Hoppa till huvudinnehåll

Mad Max 4 - galet häftig

Charlize Theron gör en av rollerna i Mad Max: Fury road.
Furiösa Furiosa tar över ratten i Mad Max 4 och kör Charlize Theron rakt mot stjärnorna. De goda, de coola och de vackra. Charlize Theron gör en av rollerna i Mad Max: Fury road. Bild: © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. abbey lee kershaw

Det har förflutit 36 år sedan Mel Gibson blev Mad Max med hela världen. Det har flutit mycket vatten under actionbroarna sedan dess. Och det märks. På ett positivt sätt.

”Mad Max – Fury Road” inleds med en komprimerad prolog. En snabbstudie i hur det blev som det blev. Och när jag säger snabb menar jag snabb. Detta är nämligen en film där det går undan. Hela tiden.

Vi befinner oss i ett ökenlandskap i en obestämd framtid. Oljan är nästan slut – vattnet likaså. Den värld vi presenteras för styrs av Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne) – en arvtagare till historiens alla makthungriga våldsmän.

Denne despots hierarkiska värld är uppbyggd kring ledare, krigare och slavar. De mest utsatta agerar blodbank för krigare som behöver pumpa upp sig mellan varven. Fångar dräneras ofta på allt blod.

Och just denna dag anländer en ny fånge. En fånge som heter Max (Tom Hardy).

Men kvinnorna då? Tja, frånsett den enarmade stjärnchauffören Furiosa (Charlize Theron) är kvinnans roll enbart att avla fram perfekta söner. Naturligtvis.

Gammal story – nya kläder

En stor del av de gamla elementen har denna moderna Mad Max-historia transporterat med sig från 1980-talet. Bara för att därefter förstora och speeda upp allt. I potens 620. Ungefär.

Kvar finns Max-gestalten, kampen om bränsle och det eviga körandet med fräsiga fordon. Samt naturligtvis förkärleken för exotiska kläder och olika gutturala läten framom repliker.

Men ingredienserna är som sagt uppdaterade. Bilarna har fått en rejäl injektion nitroglycerin och skjuter fram i en takt som får "The Fast and the Furious"-stuket att framstå som en bilskola i Helsingfors.

Kläderna som i tiderna såg ut att vara hämtade direkt ur Tom of Finlands garderob har blivit mer stiliserade - medan frisyrerna gått från permanentat aerobicfluff till renrakad Riddick-look.

Men det man framförallt åtgärdat är genusperspektivet. Denna gång är det inte Max som kör showen - det är Furiosa. Och hon gör det med furiös kraft.

Det är hon som tar initiativ och risker, det är hon som står för mod och beskyddarinstinkt. Det är hon som manar på de andra, som leder framåt. Max finns där - men han har inte längre huvudrollen.

Två timmar adrenalin

Det som skiljer "Fury Road" från många av sina genrevänner är att den aldrig släpper taget om en. I motsats till många andra actionfilmer satsar den på att bygga upp ett persongalleri man bryr sig om.

Och där så många dystopier blir alltför verklighetsfrämmande har man här strött in en oljekris, ett förtryck av de fattiga och en självmordsbombartradition som upprör.

Därtill lyckas George Miller disponera sina två timmar väl. Just när det känns som om intensiteten höll på att sacka ihop kommer nästa vändpunkt. Och strax därefter ännu en.

För en gångs skull behöver man således inte vara rädd för att man sett hela filmen om man sett trailern - man blir garanterat överraskad down the fury road. Så att säga.

Hård Hardy och supercool Charlize

För att actionspektakel av den här kalibern skall ha några överlevnadsmöjligheter måste skådespelarna vara karismatiska. Och de är de. Tom Hardy passar utmärkt i rollen som mannen som plågas av det förflutna medan han agerar som en maskin.

Nicholas Hoult som slog igenom som barnstjärna i "About a Boy" (2002) har vuxit till sig och gör en fin insats som den övertygade krigaren som plötsligt börjar tvivla på sin övertygelse.

Och så har vi Charlize Theron. Modellen som måste sminkas intill oigenkännlighet och spela massmördare innan någon tog henne på allvar (Monster, 2003). Modellen som i likhet med Sigourney Weaver och Demi Moore plockat på sig tuffhetspoäng i samma takt som hon rakat av sig håret.

Med snaggat hår och blick av stål är hon så cool att man bara baxnar. Och det imponerande är inte att hon är tuff utan att hon lyckas kombinera hårdhet med både värme och integritet. Detta är inte en mördarmaskin - utan en människa som farit väldigt illa.

Men visst gör det ont när nävar brister...

Mycket är således nytt och fräscht när George Miller än en gång tar sig an sitt magnum opus. Men vissa saker är nya på ett sätt som gör ont. För visst har det hela blivit hårdare, brutalare och mera cyniskt.

"Mad Max - Road Warrior" vad förbjuden under 18 då den kom 1982 - idag har man svårt att kväva en gäspning medan man väntar på actionsekvenserna. För det kan väl inte ha varit den där döda gubben i långtradaren som gav anledning till K 18-stämpeln?

Eller spjuten som kastades i helbilder så vida att man knappt kunde urskilja såren?

Idag är det blod, sparkar i huvudet och söndersprängda kroppar som gäller. Överallt och hela tiden. Gärna i närbild.

Eftersom det är så lätt att bli tagen av helhetsintrycket dröjer det en stund innan man kommer på vad det är som saknas. Men småningom inser man att det som gått förlorat är ett visst mått av oskuldsfullhet. Den måtte ha blivit överkörd och dött någonstans mellan åren 1985 och 2015. Eventuellt på Fury Road.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje