Hoppa till huvudinnehåll

Konstbiennal med politisk profil

Raija Koli från Frame Finland öppnar Finlands paviljong, biennalen i Venedig 6.5.2015
Raija Koli från Frame Finland öppnar Finlands paviljong Raija Koli från Frame Finland öppnar Finlands paviljong, biennalen i Venedig 6.5.2015 Bild: Marianne Zilliacus Venedigbiennalen,Venedig,Paviljong,konst,finsk konst

Under veckoslutet öppnade konstbiennalen i Venedig portarna till sin 56:e upplaga. Fram till den 22 november bjuder denna 120-åriga institution på ett överflöd som få kan, eller ens förutsätts, ta till sig i sin helhet.

Biennalen är den visuella konstens gigantiska olympiska spel, som ohotad håller ställningen som världens viktigaste mönstring av nutidskonst.

Konst i 89 nationella paviljonger, huvudutställningen med 136 inbjudna konstnärer, ett fyrtiotal ad-hoc utställningar runt om i Venedig. Alla närvarande i ett försök att formulera något väsentligt om vår tid. Det är övermäktigt. Och det är underbart. Att konsten så självklart får vara huvudsaken. Och att så många vill lyssna till vad den har att säga; biennalen 2015 räknar med 2 miljoner besökare.

Breddat perspektiv

Konstvärldens mest prestigefyllda, och utsatta, uppdrag innehas denna gång av Okwui Enwezor, biennalens första afrikanska kurator någonsin. Enwezor, uppvuxen i Nigeria, säger att biennalen måste uppmärksamma dagens politiska och sociala realiteter.

Ibrahim Mahamans installation av jutesäckar, Venedigbiennalen, 2015
Ibrahim Mahaman,Ghana, installation av jutesäckar Ibrahim Mahamans installation av jutesäckar, Venedigbiennalen, 2015 Bild: Marianne Zilliacus ibrahim mahaman

Till huvudutställningen har han handplockat färre etablerade namn och fler biennal-noviser än sina föregångare, och breddat det geografiska perspektivet. Många av konstnärerna kommer från det som Venedig-institutionen ansett höra till konstens periferi; Afrika, Asien, Syd-Amerika. Nu bereds de en central plats i den globala framtidsdialog Enwezor vill föra med sitt val av tema; ”All the World's Futures”.

I kolkällaren

Bland de nationella utställningarna stämmer Finlands bidrag i Aalto-paviljongen väl in i samtalet. Med sin dystopiska och civilisationskritiska installation ”Hours, Years, Aeons” (Timmar, År, Evigheter) gör IC-98, Patrik Söderlund (1974) och Visa Suonpää (1968), ett välformulerat, och drabbande, inlägg i nuet, om framtiden.

Redan det yttre, delvis dikterat av Aalto-paviljongens begränsningar, gör intryck. Bara fem personer åt gången får plats i den lilla byggnaden. Att ur konstfestivalens myller på det soldränkta Giardini, stiga in i paviljongens kompakta mörker, omslutas av Max Savikangas ljudvärld och en svag doft av tjära och förkolnat trä, treva sig fram till en ljuspunkt, bilden som projiceras mot väggen, skärper sinnena.

Det fokus som så lätt går förlorat i konst-kakafonin utanför, är här knivskarpt och ostört.

Hours, Years, Aeons installation av IC-98
Aalto-paviljongen förvandlad till kolkällare Hours, Years, Aeons installation av IC-98 Bild: Katja Losonen ic-98

Livet efter oss

”Hours, Years, Aeons”, en fristående fortsättning på IC-98:s serie ”Abenland”, anspelar på de långa, ändlösa tidsperspektiven. Den djupa tiden, den vi har så förödande svårt att greppa och förstå. Den som bär på de långsiktiga konsekvenserna av våra kortsiktiga beslut och handlingar.

I ett glidande kontinuum av rörliga teckningar, med nästan omärkliga transformationer, dras vi in i en obönhörlig förändring i ett landskap och tid som människan lämnat. Eller som lämnat människan. Naturen har tagit över, men här tecknas ingen post-humanistisk idyll.

