Hoppa till huvudinnehåll

Monstret i mig – myter om gränser

Albrecht Dürers målning "Herkules dödar de stymfaliska fåglarna" (1500).
Albrecht Dürers målning "Herkules dödar de stymfaliska fåglarna" (1500). Albrecht Dürers målning "Herkules dödar de stymfaliska fåglarna" (1500). Bild: Wikimedia Commons de stymfaliska fåglarna

Är myten om Minotauros en påminnelse om faran med incestuösa förhållanden? Och vilken farlig gräns överskrider Herakles när han ger sig ut för att jaga och kriga? Enligt Johan Tralau kan de antika myterna lära oss att sätta gränser och öva oss i att behärska våra drifter.

Johan Tralau, docent i statsvetenskap vid universitetet i Uppsala, är fascinerad av de grekiska myterna och i vår är han aktuell med en bok som bär titeln Monstret i mig - myter om gränser och vilddjur där han hävdar att monstren i första hand inte borde tolkas som symboler för det främmande eller det obegripliga, att monstren inte nödvändigtvis är ett uttryck för det avvikande och skrämmande, utan att myterna snarare lär oss att sätta gränser och övar oss i att behärska och leva med våra grundläggande drifter som vrede, våldsamhet och begär.

I sin bok tar Johan Tralau framför allt fasta på myten om Herakles, eller Herkules som denna starka och omnipotenta halvgud heter i den romerska mytologin, och myten om Minotauros, ett monster till hälften människa och till hälften tjur.

Blandningar av djur och människa

I de antika myterna finns ett flertal varelser som är blandningar av människor och djur, bland dem kentaurer och sfinxer – och i det gamla Grekland fanns det en föreställning om att avläsa kroppen nerifrån uppåt.

Enligt den grekiska historikern Diodoros (ca 90 f.Kr. - ca 30 f.Kr.) hävdade egyptierna att livets ursprung stod att hitta i Egypten – som bevis angavs möss som till hälften hade en normal kroppsform, medan nedre delen av kroppen var en enda formlös lerklump. Forskare har sett detta som ett uttryck för uralstring, dvs. tanken på att möss uppstår direkt ur jorden.

Johan Tralau
Johan Tralau Johan Tralau Bild: Karl Gabor johan tralau

Enligt Tralau tänker Diodoros på kroppen som en utveckling från tårna till huvudet, nerifrån upp – och i fallet med mössen visar det på en utveckling från kaos till kosmos, från det primitiva till det civiliserade.

I fallet med sfinxen ville t.ex. den tyska filosofen Hegel framhäva sfinxen som en perfekt symbol för människans övergång från ett primitivt tillstånd till ett mer utvecklat tänkande.

Minotauros och faran för incest

I Monstret i mig vill Johan Tralau visa att monstren i de antika myterna inte nödvändigtvis bör tolkas som symboler eller projektionsytor för sådant som vi är rädda för i oss själva – enligt Tralau upprätthåller monstren gränser och kontrollerar hur, och om, de överskrids.

Där kentaurer och sfinxer har ett djurs nedre kropp och en mäsklig övre kropp har Minotauros en mans kropp och en tjurs huvud. Han har blivit till i mötet mellan Pasifae (hustru till Minos, kung på Kreta) och en tjur.

Tjurmonstret Minotauros lever i labyrinten i Knossos på Kreta där han lever av människokött.

Tolkningar har velat se myten om Minotauros som ett uttryck för grekisk fientlighet mot det utländska och det annorlunda, eller som rädsla för den kvinnliga sexualiteten.

Men enligt Johan Tralau kan man läsa Minotaurosmyten som en allegorisk tolkning av incestförbudet: Minotauros varnar oss för att överskrida de nödvändiga gränserna inom familjen mellan förälder och barn.

Pärmen till Johan Tralaus "Monstret i mig".
Pärmen till Johan Tralaus "Monstret i mig". Bild: Atlantis förlag johan tralau

I den minoiska kulturen finns en tolkning av tjuren som solsymbol: när Pasifae (dotter till Helios, dvs. Solen) parar sig med en tjur (symbol för solen) blir resultatet Minotauros – enligt Tralau en symbolisk incest.

”Om min tolkning är riktig så ser vi här, i myten om Solens dotter, tjuren och monstret, en allegorisk förklaring till det mest grundläggande tabut i mänskliga samhällen: förbudet mot incest. Ur den förvrängda erotiska attraktionen uppstår det monstruösa. När fadern och dottern förenas sexuellt uppkommer ett vidunder. Och på så sätt kan vi också läsa Minotauros kropp nedifrån upp – ur den mänskliga (eller med en naturgudomlighet besläktade) perversionen kommer monstret” skriver Johan Tralau.

Herakles i gränslandet

Enligt Johan Tralau visar myten om Herakles att människan måste göra sig primitiv och rovdjurslik för att kunna utföra nödvändiga uppgifter i jakt, strid och krig - men här finns också en fara i att människan tappar kontrollen och förlorar sin självbehärskning.

Det Herakles visar för oss är nödvändigheten av att lära oss att kontrollera och att använda våra djuriska impulser för att kunna skydda samhället och civilisationen mot hotande faror.

Myten om Herakles visar hur denna krigiska och omnipotenta halvgud gör sig vilddjurslik för att bekämpa monster samtidigt som han tappar kontrollen över odjuret inom sig – människan som iklär sig ett monsters skepnad riskerar att själv bli ett monster, otyglad och måttlös, och faller därmed tillbaka i formlöshet och kaos.

”Den som kämpar mot vidunder bör se till att han inte därigenom själv blir ett vidunder”, skrev den tyska filosofen Friedrich Nietzsche.

Lyssna på en intervju med Johan Tralau – längd 12 minuter:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje