Hoppa till huvudinnehåll

Sting och den 30-åriga haltande drömmen om blåa sköldpaddor

Sting
Sting och hans 30-års jubilerande första soloskiva The Dream Of The Blue Turtles. Sting Bild: YLE / Dan Eskil Jansson sting

Det var en märklig känsla att första gången lägga nålen mot den svarta vinylen och höra tonerna till If You Love Somebody Set Them Free ljuda ur högtalarna. Inte var det det här jag hade väntat mig. Inte var det det här jag hade betalat dyra pengar för.

Jag var inbiten The Police-fan och hade väntat mig något mer åt det hållet. I synnerhet som Sting var den som skrev 90-95% av bandets låtar.

Men här kom det först något slags popjazz. Och låten därpå – Love Is The Seventh Wave – gjorde mig ännu mer konfys med sina kvasi-karibiska toner. Jag minns hur jag satt där framför skivspelaren och inte riktigt visste vad tusan jag skulle tro om detta. Jag ville så gärna tycka om det, men han gjorde det svårt för mig, den gode herr Sting.

Det har nu gått 30 år sedan dess och jag har 30 år mer erfarenhet av olika sorters musik. Min förståelse för även alternativa musikstilar är såväl bredare som djupare nu mot då och jag har lärt mig att det finns bra stuff i alla genrer, inklusive dansband och polka – tro det eller ej.

Men inte fasingen hjälper ju det.

Föråldrat och tidstypiskt

Love Is The Seventh Wave låter hopplöst föråldrad. För att inte tala Russians vars i och för sig vackert humanistiska och fredshyllande text ändock är väldigt tidstypisk.

Sting
Sting Bild: YLE / Dan Eskil Jansson sting

Children's Crusade låter som något som blev över från Synchronicity – den sista plattan med The Police. Och hade trummisen Stewart Copeland och gitarristen Andy Summers fått ta sig an denna hade det kunnat bli en rätt spännande låt. Nu såsas den bort i någon sorts popjazzflum som tyvärr varken är pop eller jazz.

Shadows In The Rain är det närmaste The Police vi kommer. Kanske mest därför att den ursprungligen fanns med på gruppens tredje album Zenyatta Mondatta. Det enda intressanta här är att Sting nu framför låten i det snabbare tempo den från början var tänkt att spelas i.

Tyvärr går den samtidigt miste om den smått farliga dimension som The Police fick med. I Stings soligt dansanta version saknas såväl skuggor som regn.

Förvarning

Men i sanningens namn bör sägas att Sting nog hade gett en liten förvarning om vart hans musik var på väg redan under slutperioden med The Police. Här finns låtar som till sin stil och atmosfär påminner rätt mycket om t.ex. King Of Pain, Wrapped Around Your Finger och Tea In The SaharaSynchronicity.

Det största problemet här är egentligen instrumenteringen och arrangemangen. På sin tid lät The Dream Of The Blue Turtles förhållandevis kontemporär, men idag låter den tyvärr rätt daterad. Till skillnad från t.ex. Synchronicity som hållit betydligt bättre för tidens skoningslöst tuggande tand.

Det jazziga instrumentala titelspåret är ändå fortfarande rätt skoj och är den låt som fungerar bäst än idag. Liksom den fortfarande spöklikt sköna Moon Over Bourbon Street. Även om den till sin stämning mer påminner om London än New Orleans. Det är verkligen synd att inte mera på skivan låter som dessa två spår.

Jazzbakgrund

Sting kommer som bekant från en jazzbakgrund, så det är förståeligt att han ville återgå till jazzen efter New Wave-rocken med The Police. Det är förstås möjligt att han inte vågade ta steget fullt ut i jazzmarkerna, utan för säkerhets skull blandade det hela med litet pop.

Men vi vet ju alla hur det går om man sätter både senap och ketchup på korven – det blir bara en obestämbar geggamoja av det hela.

Och det är synd för man hör hur himla mycket bättre skivan hade blivit om The Police hade gjort den. Den hade mått bra av det där lätta ska-stuket som ofta präglade deras musik och som gjorde att de lät litet bättre än de flesta andra band på sin tid.

Helhetstintrycket blir nu väldigt sömnigt och trist. Fortfarande. Tyvärr.

Skivantikvariatet nästa

Det är många år sedan jag senast lyssnade på The Dream Of The Blue Turtles och jag hoppades verklugen att den skulle låta bättre idag än då. Men tyvärr – nej. Tvärtom är risken stor att den här LP:n åker till mitt lokala skivantikvariat i samband med nästa flytt.

Om detta är den sorts musik som The Police hade fortsatt att göra var det nog ändå lika bra att de splittrades.

Det är inte utan att man kommer att tänka på The Dead Milkmen's Sting-parodi If You Love Somebody, Set Them On Fire.