Hours, Years, Aeons (2015). Detalj. Biennalen i Venedig 2015
Hours, Years, Aeons (2015). Detalj Hours, Years, Aeons (2015). Detalj. Biennalen i Venedig 2015 Bild: IC-98 aeons

Mänskligheten har lämnat sina outplånliga spår, och vad vi får följa är det sista trädets dödskamp. Med rottrådar som suger näring ur radioaktivt avfall, med giftmoln som sveper in grenverket i en ogripbar väv, med stjärnor som tänds och faller, med fjärilar som föds – eller flyr – ur trädets växande hålighet. Med dag som blir natt och till sist – eller till först – en steril planet bland andra himlakroppar.

Det är vackert och samtidigt förödande, det är långsamt och samtidigt förskräckande snabbt.

Parallell verklighet

Det är svårt att kalla IC-98:s verk för animation, så tecknade, rörliga bilder det än består av.

Söderlund och Suonpää presenterar inte en narrativ berättelse med klipp, början och slut. De skapar en enda, enhetlig, sakta föränderlig bild. De tecknar iakttagelser av ett kretslopp där små detaljer och astrala perspektiv förenas i både tid och rum. Som att se på världen både genom mikroskop och teleskop. De både tänjer och komprimerar tiden, så att det vi ser skall bli begripligt för oss.

De visar på en parallell verklighet som ter sig sann och kliniskt ren från mystik. En verklighet med ett djupt resonansbotten i det vi väljer att låta bli att se.

Hours, Years, Aeons 2015. Detalj. Biennalen i Venedig 2015
Hours, Years, Aeons (2015) Detalj Hours, Years, Aeons 2015. Detalj. Biennalen i Venedig 2015 Bild: IC-98 aeons

– Det vi kan hoppas att folk som kommer ut ur kolkällaren hämtar med sig, är insikten om behovet att se på världen ur ett väldigt långt tidsperspektiv. Människan har inte alltid funnits och kommer inte alltid att finnas. Vi borde kunna se hur vi påverkar, inte vår egen tid, utan den djupa geologiska tiden.

Så dystopisk ”Hours, Years, Aeons” än är, saknar den inte ljus och hopp. Med sitt tidsperspektiv påminner den om att historien, liksom framtiden, är ett avtryck av en räcka val. Eller?

– Jag ser själv inte mycket hopp i våra verk, fast jag önskar att jag skulle göra det. De processer mänskan satt igång känns oåterkalleliga, säger Söderlund.

Konstnärsduon IC-98 utanför Aaltopaviljongen
IC-98 Konstnärsduon IC-98 utanför Aaltopaviljongen Bild: Ugo Carmeni Venedigbiennalen,visa suonpää

De små tingens värld

En av öppningsveckans favoriter är Hollands paviljong, med Herman de Vries (f 1931) utställning ”All ways to be”. Den är lätt att ta till sig och blir, bland alla undergångstoner som dominerar utbudet, en trösterik viskning; världen är trots allt en vacker plats.

De Vries ställer ut naturen, det är varat i sin grundform han vill att vi skall varsebli. Han hyser en absolut tillit till tingens och naturens förmåga att tala direkt till oss.
Ju mindre modifierat och tillrättalagt, desto sannare konst, anser han.

Holländska konstnären Herman de Vries verk väckte förtjusning
Herman de Vries, omringad av fotografer, i fonden ”From Earth:Everywhere” Holländska konstnären Herman de Vries verk väckte förtjusning Bild: Marianne Zilliacus herman de vries

Utställningen andas livsbejakande harmoni, i likhet med den lågmälda konstnären själv, som inför pressens blixtar ser ut som en borttappad hemul som längtar tillbaka till sina samlingar.

En vägg upptas av verket ”From Earth: Everywhere”där de Vries gnuggat 84 rektangulära färgfält från sin samling på över 800 olika jordfärger på jämnstora papper. Milda skalor från knappt skönjbart vitt till kolsvart. Upphängda i slumpmässig ordning. Så blir det bäst, vi skall inte styra så mycket, säger de Vries.

Varje färg har sin historia och sin plats på jorden. De flesta av dem har konstnären, naturvetaren och världsresenären samlat in själv. Bland dem en mild ockragul från Ormistone Gorge i Australien, veterligen källan till jordens äldsta målfärg, använd av aboriginerna i årtusenden.

Herman de Vries intill sin Venedig-dagbok i Hollands paviljong
Herman de Vries intill sin Venedig-dagbok i Hollands paviljong Bild: Marianne Zilliacus herman de vries

En annan vägg täcks av de Vries Venedig-dagbok, med små föremål som han samlat ur och kring lagunen. Snäckor, sjögräs, träbitar, skräp. Glömda och gömda ting som inramade till en finstämd helhet utgör de en skattkammare av detaljer, avtryck och iakttagelser.

Das Kapital

Med 1974 års konstbiennal som förebild, då programmet explicit tog ställning mot fascismen och Pinochets militärkupp i Chile, vill Okwui Enwezor se ”All the World’s Futures” plocka upp den tråden av aktiv och modig samhällsdiskussion.

Det gör han genom att introducera Arenan, ett rum för det talade ordet, med plats för poesiläsning, film och offentliga diskussioner.

Och i centrum för allt, själva Arenans grundbult, är högläsningen av Karl Marx’ ”Das Kapital”. Framfört av professionella skådespelare, bildar läsningen ett oratorium som pågår oavbrutet under biennalens 7 månader.

Minglandets konst

Utom hörhåll för recitationen av ”Das Kapital” pågår en annan sida av konstbiennalens verklighet. Ombord på privata lyxkryssare och i hyrda palats längs Canal Grande minglar konstvärldens tunga namn.

Kolonner längs Markusplatsen i Venedig
Kolonner längs Markusplatsen i Venedig Bild: Marianne Zilliacus piazza san marco

Dagarna innan den officiella öppningen, reserverade för press och inbjudna gäster, är fyllda av mottagningar och cocktailbjudningar. Det är på dem den egentliga konstolympiaden förs; vem blir inbjuden till de förnämsta rummen, vem känner de största påverkarna, vem får synlighet, vem blir omtalad, vem blir upptäckt, vem hinner först? I biennalens kulisser görs miljonaffärer, och även den skarpaste samhällskritik salongsfähig.
Palats vid Canal Grande i Venedig
Biennalens tematiska fokus, "Kapitalet", lever gott i kulisserna Palats vid Canal Grande i Venedig Bild: Marianne Zilliacus canal grande

Eija-Liisa Ahtila

Frame Visual Art Finland, som producerat Finlands utställning, var också på plats med målet att skapa synlighet och kontakter för finländsk nutidskonst. Tillsammans med Serlachius Museerna bjöd Frame in press, museifolk, konstnärer, samlare och samarbetsparter till en mottagning på en sympatiskt vildvuxen bakgård i Castello, långt från palatsen.

Gästtalare Eija-Liisa Ahtila, själv prisbelönt vid biennalen 1999, valde att tala om konstens plats i det Finland vår blivande regering som bäst skisserar.

– Vi väntar nervöst på besked om vi överhuvudtaget kommer att ha en kulturminister i framtiden. Vi behöver någon som för kulturens talan, och en person på den posten som kan förmedla ett klart budskap till regeringen; vi konstnärer vill kunna leva av vår konst, genom att göra konst.

Ahtila tog upp det ökade stödet från privata finansiärer i ekonomiskt kärva tider.

– Det är värdefullare än någonsin att vi har privata aktörer som är aktiva på fältet för nutidskonst. Det är glädjande att vi kan se stora satsningar inte bara i Helsingfors, utan också i andra delar av landet så att en hållbar, internationell, men lokalt förankrad, kommunikation genom konsten skapas.

Eija-Liisa Ahtila gästtalar vid Frame Finlands mottagning
Eija-Liisa Ahtila (th) fortsätter i kommande verk att utforska den rörliga bildens möjligheter. Tv Taru Elfving, Patrik Söderlund, Visa Suonpää Eija-Liisa Ahtila gästtalar vid Frame Finlands mottagning Bild: Emanuele Basso visa suonpää

Om sitt nästa verk ville Ahtila inte ännu uttala sig. Förutom att hon med viss motvillighet lämnade arbetsbordet för Venedig. Och att det blir en utveckling av de tankar som sysselsatt henne sedan ”Marie Bebådelse” (2010); hur den rörliga bilden både närmar och distanserar oss från världen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje