Hoppa till huvudinnehåll

Den lille pojkens anarki

Egna minnesbilder kryddade med fantasier om vad som möjligen också hände. Här en del av vad det handlar om när konstnären Jarmo Mäkilä målar och skulpterar sina många pojkar.

Jarmo Mäkilä led av en lindrig polio som barn. Alla i hans klass hade polio, så skolan stängdes för tre veckor. Grannpojken hamnade i rullstol för resten av livet.

Klaustrofobi

Den höga febern under sjukdomstiden födde känslor av instängdhet i ett trångt utrymme. Feberyran fick Jarmo att uppleva att han blev nersänkt i en kista i simhallen i Rauma med en betonggjutning över sig. Drömmen upprepades under åren och födde hans nya verk.

Jarmo Mäkiläs Suljettu tila - mielikuvitusvankila, 2015.
Jarmo Mäkiläs suljettu tila - mielikuvitusvankila, 2015. Jarmo Mäkiläs Suljettu tila - mielikuvitusvankila, 2015. Bild: Jarmo Mäkilä, Photo Jouko Vatanen näyttely

Ett av dem är de två små pojkarna gjutna i brons, som Jarmo har omgivit med varsitt gipshölje, så att bara fötterna syns. Skulpturerna ligger på rostiga stålplattor från en verkstad, som påminner lite om ett slakteri, berättar Jarmo.

-Du vet att de är där, men du ser dem inte. Lite ångestfullt, men inte så mycket. Ibland måste man söka känslolägen som väcker reaktioner i människor, säger Jarmo.

Det pojken står för

I Jarmos målningar finns den lille pojken i flera exemplar också om han är en och samma pojke, det vill säga konstnären själv. Samtidigt konstaterar Jarmo att killar alltid gör saker i grupp med en ledare, hans bästa vän och så de övriga, som också vill bli ledarens vän. I gruppen råder en anarki när man ännu inte behöver ta ansvar.

-I min barndom lekte vi i skogen, där var vi varje dag och gjorde spännande saker.

Upprepningstvång

Jarmo är enda barnet. Hans barndom var rätt fri, han fick göra vad han ville, säger han. Hans föräldrar arbetade alltid. Modern var bokförare, fadern privatföretagare. Jarmo hade mycket tid för sig själv.

Jarmo Mäkilä bredvid porträttet av sin nittioåriga mor. 2015
Jarmo Mäkilä invid porträttet av sin nittioåriga mor Jarmo Mäkilä bredvid porträttet av sin nittioåriga mor. 2015 Bild: Yle/Mi Wegelius. jarmo mäkilä

I grannhuset hade de åtta barn och grannarna på andra sidan hade elva barn. Bakom staketet följde Jarmo med livet hos dem. Han kan inte säga att han hade en traumatisk barndom. Den var full av äventyr, han hade goda vänner, lekkamrater.

Men någonting ångestfullt blev kvar i honom från den tiden. Kanske var det relationen till fadern, så som den kom att gestaltas, funderar Jarmo.

Sammelsuriet kommer ut

När Jarmo för flera år sedan ställde ut i Helsingfors krypta målade han i symbolistisk och postmodern anda. Efter den utställningen upplevde han att han hade kommit till vägs ände med det postmoderna och att han måste återvända till grundfrågorna.

Jarmo Mäkiläs målning Suljettu tila - mielikuvitusvankila, 2015
Jarmo Mäkiläs Suljettu tila - mielikuvitusvankila, 2015 Jarmo Mäkiläs målning Suljettu tila - mielikuvitusvankila, 2015 Bild: Jarmo Mäkilä jarmo mäkilä

Jarmo började undersöka sitt eget ursprung, sin bakgrund, sin relation till sina föräldrar och sin barndom. Ju mera han fick fram, desto mera befriad kände han sig. Nu har han målat ur sig hela det myller det innebar och allt känns mycket bättre.

Den osynlige fadern

Jarmo Mäkiläs far var så mycket borta, att han lärde känna honom först när fadern hade tid, som pensionär. De några år han hann leva efter sin pensionering, var kanske deras bästa gemensamma tid. Då kunde de diskutera med varandra.

