Hoppa till huvudinnehåll

Annika Sylvin-Reuter: Mitt stipendielösa liv

Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle
Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle Bild: Yle annika sylvin-reuter

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Festsalen var fylld av späda björkar och silkesblommor som vi vikt och dekorerat salen med.

Jag var bra på att vika silkesblommor, det minns jag. Jag gillade att dekorera festsalen som nu var full med otåliga barn som äntligen fick springa ut på grönbete.

Men innan vi skulle släppas ut i det fria var det dags för STIPENDIEUTDELNING. Där satt vi på rad och väntade på att våra namn skulle ropas upp.

Varje år hoppades var och en av oss innerst inne att man skulle vara den som skulle få ett stipendium. All kan ju inte få, eller hur? Så sades det.

Det är alltid bara nån enstaka som kvalar. Det vet vi alla. De med extra stort intresse, särskild begåvning, en speciell talang eller extra stora framsteg. Det är de föredömliga, speciella, de som visar extra stort intresse som får. Inte vi som inte är eller gör någonting speciellt. Alla kan inte få stipendier, eller hur?

Om man inte är vacker, inte begåvad, inte synlig, inte kavat eller speciellt fantasifull. Om man är en osynlig medelmåtta. Kan man få stipendium då? Eller för att man viker vackra silkesblommor till festsalen, kan det premieras på vårfesten?

Kan ens namn då förkunnas högt i salen och ett hemligt kuvert överräckas för särskilt talangfullt vikta silkesblommor? Och måste de vara talangfullt vikta, extra speciellt fina för att kunna räknas? Kan man få stipendium för medelmåttligt fina silkesrosor?

Det är bara de som lyser som premieras. De som kämpar extra som premieras. Om man varken syns eller hörs premieras man inte, det visste jag nog innerst inne. Ändå var jag besviken varje år. Jag hade ju kämpat i smyg!

Jag var modig och talangfull inom mig. Det syntes inte riktigt utåt och det blev som ett litet skavsår i mitt inre. Jag visste att jag nog var bra på nåt vis men att det aldrig skulle nå så högt som till ett stipendium. Det insåg jag kvickt, men trots det hoppades jag varje år.

Nu i vuxen ålder har jag talat med en evigt duktig person om stipendier. Hon suckar och tycker det var så jobbigt med stipendieutdelningar hon med. Det var så pinsamt att alltid ropas upp, berättar hon. När hon blev äldre viskades det ”hikare” eller plugghäst bakom hennes rygg och det var inte alls coolt att premieras såhär offentligt. Hon led också av varje års stipendieutdelningar fast av motsatt anledning.

Idag har jag tre barn och alla tre har fått stipendium sedan första klass. Det får de varje våravslutning! Det är mammas och pappas stipendiefond som har 100 procent säker utdelning varje år oavsett prestationer. Motiveringarna är långa och omsorgsfullt uttänkta, ritualerna viktiga och högtidliga. Man ropas upp med namn hemma i vårt vardagsrum.

Där får man ett hemligt kuvert med en stor sedel i och en ros, förstås. En av mig egenhändigt vikt silkesros!

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP