Hoppa till huvudinnehåll

Punken och en känsla av revolt i hjärtat

Mordhundarna
Mordhundarna: Cim Dahlle, Nicolas Panisse, Nicklas Lantz Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson mordhundarna

När punken kom skrämde den slag på folk. Punken spottade i ansiktet på etablissemanget och ville ändra på samhällssystemet. Men idag har punken kommit in i finrummet och t.o.m. Eurovisionen. Hur kunde det gå så här? Och vad säger det om punken av idag?

Vi skall strax låta det åländska punkbandet Mordhundarna ge sin syn på saken, men först en kort vetenskaplig tillbakablick.

För snart 10 år sedan undersökte forskarna Per Dannefjord och Magnus Eriksson vid Växjö universitet i Sverige hur det gått för gamla 70-tals punkare senare i livet. De kom fram till det kanske smått överraskande resultatet att det procentuellt sett gått bättre för punkarna än för Medelsvensson. Punkarna hade i genomsnitt högre utbildning och var mer framgångsrika än befolkningen överlag.

Gör-det-själv-mentalitet

De här forskarna menade att det berodde på punkens gör-det-själv-mentalitet. Man väntar inte på att få allting färdigt serverat, utan man tar helt enkelt itu med saker och ting själv. Skall man få någonting gjort skall man göra det själv, kunde man också säga.

Enligt samma undersökning hade det nog visserligen procentuellt sett även gått sämre och t.o.m. betydligt sämre för f.d. punkare än för genomsnittsmedborgarna. Det var drogmissbruk. kriminalitet, hemlöshet och en alltför tidig död.

Med andra ord har samma musikform lett till två ytterligheter, två motpoler – det lyckade livet och den personliga katastrofen.

Ta saken i egna händer

Punkens gör-det-själv-attityd fortsatte sedan inom hip-hopen där det till en början handlade om samma sak som för punken – ville man sprida sin musik till ens en litet större publik, så måste man ta saken i egna händer.

Ett band som gör just detta är åländska punktrion Mordhundarna. De har hittills gett ut två egna EP:n – en på CD och en på Spotify.

Mordhundarna
Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson mordhundarna

Jag kör ut till Saltvik för att träffa Mordhundarna i deras träningslokal i markplanet till ett gammalt fuktskadat stenhus som stått tomt i 15 år innan bandets sångare och gitarrist Nicklas Lantz köpte stället för en billig penning. Han har lyckats få bukt med fukten, men punkandan går inte att vädra ut. Tack och lov. Den sitter i väggarna. I golvet. I taket. Det luktar punk. Här finns den där äkta känslan som bandet ofta nämner under vår stund tillsammans. Det är svettigt och skitigt, men hjärligt varmt. Här är det ingen som låtsas. Alla är äkta och sig själva. Det är en skönt befriande känsla.

Melodisk punk

Mordhundarna gör melodisk punk med snygga refränger. Låtar vars rötter helt tydligt finns i den gamla goda 70-tals punken. Men egentligen var det endast Nicklas Lantz (49, sång, gitarr) som var med på den tiden. Cim Dahlle (21, bas, sång) och Nicolas "Nasse" Panisse (26, trummor) var långtifrån ens påtänkta då. Men det är ju inte deras fel.

I Mordhundarna möts två generationer i punken. Men trots åldersskillnaden har de samma punkreferenser såtillvida att de långt fastnat för precis samma band.

Stal farsans punkvinyler

Cim: Farsan lyssnade på The Clash, The Ramones och dom, så jag stal alla hans Ramones-vinyler när jag var typ 13 (skratt). Så jag fastnade för vanlig 77-punk (punk som kom ca år 1977, red.anm.). Och det var min grej.

Nasse: För min del har det kommit mycket via dom svenska och brittiska storheterna. KSMB, Ebba Grön och dom här klassiska, förstås. The Clash. INTE Sex Pistols. För dom är skit (skratt). Det är attityden och inställningen i punken som lockat väldigt mycket. I den gamla punken var det ju mycket ställningstagande och det var mycket mod i det hela. Och det har jag alltid tyckt att oavsett genre, så är det en viktig del av det. Att man har nå'n form av budskap eller nå't som man konkret vill förmedla. Och det har alltid funnits just i punken.

Nicklas: Jag är ju äldst här, så jag var ju med när dom kom, dom här. Före det var det Sweet och svensktoppen och så. Men så var det nå'n som kom med Ebba Gröns första singel i en skramlig jävla kassettbandspelare. Och det var så jävla farligt att det inte gick att motstå. Det tog inte lång tid innan jag skrapade ihop till en elgitarr. Jag brukar säga att jag har fem stora och det är Ebba Grön, KSMB, Sex Pistols, The Clash och Dead Kennedys. Den gamla punken – jag älskar den!

Mordhundarna
Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson mordhundarna

Ni har ju samma rötter inom punken. Hur ser ni på punken då jämfört med nu? Det finns ju en massa så kallade punkband, jag tänker t.ex. på Green Day...

Cim: Som inte är punk (skratt)!

Dan Eskil: Men Green Days första plattor var riktigt hyvens punk, men efter att de slagit igenom blev det något helt annat.

