Hoppa till huvudinnehåll

De många vårarnas vår

Vid Gammelstadsforsen i Helsingfors
Vid Gammelstadsforsen i Helsingfors Bild: Kerstin Kronvall, Yle finland

I mars mötte jag de första underbara vårtecknen i Lviv i västra Ukraina, i april bjöd Kiev på några härligt ljusgröna vårdagar. Det var också i april jag tog en vårpromenad bland skira mössöron längs strandgatan i krigets Donetsk i östra Ukraina. I början av maj njöt jag av vår och försommar under några dagar i Odessa och nu är jag hemma i Finlands friska grönska, murkleskogar och vårfester.

Jag tror jag aldrig har fått uppleva så många vårar under en enda kalendervår. Var och en med sin egen doft och sin egen nyans av grönt.

Det är nu tolv dagar sedan jag lämnade Kiev efter ett halvt år som korrespondent i Ukraina. Lämnade staden rent fysiskt alltså. Mentalt är jag bara halvvägs.

Jag känner mig som en ballong som guppar i vårvindarna och inte vet varifrån den kommer och vart den är på väg.

- Jag är inte van att se dig så fundersam, sa min kollega Markus som jag råkade träffa i Yles hiss i morse. Jag är heller inte van att vara så fundersam, var mitt svar.

Det är en rätt omvälvande process att åka utomlands, byta jobb och byta arbetsspråk. Det gjorde jag i november. Jag skapade mig en vardagsverklighet i en ny omgivning. Och jag tyckte om den verkligheten. Trots omständigheterna; krig, ekonomisk kris, korruption och dålig avfallshantering tyckte jag verkligen om att bo och jobba i Ukraina. Och nu saknar jag det livet.

Det är naturligtvis underbart att komma hem. Jag har hunnit träffa barnen och barnbarnen, så småningom lärt mig att åter vakna tillsammans med min man varje morgon och med stor glädje återsett arbetskamrater och vänner i korridorerna på jobbet.

Men jag hör inte ljudet av den haltande hissen, jag ser inte kråkorna leta i sopkärlen på bakgården och jag kan inte ringa fotografen Sergi och be honom dra ut på filmning eller intervju med mig. Taxichauffören Sasja ringer inte för att fråga hur jag mår, jag möter inte operasångaren Aleksandra på väg till butiken och jag kan inte planera nästa besök i krigsområdet i östra Ukraina.

Det kommer att ta tid att få perspektiv på upplevelserna i Ukraina. Det känns som om tiden har gått väldigt fort, men samtidigt känns det som om halvåret där borta skulle ha innehållit upplevelser och möten för ett helt liv. Stackars, stakars barnbarn som kommer att bli tvungna att höra mina berättelser från konstiga orter och märkliga händelser varje gång de kommer på besök då jag är riktigt gammal.

Just nu står jag ju dessutom inför en ny ocean av upplevelser, i september flyttar jag som korrespondent till Moskva. Också det fyller mina tankar just nu och leder till att jag inte känner igen mig själv. Normalt är jag en person som lever i nuet, just nu befinner jag mig både i det förgångna och i framtiden. Jag känner mig som en ballong som guppar i vårvindarna och inte vet varifrån den kommer och vart den är på väg.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes