Hoppa till huvudinnehåll

24:e gången Hangö Teaterträff

Antonia Ringbom och Tobias Zilliacus under festivalens invigning.
Antonia Ringbom, Tobias Zilliacus och festivalselfien. Antonia Ringbom och Tobias Zilliacus under festivalens invigning. Bild: Tomas Jansson/YLE hangö teaterträff 2015

Det är strålande sol men isande kylig vind vid havsstranden i Hangö, men här dricks det skumvin till blåsorkester, och ”festivalmormor” Antonia Ringbom berättar som så många gånger tidigare hur ljuvliga vi alla är.

- Genom konsten kan vi rädda det mesta, tillägger hon när hon diskuterar årets tema "konflikter", och så är ännu en finlandssvensk Teaterträff öppnad.

Det var lokal blåsmusik, tidiga festivalgäster som hälsade på gamla bekanta, och litet show med Ensemble Bulleribock - inklusive festivalveteranen Tobias Zilliacus som passade på att ta en selfie tillsammans med sin mor under öppningsfestligheterna.

Allt känns som alltid tidigare. Sommaren är äntligen här, och i festivaltältets biljettförsäljning bullar festivalveteraner upp med väldiga biljetthögar - vilket arrangörerna kanske kunde premiera.

Mängdrabatt är något som kunde ge ännu fler möjligheten att se riktigt många föreställningar, när man en gång tagit sig till festivalen.

Festivalen invigs.
Festivalen invigs. Bild: Tomas Jansson/YLE hangö teaterträff 2015

Startade i samband med psykodramakurs

Det här är den finlandssvenska festivalen som för 23 år sedan grundades som ett sidospår till en psykodramakurs i Hangö, men som snart blev hela teatersvenskfinlands mötesplats och något av en Best Of-festival för produktioner som är möjliga att flytta.

Det jag själv minns från 90-talets besök är att jag snabbt charmades av den speciella familjära stämningen. Det var Uppoffrande talkofeeling möter Intimt smått möter Klassisk turistort möter improvisation och lust och fest och kärlek till teatern och, tja, någonting urfinlandssvenskt Kiva.

Sedan 90-talet har förstås mycket hänt.

Länge bjöd festivalen på bara en handfull föreställningar, första året 1992 var det fem gästspel plus några andra programpunkter, och när den bara växte och växte så programpunkter pusslades på varandra och det blev ett festivaldygn till hörde jag många röster som ville panikbromsa.

Så gick det aldrig. Istället lät man festivalen fortsätta växa, och idag hör den till landets största teaterfestivaler.

Ett år i taget

När jag pratar med Antonia Ringbom som var med redan 1992, undrar jag om hon då någonsin hade kunnat föreställa sig att det lilla som sattes igång skulle bli så här stort.

- Nej jag trodde väl ingenting, eller... det var alltid så att vi tog bara ett år i taget utan att fundera så mycket. Och så kunde vi bara inte sluta när det var så kiva, skrattar hon.

Just så var det.

Robin Sundberg framför festivaltältet.
Robin Sundberg och festivalvägvisaren. Robin Sundberg framför festivaltältet. Bild: Tomas Jansson/YLE hangö teaterträff 2015

Jag minns våra årliga samtal när jag ännu en festivalsöndag bad om en sammanfattande kommentar, som alltid avslutades med Antonias ”och nog måste det ju bli en festival nästa år också”.

När Matilda von Weissenberg (tidig. Sundström) som länskonstnär tog över stafettpinnen efter ett dussin festivaler, fanns det resurser att arbeta fram en mer kontinuerlig verksamhetsbas fram. Och när festivalen efter det har överlevt ytterligare generationsskiften – idag är Robin Sundberg organisationens verksamhetsledare - kan man utan att överdriva kalla Teaterträffen för en nödvändig del av det finlandssvenska teateråret.

- Så är det nog, den här festivalen betyder så hemskt mycket för så hemskt många. Det är en jätteviktig träffpunkt, konstaterar Antonia.

Hon är förstås jävig, men också för en utomstående som undertecknad känns festivalen som en av spelårets viktigaste mötesplatser för det finlandssvenska teaterfältet.

Just det har också gett Teaterträffen en stämpel som man haft svårt att bli av med, att det skulle handla om en inåtvänd kramfest för teatermänskor och festivalarbetare.

- Det ryktet har litet fastnat på oss, men under många år nu har publikunderlaget blivit bredare. Det finns ett intresse för oss på finskt håll, och lokala Hangöbor är också mycket mer intresserade än under festivalens första decennium.

Det stämmer, även om Hangös avgående stadsdirektör konstaterade att han inte brukar gå på teater, i samband med att han öppnade festivalen på torsdagen.

Fullspäckat program

Årets festival bjuder på ett 40-tal programpunkter under 72 timmar.

På basen av en första titt känns det som om man i år hade färre finska och utländska gästspel, speciellt saknar man Noora Dadus Minun Palestiinani som ännu fanns med när det första programmet offentliggjordes.

- Det visade sej vara tekniskt omöjligt att hämta föreställningen till Hangö, kommenterar Antonia bortfallet.

De senaste årens stora sensationer, föreningen LUSTs ”gör en kortföreställning på 24 timmar”, är också borta. Både Projekt Jelinek och Projekt Schimmelpfennig, då 3-4 skådespelargrupper med var sin regissör fick ett textstycke och trollade fram en föreställning på en kvart, charmade sin publik på ett sätt som för alltid kommer att höra till festivalhistoriens Top10-lista.

- Vi uppnådde redan allt som var möjligt med det projektet, och vi strävar per definition efter förändring så vi ville inte få det att kännas som rutin och något man gör varje år, berättar Alma Pöysti som var ordförande för LUST (Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater) under Projekt-åren.

Men något liknande finns ändå på programmet: en hörspelstävling med två lag som på 24 timmar ska spela in och klippa ihop en kort radioteaterföreställning. Men den här gången finns inte ens någon text att utgå ifrån – en process som bevakas online här på svenska yles webbplats. Läs mera om den satsningen här.

Och LUST serverar en programpunkt också i år. På fredagen kör man igång det treåriga projektet ”den autonoma skådespelaren”, ett ”scenkonstnärligt fortbildningsprojekt” som i Hangö inleds med seminarium & föreläsning.

Från barnteater till feministisk show

I övrigt ser festivalprogrammet ut som vanligt.

Utbudet är brett, allt från förmiddagarnas barnteater till diskussioner och möten och gästspel från hela Svenskfinland, kryddat med gästspel på finska och besök från Sverige och Norge.

Festivaltältet.
Festivaltältet med veckoslutets program. Festivaltältet. Bild: Tomas Jansson/YLE hangö teaterträff 2015

På söndagen blir det också två urpremiärer.

Camilla Hellbergs Enligt Ella är del två i en trilogi om intuition och intimitet. Och gruppen Sällskapet:s Simply the Best sägs gräva sig ner i ”den manliga självbilden mest unkna hålor”, tillsammans med Samuel Karlsson, Tom Rejström och Mikki Noroila.

Lördagen är traditionellt diskussions- och festdag.

Årets stora samtal handlar om temat konflikter, om hur man kan lösa dem, och vad konsten kan bidra med, och på kvällen delas den finlandssvenska teaterutmärkelsen Antoniapriset ut för tionde gången.

I år bjuder festivalen också på hela fyra av de sex nominerade föreställningarna: Det osynliga barnet och Hamlet sade det vackrare på fredagen, Batman bor inte här längre och Sylvi på lördagen.

Klockrike- och Turteatern

Men nu är det torsdag. Festivalen är invigd.

Närmast följer en work-in-progressföreställning av en produktion som får sin egentliga premiär först i höst: Klockriketeaterns Nästa andetag, som i sin marknadsföring gett ovanligt mycket utrymme åt scenbilden som är signerad Årets unga konstnär Ville Andersson.

Och sent på kvällen följer det stora utländska gästspelet: rikssvenska Turteaterns The Real Mens Show, där skådespelare från det feministiska scenkonstkollektivitet Ruby Rose dekonstruerar patriarkala och manschauvinistiska strukturer.

föreställningsbild ur produktionen Frasse och Mats
Py Huss-Wallin och Ester Uddén som Frasse och Mats i The Real Mens Show. föreställningsbild ur produktionen Frasse och Mats Bild: Tanne Uddén hangö teaterträff 2015

Mera om dem i fredagens Teaterträff-rapport.

Hela programmet hittar man på festivalens hemsida

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje