Hoppa till huvudinnehåll

The Role - det dunkelt sagda

Skådespelaren Maksim Sukhanov står bredvid ett ångande lok på en järnvägsstation.
Konstantin Lopushanskis film "The Role" är en visuellt vacker historia som dessvärre får en att känna sig som on man trillat av tåget. Skådespelaren Maksim Sukhanov står bredvid ett ångande lok på en järnvägsstation. Bild: LYSOV SERGEY rooli

Konstantin Lopushanskis film "The Role" lär ha fått ett positivt mottagande i Ryssland. För att den anses fånga något centralt i såväl den ryska revolutionen som den ryska konsten. Frågan är om den förmår fånga den åskådare som inte är bekant med referenserna?

Det börjar effektfullt. Med en suddig, svartvit bild. I mörkret tycker man sig kunna urskilja ett ansikte. Ett ansikte som långsamt blir tydligare. För att slutligen visa sig tillhöra en man som betraktar sig själv såsom i en spegel. Fundersamt stryker han med handen över pannan, kinderna, halsen, munnen. Som om han försökte fixera sina egna konturer.

Mannen heter Nikolai (Maksim Sukhanov) och är skådespelare. En skådespelare på gränsen till nervsammanbrott. Vilket i sin tur håller på att driva även den finska hustrun Amalia (Maria Järvenhelmi) över desperationens stup. Hon vägrar acceptera att maken en längre tid tackat nej till vanliga teateruppdrag för att istället axla en ovanlig roll.

Nikolai tänker gå in för att spela en verklig person. Inte på scenen - utan ute i verkligheten. Året är 1923.

Dramatiskt utgångsläge

Mannen Nikolai tänker gestalta har han mött en enda gång - på en vindpinad perrong fem år tidigare. Medan han själv stått bland människor som dömts till döden av de röda har den andre varit den som delat ut order. Den som fattat beslut om vem som får leva - vem som skall dö.

Nikolai har lyssnat till skottsalvorna och under ett förbiilande ögonblick mött blicken hos mannen med makt. Och just i detta förbiilande ögonblick har bägge männen insett hur mycket de liknar varandra utseendemässigt. Att de är snudd på identiska.

När filmens första vändpunkt kommer är den ene död och den andre beredd att träda in i hans liv. För att spela sitt livs roll. På allvar.

Låter det som ett intressant upplägg? Det kanske det är. Problemet är bara att man måste treva sig fram till denna stomme genom en minst sagt dimmig dramaturgi. Och ett berättargrepp omöjligt att greppa.

Det dunkelt sagda

Den korta etableringen av filmens utgångspunkt har för min del möjliggjorts av två genomgångar av filmen i kombination med texter av människor med en inblick i såväl rysk historia som film. Utan dessa referenser hade denna recension blivit extremt kort. Snudd på obefintlig.

Jag stod nämligen rådlös efter det första mötet med filmen.

Vem är vem i historien? Varför hamnar Nikolai där han hamnar? Handlar det hela om en personlighetsklyvning? En balansgång mellan dröm och verklighet? Förskjutna tidsperspektiv? Om konstens förmåga att spegla verkligheten? Om mötet mellan liv och konst?

Ett visst mått av vilsenhet är alltid välkommen i filmsammanhang - Lars von Trier, Terrence Malick och många andra förför med både symboler och dimensioner - men det krävs någon form av nyckel för att man skall kunna ta sig in i drömmen. För att uppleva att man är delaktig. Nu sitter man där och känner sig som om man trillat av vagnen redan innan den dramatiska scenen på perrongen.

Må så vara att det är tänkt att man skall kunna läsa in hela världar i Nikolais byte av sida från de vita till de röda, i hans vilja att gå upp i sitt värv, i behovet av att känna att det man gör är av betydelse. Men då krävs det mer än att säga att "ryssar lever som om de vore gestalter i en Dostojevskij-roman". Eller att hävda att regissören arbetar i Tarkovskijs anda.

Det vackert visade

"The Role" må vara en av de mer svårtolkade filmerna på länge, men den är samtidigt en av de vackrare. Den rysk-ukrainske regissören Konstantin Lopushanski har i likhet med många andra regissörer valt att ta det svartvita berättandet till heders igen. Och han gör det med den hedern. Bilderna är vackra, suggestiva, tidlösa.

I likhet med polska "Ida" och inhemska "Betoniyö" visar "The Role" att svartvita bilder kan bli hur färgstarka som helst. Med hjälp av dimma, imma, ånga och snö förhöjs den magiska känslan ytterligare.

Den inledande bilden av ansiktet som träder fram ur mörkret går under filmens lopp igen i form av spegelbilder och fotografier. Som om det hela tiden handlade om att fixera egna och andras konturer. Få syn på det egna jaget bortom rollerna vi spelar.

I slutändan önskar man bara att det visuella finliret haft en stadigare stomme att svinga sig kring. Nu blir berättandet så förvirrande, jämntjockt och långsamt att man stundvis måste nypa sig i armen för att hållas vaken. Och riktigt meditativ var det kanske inte tänkt att filmen skulle bli - trots djupdykningen in i den ryska folksjälen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje