Hoppa till huvudinnehåll

När förorten brinner är journalisten där

Det hade skjutits igen i Biskopsgården i Göteborg – den här gången hade det varit extra grovt, då två män hade dödats och flera skadats i samband med en skjutning på en restaurang. Vi journalister åker dit för att rapporterna och rapporterna genomsyras av ord som gängvåld, hämnd, utanförskap och problemormråden.

En kvinna kommer fram och tycker att vi borde skämmas – varför ska vi älta de här frågorna undrar hon, och säger att priserna på bostadsrätter sjunker i takt med en allt mer negativ rapportering. Jag svarar henne att vi är finländska journalister, som inte bevakar de svenska förorterna hela tiden, åtminstone håller vi inte på och ältar. Så vi känner oss inte särskilt träffade.

Men känslan hos damen är lätt att förstå. Vi är en del av ett fenomen där journalister från mestadels vita medelklasstadsdelar gör snabbvisiter till platser, som vi ser som förorter förknippade med problem. När vi har fått kommentarer av några lokala invånare, kanske en polis och en affärsägare, så åker vi snabbt tillbaka till vår trygga medelklasstadsdel, där vi kan fortsätta odla bilden av den "hemska" förorten, som alla som bara har råd försöker undvika.

Så hur ska vi rapportera? De facto har det ju skjutits - inte bara en och två gånger, utan i medeltal faktiskt en gång i veckan i Göteborgsområdet under de två senaste åren. Alternativet är väl inte att låta bli att rapportera om det hemska som händer, åtminstone då det är grövre än vanligt.

För en tid sedan såg jag Unga Dramatens pjäs Götgatan, som bland annat handlar om hur medierna rapporterade om den då ruggiga arbetarstadsdelen Södermalm, som den såg ut för snart sjuttio år sedan. Den handlade om ungdomar som försökte föra en dialog med stadsdelsförvaltningen om bättre villkor för unga mänskor. Förslagen var konstruktiva men ingen lyssnade och först efter våldsamma kravaller byggdes de efterlängtade fritidsgårdarna. Den stigmatiserande medierapporteringen handlade om hur outbildade, alkoholiserade och missanpassade söderborna var. Idag hör Södermalm till Stockholms mest trendiga stadsdelar där priserna på bostadsrätterna är skyhöga.

Idag upprepar sig historien då unga personer som är engagerade i förorten åter igen arbetar för bättre villkor för ungdomar. Pantrarna i Göteborg är en rörelse som länge försökte få en fritidsgård till Biskopsgården – det ställe där den senaste tidens skjutningar har ägt rum. Efter flera års kämpande med många nederlag och stundom bristande intresse från lokalpolitikerna så fick ungdomarna en fritidsgård till slut.

Men när det smäller talar ingen journalist med Pantrarna. Ingen talar heller med de lokalinvånare som säger att det faktiskt för det mesta kan vara helt okej att leva i Biskopsgården, med familjeevenemang och annat. Det skulle förstöra bilden av den hemska förorten, som kanske inte visade sig vara så hemsk trots allt.

Det finns en förortsberättelse som är undantaget som krossar alla stängsel. Zlatan Ibrahimovitz blev den världsberömda sagan om fotbollshjälten som steg från det fattiga Rosengård, som stal cyklar som fritidsintresse och som inte hade lyckats blir en fysiskt stark tonårskille utan gratis skolmat.

Ute i förorten finns många små Zlatan som inte bara är proffs på idrott utan också inom musik, tidningsproduktion, och inte minst arbete med ungdomar, och som på många håll ger resultat.

Dessa små Zlatan borde få mera uppmärksamhet och jag kan för min del lova att också de här berättelserna ska få en plats i min rapportering.