Hoppa till huvudinnehåll

Eva Biaudet: Vi vill inte se att sexslavarna finns

Eva Biaudet
Eva Biaudet. Eva Biaudet Bild: Yle/Parad Media efter nio

– När jag promenerar genom Helsingfors ser jag med egna ögon att prostitutionen ökar, säger Eva Biaudet, nyligen återinvald i riksdagen, tidigare minoritetsombud och särskild representant för bekämpning av människohandel vid Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.

Ändå hör prostituerade i allmänhet och offer för människohandel i synnerhet till de allra mest osynliga personerna i vårt samhälle. Många av dem lever i omänskliga förhållanden, utan möjlighet att ta sig ur sin situation. Men osynligheten är paradoxal. Om de människor som finns till salu inte syns och inte går att hitta, då kan ingen affärsverksamhet bedrivas med deras kroppar. Att de finns här i landet i tiotal, kanske hundratal, är något som vi enligt Eva Biaudet väljer att inte tänka på.

– Vi har satt dem i ett fack som inte berör oss. Det handlar om människor som är annorlunda än vi och deras situation tycks inte beröra oss så mycket. Egentligen är det just det som gör det möjligt för människohandeln att fortsätta.

Offren blir utan hjälp

De fall som går så långt som till rättegång i Finland är oftast fruktansvärt grova brott, där det inte finns någon tvekan om att det är frågan om människohandel, misshandel och frihetsberövande. De mer kvistiga fallen kommer enligt Eva Biaudet sällan upp i rätten. Det kan vara fall där sexhandelns offer, oftast en kvinna, på något sätt har accepterat sitt öde trots att hon egentligen aldrig har haft något val. I dessa fall blir det svårare att bevisa att den som köpt sex av henne hade skäl att misstänka att det låg någon form av brottslighet bakom. Och då avslutas ofta utredningen.

– Det är ungefär som om man skulle hitta ett lik, men inte kan hitta någon som gjort sig skyldig till mordet, och då konstatera att inget brott har skett, säger Eva Biaudet. Det olyckligaste är att offret då sällan får hjälp.

Det blir extra svårt för polisen att utreda den här typen av brott om sammanhangen är internationella. De grövsta brotten kanske har begåtts utomlands flera månader tidigare, och det kan vara frågan om ligor som har förgreningar i flera länder. Det kräver alltså väldigt mycket kunskap och väldigt mycket resurser för att börja nysta i det, och då kan det vara lättare att låta bli – särskilt om offret är utlänning och inte pratar språket.

Finland har gått framåt

Eva Biaudet poängterar ändå att vi i Finland har kommit långt i arbetet mot människohandel. Hon säger att samarbetet mellan polis, myndigheter, gränsbevakningen och hjälpsystem fungerar bra och att vi har kommit en god bit på väg. Hon kan uppleva att det är jobbigt att vara den som hela tiden kritiserar, men det är också viktigt, eftersom resurserna är små och man verkligen måste korrigera där man kan.

– Sen får man en stor tillfredsställelse av att märka att någonting har hänt – att vi har gjort lagstiftningen bättre, att processerna har blivit bättre. Men i situationer då man ser en människa som inte får hjälp, då blir man väldigt sorgsen. Då måste man försöka lära sig av situationen och tänka efter vad man skulle kunna göra annorlunda nästa gång, säger Eva Biaudet.

Efter Nio om de osynliga, torsdagen den 21 maj i Yle Fem och på Arenan