Hoppa till huvudinnehåll

Monica Björkell-Ruhl: ”Jag orkade inte mera, jag ville bara sova!”

Monica Björkell-Ruhl
Monica kämpar fortfarande mot sin sjukdom, men satsar på att hjälpa andra drabbade. Monica Björkell-Ruhl Bild: Yle/Berislav Jurisic björkell-ruhl

Monicas son Mika föddes med hjärtfel och efter födseln fick hon veta att han dessutom har en kromosomavvikelse som ingen annan i världen har. När Mika var fyra månader gammal opererades han för hjärtfel. Efter operationen hoppades Monica och hennes man Raffe att de skulle få pusta ut, men så blev det inte. I stället för att känna lättnad blev Monica deprimerad.

Monica vände sig då till barnrådgivningen och fick den vägen kontakt med en psykolog. Under tre års tid träffades de regelbundet. När nya sjukdomar, diagnoser och ständiga besök på sjukhuset med Mika dök upp, räckte inte längre besöken hos psykologen till.

- En dag orkade jag helt enkelt inte längre. Jag villa bara sova, säger Monica.

Det resulterade i att Monica tog sig till psykiatriska jouren och skrevs in på psykiatrisk avdelning. Efter tre och en halv vecka på avdelningen dygnet runt, skrevs hon in på dagavdelningen. Där deltog hon i olika grupper och träffade skötare som lärde henne att planera tiden där hemma för att den skulle bli bra och hållbar.

För att Monica inte skulle falla tillbaka i de gamla spåren fick hon fortsätta i den så kallade öppna psykiatriska specialsjukvården.

- I dag så mår jag ganska bra, säger hon. Jag gjorde en comeback på polikliniken i januari i år och sedan dess har jag gått hos en psykolog där.

Tredje sektorn har haft en viktig roll i Monicas tillfriskningsprocess. Hon har haft stor hjälp av psykosociala föreningen Sympati. Genom den fick hon en stödperson, som hjälpte henne praktiskt i vardagen att ta hand om mig själv.

- Hon hjälpte mig att hitta mina styrkor på ett jättetrevligt sätt att det var inte på ett kontor utan vi träffades ute på stan. Det var ett jättebra komplement till den övriga vården.
Nu har Monica själv utbildat sig till coach för att kunna hjälpa andra.

Piller eller terapi - det är frågan

I Finland inleddes den psykiatriska forskningen på allvar i början av 1900-talet när Helsingfors universitet fick sin första professur i psykiatri.

I dag är intresset för forskningen stort och det handlar om att belysa orsakerna till de psykiska sjukdomarna.

Inom den finländska psykiatrin har läkemedelsforskningen alltid haft en stor roll på grund av att många psykiatriska sjukdomar behandlas effektivt med mediciner.

Hasse Karlsson.
Professorn Hasse Karlsson hoppas att vården vågar utmana sig själv. Hasse Karlsson. Bild: Yle/Christa Mäkinen hasse karlsson

Det här tankesättet håller på att förändras och ny forskning stöder tanken att andra behandlingsmetoder tillsammans med läkemedel i vissa fall kan nå bättre behandlingsreslutat än enbart medicinering.

Professorn i psykiatri vid Åbo universitet, Hasse Karlsson tror att nya forskningsrön kommer att förändra behandlingsmetoderna.

- Vi kan se att till exempel korttidsterapi och förändrade levnadsvanor ger goda resultat, säger han.

"Gökboet" finns inte på riktigt

Att bli inlagd på en psykiatrisk avdelning är fortfarande väldigt tabubelagt. Filmindustrin har matat oss med filmer där psykiatriska avdelningar framställs som väldigt obehagliga platser. Så är det inte i verkligheten.

I Helsingfors finns det en helt svensk avdelning med tolv platser. Den finns på Hesperia sjukhus.

- När man kommer till en psykiatrisk avdelning blir man välkomnad, visas runt samt får träffa läkare och annan vårdpersonal genast, berättar Irina Lehmann, som är avdelningsskötare på Avdelning 8 på Hesperia sjukhus. Det finns också möjlighet att bekanta sig med avdelningen på förhand.

På avdelning 8 får patienterna själva påverka vården och rutinerna. Bild: Maja Ottelin/YLE avdelning 8

Avdelningen är en sluten avdelning, men om det inte finns några klara risker för självdestruktivitet har patienterna i regel fri utegång och kan röra sig fritt utanför avdelningen.

- Jag tror att det finns en viss rädsla att komma till en avdelning och att man faktiskt upplever att det är ett ställe där man inte hör hemma. Men jag tror att de flesta som kommer hit ganska snabbt inser att avdelningen egentligen inte är så märkvärdig, säger Irina.

Hälsocentralläkaren är i nyckelställning

Första kontakten med hjälpen sker oftast via bashälsovården.

- Varje arbetspass man gör på hälsocentralens jourmottagning möter man folk med psykisk ohälsa, säger ledande läkaren för K5-området, Peter Riddar i Närpes.

Om hälsocentralläkaren bedömer att det behövs förs patienten till en psykiatrisk enhet där följande bedömning görs.

En psykos är en traumatisk upplevelse och måste skötas på rätt sätt från början, säger ledande läkaren Peter Riddar. Bild: YLE/Sofi Nordmyr peter riddar

Handlar det om en patient med vanföreställningar, alltså psykos, är det sluten psykiatrisk sjukhusvård som gäller. Om det är fråga om annan psykiatrisk ohälsa som ångest eller depression som inte är så svår att det finns risk för självmord, handlar det om att engagera andra stödkrafter runt patienten.

Psykosociala centret ger hjälp med låg tröskel

I sydösterbotten finns det Psykosociala centret där fem kommuner har gått samman och skapat en enhet där den som mår dåligt kan få hjälp utan remiss av läkare.

Mikaela Granfors
Alla som drabbas behöver snabb hjälp, vet avdelningsskötaren Mikaela Granfors. Mikaela Granfors Bild: Yle/Antti Kuusiniemi psykosociala centret

- Vi träffas och talar genom saker och ting vi funderar om det finns andra familjemedlemmar som behöver komma med, säger avdelningsskötaren Mikaela Granfors. Vi fokuserar allt mera på hela familjen. Hela vår personal är utbildad i familjeinterventioner, som inte är terapi utan ett förebyggande arbetssätt.

Både vuxna och barn får hjälp på centret. I barns fall handlar det ofta om rädslor, beteendestörningar, utåtagerande beteende och enkopres eller så kallat bajs-i-byxan fenomen.

I de här fallen är det ledande psykologen Helena Lundman-Evars som rycker in.

- Inledningsvis försöker jag få kontakt med barnet så att barnet känner att det här är en trygg miljö att vara i. Är det ett litet barn sker det genom leken, är det ett större barn, ett lågstadiebarn så samtalar om det som är problematiskt, säger hon.

Helena Lundman-Evars
Många barn skulle behöva mera stöd än de får, säger Helena Lundman-Evars. Helena Lundman-Evars Bild: Yle/Antti Kuusiniemi ledande psykolog

Precis som för vuxna går tillfrisknandet långsamt. För liten personalstyrka fördröjer det ytterligare.

- Vi är fullt sysselsatta och kan inte ge tider så regelbundet till barn som de skulle behöva. Att träffa barn regelbundet en eller två gånger i veckan har vi inte resurser till just nu. Det är så många barn, säger Helena Lundman-Evars.

Närbild i Yle Fem, måndag 18.5.2015 kl 20.00
Sänds även i Yle Fem, tisdag 19.5.2015 kl. 17.25

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen