Hoppa till huvudinnehåll

Tetriskonst och maskrosbollar

Svävande maskrosbollar och stadigt förankrade lådsystem. Det finns en spänning mellan konceptkonstnären Michael Johanssons skulpturer och bildkonstnären Marcus Eeks målningar.

De två konstnärerna ställer ut i Helsingfors under rubriken Swedish Democracy. Den ene är halvabstrakt i sitt angreppssätt, den andre minutiöst konkret. Det som förenar dem är användningen av stora, enhetliga färgfält.

oljemålning av Marcus eek 2015.
Detalj ur Marcus Eeks målning Bergamo, olja på duk. Foto: Jussi Tiainen. 2015. oljemålning av Marcus eek 2015. Bild: Jussi Tiainen bergamo

Dessutom förenas de i sitt arbete av att bägge numera bor i Berlin, staden med konstnärer från hela världen. Man blir bombarderad med chanser att expandera sin blick på vad man gör, säger Marcus. Michael, som efter tio år i Malmö är den av de två som senare har flyttat till Berlin, kallar staden för en stor godispåse med möjligheter.

Rubriken Swedish Democracy

Det visar sig att det är utställningskuratorn Mika Hannula som har lanserat utställningsrubriken. Men visst vill bägge se sig som konstnärer med en demokratisk grundinställning i sitt arbete.

Marcus Eeks oljemålning Zenit, 2015.
Detalj ur Marcus Eeks målning Zenit, olja på duk. Foto: Jussi Tiainen. 2015. Marcus Eeks oljemålning Zenit, 2015. Bild: Jussi Tiainen marcus eek

Grundelementen ljus och rum intresserar Marcus mycket just nu. Han säger sig inte göra någon politisk berättelse.

Konstnären Marcus Eek, 2015.
Marcus Eek. Foto: Juha Aarikka. 2015. Konstnären Marcus Eek, 2015. Bild: Juha Aarikka marcus eek
Genom att ta till en slags naturens arketyper som blommor, träd, vatten… vill han fånga känslan man kan få av ett barndomsminne.

Det är frågan om en upplyftande, lycklig livsnjutande känsla av natur och av att man är här och nu. Lyckas man fästa den flyktiga upplevelsen i en målning på väggen, då har man ju den. Så utmaningen ligger helt enkelt i att försöka fånga den, konstaterar Marcus.

Nytt innehåll

Till sina föremålsskulpturer samlar Michael vardagsföremål som tilltalar honom, gärna i snarlika nyanser. Tidigare hittade han ofta föremålen i secondhand - affärer. I dag kommer de till exempel från en möbeljätte.

Michael Johanssons Crossroads av föremål från Ikea.
Michael Johanssons Crossroads. Foto: Jussi Tiainen. 2015. Michael Johanssons Crossroads av föremål från Ikea. Bild: Jussi Tiainen michael johanssons crossroads 2015.

Av sakerna skapar han sedan ett nytt system, lite i stil med den engelske skulptören Tony Cragg, vars 1970-tals verk Michael stötte på först efter att han hade påbörjat sitt eget sätt att arbeta. Men där Cragg förde in de billiga serietillverkade produkterna som en ny ”stenart” i bildkonsten, utvecklar Michael nu traditionen vidare med förhoppningen att föremålens funktion ska bytas ut till en innehållsmässigt starkare kontext.

Michael Johansson som gör skulpturer av saker
Michael Johansson. Foto: Juha Aarikka. 2015. Michael Johansson som gör skulpturer av saker Bild: Juha Aarikka konceptkonstnär

-Jag brukar säga att jag spelar videospelet Tetris med vardagsföremål. Jag försöker hitta någon slags ramverk för hur de sinsemellan kan skapa nya sammanhang och förhoppningsvis få betraktaren att bära med sig den upplevelsen till nästa gång man återupptäcker föremålet i sin vanliga kontext.

Med spår av liv som levts

Michael försöker alltså abstrahera föremålen, så att de i sin nya helhet, nästan kommer till en gräns där de inte längre går att känna igen. En sådan helhet ser han som en abstrakt bild av vår materiella samtid. Eller dåtid, om det gäller äldre föremål med spår av liv som har levts innan Michael har hittat dem.

I en skulptur är det kanske hundra föremål från hundra olika secondhand - affärer, som har levt hundra olika liv innan Michael har fångat upp dem. Genom att para ihop dem vill han få en ny, imaginär värld att växa fram.

michael johanssons verk Vertical Transition in Blue, 2013.
Detalj av Michael Johanssons Vertical Transition in Blue. 2015. michael johanssons verk Vertical Transition in Blue, 2013. Bild: Jussi Tiainen michael johansson

Handens verk

På frågan om var det hela startade och varför Marcus och Michael vill arbeta som konstnärer, svarar Marcus:

-Jag tror att min första tanke var att bli serietecknare, sedan kanske arkitekt. Det hade alltid någonting att göra med att få hålla en penna i handen.

Marcus påpekar också att det ju är en aldrig sinande ström av utmaningar att försöka finna och förstå nya spännande vinklar på vad man gör som konstnär. Så länge det växer och så länge man hittar de här nya vinklarna, så fortsätter man.

Penslarna torkar för långsamt

Michael tror att det var samma sak för honom. Han ville egentligen bli målare och började på konstskola. Men hans målningar blev bara gråa, för han orkade inte tvätta penslarna ordentligt och vänta på att saker skulle torka och så.

Så han hittade ett annat sätt att arbeta med färg och form. Men eftersom det är svårt att få vardagsföremål att färga av sig på varandra har han utarbetat en metod med vilken han kan arbeta som han föreställer sig att en målare komponerar en bild. Han färglägger till exempel gärna med föremål i olika nyanser av samma färg.

Michael har svårt att tänka sig att den person han var när han började på konstskolan skulle ha haft så stor förståelse för det han gör i dag. Han tror att han skulle ha varit väldigt skeptisk inför att kalla det konst. Så det har såklart varit en resa att komma hit, konstaterar han.

michael johanssons verk Tube, blandteknik, 2013
Michael Johanssons Tube, gula och orange vardagliga saker, blandteknik, 2013. michael johanssons verk Tube, blandteknik, 2013 Bild: Jussi Tiainen michael johansson

Vad är då konst?

Sammanhanget och hur man möter någonting är långt det som skapar det man gör och ser. Därtill finns det såklart en fördel om man har en tanke bakom, en vilja bakom att någonting skall vara någonting, säger Michael.

Michael arbetar rätt mycket också i det offentliga rummet med verk som kan bli permanenta. Ett sådant arbete har han till exempel i öppningen till en av de stora valvdörrarna på Vigelands museum i Oslo. I det sammanhanget känner han att det inte är så viktigt om det kallas konst eller inte:

-Det viktiga är att man får ut någonting av verket, då är det en positiv sak.

Installation i en av dörrvalven på Viegelands konstmuseum i Oslo, Michael Johansson.
Michael Johanssons installation i ett av portvalven på Vigeland museet i Oslo. Installation i en av dörrvalven på Viegelands konstmuseum i Oslo, Michael Johansson. Bild: Michael Johansson platskonst

Verk som drabbar en

I Sverige har man beslutat att en procent av budgeten till offentliga byggnader skall gå till kultur. Michael, som också har arbetat med projekt i skolor, säger att det blir mer och mer konst som ses av människor som inte hade för avsikt att se konst just den dagen. Konst som bara drabbar en, utan att man alltid är på jakt efter den, tycker han att är en bra sak.

-Om man då till exempel går på en skola där det finns ett konstverk som man har framför sig dagligen och man kan få förklarat för sig dels vad konstnären hade för tankar och vad folk runt omkring en tycker, så är det klart att man kan få ett mer naturligt förhållande till konst.

michael johanssons trappskulptur.
Michael Johanssons trappkonst. michael johanssons trappskulptur. Bild: Michael Johansson platsinstallation

Dessutom slipper man, säger Michael, göra som han och gå väldigt långa omvägar på konstskola för att komma fram till insikten att konst kan vara också helt andra saker än måleri. Konst är ett synnerligen mångfacetterat begrepp.