Hoppa till huvudinnehåll

Mikael Enckell - dubbelhetens försvarare

psykolanalytiker och författare
Känslan av att vara exkluderad från det ofattliga i judendomen är av Mikael Enckells drivkrafter. psykolanalytiker och författare Bild: Cata Portin/Sets mikael enckell

"Minoritetsentusiasmen" och de eviga mysterierna gjorde honom till filosemit, en judeälskare. I hans nya bok Okändhetens följeslagare nämns i förbifarten också en intagande äldre judisk flicka som bjöd upp den unge Mikael på skoldansen.

Mikael Enckell, född 1932, är en charmfull och klurig person, med en imponerande fysisk närvaro. Han har humor. Han talar som en filatelist som har alla världens frimärken i sin samling utom det där allra dyrbaraste feltrycket. I sina böcker är han en aning torrare och omständligare. Han tänker omsorgsfullt och formulerar sig som en som har all tid i världen. Han förväntar sig att vi delar hans tidsuppfattning.

Det gör vi gärna. Att läsa honom är som att stiga in i hans enorma jugendvåning med utsikt över ryska ambassaden i Helsingfors. En labyrint av rum, skrymslen och bibliotek. En plats där Kafka, Freud eller W.B. Sebald när som helst skulle kunna komma in i hallen, skaka av sig paraplyt och känna sig hemma.

Han talar som en filatelist som har alla världens frimärken i sin samling utom det där allra dyrbaraste feltrycket.

Tio egenmäktigt förenklade slutsatser har jag dragit ur Mikael Enckells bok.

1) Judendomen var kristendomens fadershus och monoteismens modersmål, och därmed också västerlandets moraliska överdomstol. Vill man omkullkasta den västerländska etiken måste man börja med att utrota judendomen.

2) Det judiska tänkandet består av dialektik och bollande med motsatspar. Sanningssökandet upphör aldrig och består av oräkneliga försök att nå fram till en kärna som för alltid är höljd i dunkel. Vill man ha enkla svar måste man bekämpa det judiska tänkandet.

3) Antisemitismen är en naturlig reflex för dem som vill införa ett totalitärt samhälle. Judendomen innebär alltid opposition, eftersom det judiska tänkandet ifrågasätter allt, inklusive sin egen opposition.

4) Judendomen symboliserar de gamla strukturerna som står i vägen för nytänkande. Men att också nytänkandet i hög grad är judiskt irriterar majoriteterna, som hellre talar om folk med "judisk bakgrund" än om judar.

5) En grundförutsättning för det skapande samtalet är dess oförutsägbarhet. Snabba perspektivskiften och byten av ståndpunkt upplevs som komiska och subversiva. Därför är satiren en befriande men ständigt suspekt följeslagare i det judiska tänkandet.

6) Det är inte nog med tolerans, vi måste "följa främlingens tankar och känslor, ledsaga dem längs de vägar de tar och därvid ibland känna igen det som egentligen varit bekant för en själv."

7) Psykoanalysen har svårt att dra gränser mot sina kusiner religionen och skönlitteraturen, skriver Enckell. Därav följer att psykoanalytikerna vacklar mellan att vara ett trossamfund och en samling sagoberättare. Centralmakten i livet är ofattbar, liksom det Omedvetna inom oss själva.

8) Dagens antisemitism har inte så mycket med Israels politik att göra som vänstern vill få oss att tro. Det judiska är en sten i stöveln också utan en egen stat.

9) Majoritetens intensifierade fientlighet mot minoriteter och i synnerhet judar är en känsla av samma mindrevärde Mikael Enckell själv känner inför det faktum att judarna besitter ett kulturellt kapital som han som icke-jude inte har tillträde till.

10) Antisemitismens kärna är aversionen mot en äldre kultur - ett historiskt överjag - man står i skuld till. Det är vad islamistiska ISIS förstörelse av kulturskatter i Syrien handlar om. Och är inte det en reaktion som påminner om den äktfinska önskedrömmen att utrota det svenska i Finland? Den som födde mig och såg mig svag påminner mig ständigt om min fortsatta litenhet.

Alla de här tankarna väckte Mikael Enckells bok. Men den där långa vackra judiska flickan som bjöd upp den flera år yngre Mikael på skoldansen - henne skulle jag också gärna ha läst mer om.