-Efter kriget byggdes Finland. Föräldrarna hade inte så mycket tid för samvaro med sina barn så som nu, påpekar Jarmo.

Hämmande vägledning

I dag kan ett barn ju inte vara ensamt någonstans, utan kontroll. Men då rådde total anarki i barnlekar och ingenting var man rädd för. Någon förolyckades av leken ibland, men eftersom det fanns mycket barn gick jorden inte under för det, säger Jarmo.

Han tycker att dagens barn borde få mycket mera utrymme för fantasi och egna lekar. Den skapande förmågan försvinner snabbt om man ständigt blir påpassad och vägledd.

Jarmo Mäkiläs målning, 2015.
Ur ett av Jarmo Mäkiläs seriealbum Jarmo Mäkiläs målning, 2015. Bild: Jarmo Mäkilä seriealbum

Befriande självironi

Förutom målningar och skulpturer har Jarmo tidigare också gjort tecknade serier. I dem syns hans självironi när han beskriver figuren Itikka, en ordlek med det finska ordet för politik: politiikka. Här har vi jaget som lever i nuet. Därtill har vi barndomens tid och så har vi relationen till fadern och den omgivande verkligheten. Där finns självironin, den svarta humorn, konstaterar han och tillägger:

-Självironi bör vi ha. Om man tog världen för allvarligt skulle man få huvudet fullt av neuroner.

Jarmo Mäkiläs Kuninkaan kumarrus, 2014
Jarmo Mäkiläs målning Kuninkaan kumarrus Jarmo Mäkiläs Kuninkaan kumarrus, 2014 jarmo mäkilä

Dödsskallelek

Också här i sin nya utställning ser Jarmo en ironi i de lekar som pojkarna leker. I målningen Kuninkaan kumarrus är det dödsskallen som är konungen. Den av tuppfäktarna, pojkarna, som vinner, för honom bugar sig kungen. Den här leken lekte Jarmo och hans barndomskamrater i Raumo. Som dödsskalle fungerade då till exempel ett djurhuvud.

Som vuxen försökte Jarmo en gång köpa en dödsskalle i en affär i New York. Han säger att det hade gått om han hade varit läkare och skallen skulle ha använts i medicinskt forskningssyfte.

Blecktrummor

Författaren Günter Grass´ bok Blecktrumman (1959), om den lille trumslagaren, var en viktig bok för Jarmo. Han upplever den som mycket rörande med den lille pojken som slutar växa, men som sedan ändå plötsligt börjar växa när han har kommit över det allra svåraste.

Valkoiset paidat päällä matkalla pyhäkouluun, 2015. På väg till söndagsskolan.
Jarmo Mäkiläs oljemålning Valkoiset paidat päällä matkalla pyhäkouluun, 2015. Valkoiset paidat päällä matkalla pyhäkouluun, 2015. På väg till söndagsskolan. Bild: Jarmo Mäkilä jarmo mäkilä

Före Jarmo läste Blecktrumman hade också han trummor, och alla slags bläckburkar som det trummades på i hans barndom under 1950- och 60-talen.

Fascinerande tematik

Jarmo Mäkilä fortsätter nu med att göra skulpturer, ett arbete som redan är påbörjat i gjuteriet. Han är ännu inte alls färdig med det här intressanta temat, som han har en känsla av att kommer att utvecklas i en lite mera undermedveten, surrealistisk stil. Dessutom i en mera allmängiltig form, som kan handla om alla människors barndom och som därmed inbjuder till identifikation, tillägger han.

Konstnären Jarmo Mäkilä på Galerie Forsblom 2015.
Raimo Mäkilä Konstnären Jarmo Mäkilä på Galerie Forsblom 2015. Bild: Yle/Mi Wegelius jarmo mäkilä

Jarmo Mäkiläs utställning Pelineuroni – Mirror Neuron kan ses på Galerie Forsblom i Helsingfors fram till den 31 maj 2015.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje