Hoppa till huvudinnehåll

Döden blir en skön sömn

Jan-Erik Andersson står framför hjärtformad bro och ser in i kameran
Jan-Erik Andersson står framför hjärtformad bro och ser in i kameran Bild: Yle/Robert Seger himlalivgäst

För bildkonstnären Jan-Erik Andersson har det aldrig varit aktuellt att ta med Gud i världsbilden. Rymden och evigheten är tillräckligt spännande i sig.

- Blandar man in Gud så avtar ju hela mystiken, säger han.

Alla små planetbollar finns här, på riktigt.

Tanken på ett himmelrike lockar inte heller.

- Som att förvandlas till en slags vampyr som aldrig dör, säger han.

Istället har han hittat himlen redan här på jorden.

- Genom en klassisk religiös resa där jag först fick besöka helvetet, säger han.

Stammade svårt

Helvetet var stamningen som länge var så svår att han knappt kunde prata. Om han var ensam i ett rum gick det bra att prata flytande, men genast någon annan lyssnade, redan i en telefonlur, så kopplades stamningen på.

- Det är ganska underligt det hela.

Allt gick ut på att hålla mitt eget lilla liv under kontroll.

Skolan och speciellt klassrummen blev hemska ställen att vara på. Fyrkantiga boxar där elever satt i långa rader och svarade på saker turvis.

- Först väntade jag länge på min tur och när den kom fick jag inte fram ett ord, minns han.

Fick drömjobbet, men klarade inte av det

Fram till studenten pratade han knappt med någon och tystnaden drev honom vidare in i studier i organisk kemi och botanik på universitetet.

- Ett visst miljöintresse fanns också där, säger han.

Men när han väl fått drömjobbet så klarade han inte av det.

- Jag kunde inte existera, minns han. Sköta kontakter i en hård, professionell miljö. Det gjorde stamningen ännu värre.

Målandet botade stamningen

För att komma bort därifrån anmälde han sig till ett målarläger och det var där, i en källare, som han började ana himlen. Något lossnade.

- Jag målade och målade och kände att nu händer det något här.

Jag slukade konst och gjorde pilgrimsfärder till flera mästerverk i Europa.

Idag är han bildkonstnär på heltid och sysslar med allt från installationer till arkitektur. Och stamningen är inte längre ett problem.

- Det värsta smalt bort då jag började med konst, säger han. Och det lilla som är kvar kan jag hantera.

Bor i ett bladformat hus

Han bor med sin familj i Åbo, i ett bladformat hus som han delvis ritat själv, inspirerad av stamningen.

- Huset följer mjuka, organiska linjer och det gör mig avslappnad. Här blir man inte inlåst i små fyrkantiga lådor, som i ett klassrum, utan det är mera som att gå i naturen.

- Rummet fortsätter hela tiden och det är jätteskönt.

De flesta ord har synonymer som jag snabbt kan hoppa över till då jag börjar stamma. Därför är det svårast med städer och namn. De har ju inga alternativ.

Han tror att de organiska linjerna har en upplösande inverkan på mänskor och önskar att det fanns mera av den sortens arkitektur överlag, som får folk att må bra. Själv kunde han aldrig tro att han nånsin skulle börja må så bra som han mår idag.

- Jag har hela tiden nya, roliga projekt på gång och på kvällarna är jag så trött att jag somnar utan ångest att tala om.

- Så när livet tar slut kan jag bara se tillbaka och tänka "åhå"!

Tro

Nyligen publicerat - Tro