Nasse: Ja, det är väl nå'nting med tidsandan. För att nå en masspublik, så har man blivit tvungen att spela punken på ett visst sätt. Och marknadsföra det. Men det är ju inte längre samma attityd. Det här anti – antianpassning och påpekande av olika samhällsfenomen och orättvisor och bara allmän ilska som förut var något av en hörnsten inom punken, så det har försvunnit mer eller mindre som fenomen. Det säger väl nå't om tidsandan att det inte går att va' antiauktoritär och va' på ett rått och ärligt sätt sig själv, utan produkten måste liksom läggas in i en modell. Det är nå'n sorts konformism som långt förstört punken som folkrörelse. Tidigare var ju punken en stor och bred genre. Dit räknades även band som Blondie och The Police. Det handlade inte så mycket om hur man lät. Folk har ju för sig att punk är det där skräniga och att det är otajt och skrik. Men det handlar ju om en viss slags känsla i musiken. Igen det här ordet "attityd". Och det verkar som att det har trendat bort helt och hållet. Och det är beklagligt, för den där känslan och ärligheten som punken medförde – och fortsätter att medföra – så det var nå't som hände där i generationsskiftet. Det är inte välkommet idag att folk poängterar fel eller tar nå't politiskt ställningstagande. Men också det där nyckelordet "farlig". Visst finns det ju alla möjliga akter som är råa, ärliga och sig själva. Men man får inte samma känsla av det farliga. Det får man inte.

Men vad krävs det då för att någon eller något skall kunna kallas punk?

Nicklas: Det går inte att förklara. Man känner det. Jag tror att om man kan förklara det, då dör det. Det går inte att beskriva – det är en känsla. Den kan vara individuell också. Det som är punk för en behöver inte va' punk för en annan. Jag köper ju det där att Blondie och The Police var punk när dom kom. Det var ju mil mellan Dead Kennedys och Blondie, men ändå kände man att dom kom ur samma kärna.

Mordhundarna
Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson mordhundarna

Ett politiskt ställningstagande har ju alltid varit nära punken. Är det viktigt att punken har ett samhälleligt engagemang eller politiska texter?

Cim: Jag tycker inte att just politik måste vara... Det finns ju band som bara sjunger om kommunistiskt jox och så där och då blir det litet overkill.

Nasse: Det måste absolut inte ha med politik att göra. Om man sjunger om samhället, då blir det ju ändå politik. Vi har t.ex. en låt om tiggeri. Och på ett sätt så är ju det en politisk låt. I alla fall jag tycker att nå'n form av observation av omvärlden hör till kärnan av punken.

Nicklas: Nu när jag skriver låtar för Mordhundarna försöker jag mer och mer ha ett politiskt budskap. Men utan att det blir plakatpolitiskt, att man står och basunerar ut åsikter. Man gör istället en berättelse ur vardagen som en gestaltning. Så där kan man läsa in det politiska budskapet. Det tycker jag är roligare.

När punken kom under mitten och slutet av 1970-talet var det många som upplevde det som ett slag i ansiktet på systemet. Det var många som blev litet rädda för det. Men det har också sagts att så fort uttrycket "punk" myntades, så var punken redan död. För det innebar att punken hade blivit mainstream och det skulle punken aldrig få bli. Men idag har punken kommit in i finrummen och är t.o.m. med i Eurovisionen. Hur ser ni på det?
Nasse: Ja, det är nog litet sorgligt, alltså. På Åland syns det inte, men så fort man åker över till Helsingfors, Åbo eller Stockholm, så ser man modet. Man ser uppenbart välbärgade människor som avsiktligt river sina tröjor och lägger ett nitbälte och det – det slår nog fel, alltså. Nog kan det ju va' snyggt för all del, men det har gått från skrikiga svettiga karlar som ropar om tiggare på Londons gator till att man har 15-åriga Östermalmstjejer som går omkring med "Punks not dead"...

Cim: Och så kommer det nå'n med en Clash-tröja utan att veta vad det är.

Nicklas: Men för mig är punk mode också. Men det är ju inte kommersiellt mode. Jag tycker punk är snyggt som fan.

Mordhundarna
Mordhundarna Bild: YLE / Dan Eskil Jansson mordhundarna

Behövs punken idag?

Nasse: Absolut. Just den där observationen av omvärlden och en känsla av revolt i hjärtat.

Nicklas: Och att man får spela musik! Punken ska locka folk att börja spela fast man inte kan. För att våga börja.

Hur ser framtiden ut för Mordhundarna? Häromdagen fick ni nästan ett skivkontrakt med Skithund Records.

Nicklas: Ja, det var nära, faktiskt! Under mina 35 år som musiker har jag aldrig varit så nära, Att ett, i och för sig litet, skivbolag hade möte om oss och tyckte att det var bra, men att det inte passade in i deras utgivning. Men jag tror nog vi kan få ut vår musik via nå't skivbolag. Inget stort, förmodligen. Och vi kommer inte att bli rika. Men för mig är inte det målet. Jag vill spela så mycket som möjligt. Vi är inte omöjliga. Finns det inte pengar för gage, så kommer vi för resa och mat. Och är det tillräckligt bra spelställe kanske vi kan komma i alla fall. För att vi tycker det är kul. Och där har vi mycket punkkänsla, tycker jag.

Mordhundarnas EP Svart gift på Spotify:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje