tydligt bildningsideal. Tanken på att alla skall kunna gå i skola. Oberoende av vem man är eller var man bor.

Seminariebyggnaden i Kajana.
Seminariebyggnaden i Kajana. Bild: Black Lion Pictures Oy olipa kerran seminaari

Sammanhanget visar också att utformningen av utbildningens ramar påverkades av våra krig – lärare märkta av armébakgrunden tvingade fram hård disciplin och strama tyglar.

Dokumentären i sig är också stramt hållen så till vida att Heikkinens egen koppling till seminariet i Kajana inte framgår.

- Min far kom från en fattig familj med tolv barn och drömde om att gå i seminariet. Men trots gott läshuvud fanns det inga ekonomiska förutsättningar för detta och drömmen förblev en dröm. Så för mig är möjligheten till jämlik utbildning något oerhört viktigt, säger en påtagligt rörd Heikkinen.

Han är den första studenten och magistern i sin familj. Och tycker att det är fascinerande att de borgerliga krafter som i tiderna lade grunden för en stark utbildning idag är med om att skrota densamma.

En Sisyfoskamp

När Heikkinen efter den första pressvisningen fick frågan om inte "Olipa kerran seminaari" borde ha haft premiär innan valet svarade han lakoniskt:

- Det hade nog inte spelat någon roll.

Svaret låter oväntat uppgivet med tanke på att det kommer från en hängiven dokumentarist som dessutom varit partipolitiskt engagerad. Men även om Heikkinen är påtagligt frustrerad över det politiska läget och säger att han allt mer känner sig som en främling i eget land så har han insett att en dokumentär kan fungera som en väckarklocka.

Varje gång man anländer till en bygd och börjar ställa frågor så händer det något.

"Olipa kerran seminaari" väcker kanske inte debatt på samma sätt som "Talvivaaran miehet", men det hindrar inte att man som åskådare känner blodtrycket stiga. Läs t ex Johanna Grönqvists recension av filmen här.

Även om nedläggningen redan är ett faktum så säger processen i anslutning till den mycket om samhällsklimatet i stort. Trots välgrundade motargument drivs vissa beslut igenom - av obegripliga skäl.

En överlevnadsstrategi

Som åskådare är det lätt att känna frustrationen växa - och Markku Heikkinen medger att dokumentärskapandet för hans del är något av en överlevnadsstrategi.

- Jag måste göra något - annars blir jag bara deprimerad. En odräglig människa som helt går upp i att klaga på varje liten situation man möter i vardagen. Unga som inte ger sittplats åt äldre i bussen. Snabbmatsställen där man väntar en evighet på maten. Allt sådant som irriterar. Kanske jag borde prova på yoga, skrattar Markku.

Visst, yoga är säkert bra på många sätt - men primärt hoppas man att han skall fortsätta att göra sina dokumentärer. Så att vi andra kan bli frustrerade och känna oss manade att delta i debatten. Samtidigt som vi ställer oss frågan om varför inte kulturyttringar i högre grad införlivas i samhällsdebatten?

- Det görs mycket bra, samhällsengagerad teater idag. Teater som lyfter fram ekonomiska frågeställningar, belyser problem. Men aldrig att man hör politiker referera till dem. Och inte just till dokumentärer och filmer heller för den delen, säger Markku Heikkinen innan han tillägger:

- Och därför är det ju väldigt glädjande att flera riksdagskandidater faktiskt valde att ordna diskussionstillfällen i anslutning till "Talvivaaran miehet".

Så vad kan man säga? Annat än: så länge det finns dokumentärer finns det hopp.

"Talvivaaran miehet - Talvivaaras män" kan ses i sin helhet på Arenan (eller här nedan) fram till den 20.5. "Olipa kerran seminaari" hade i sin tur biopremiär den 8.5.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje