Hoppa till huvudinnehåll

Mathias Gustafsson : Sälen från tider som flytt

Mathias Gustafsson är redaktör på Svenska Yle och arbeter för Radio Vega Östnyland.
Mathias Gustafsson är redaktör på Svenska Yle och arbeter för Radio Vega Östnyland. Bild: YLE/ Stefan Paavola mathias gustafsson

Badinrättningen i Kokon, Pepot sandgrop eller som vi kallade de den, Playa de la Pott är en märklig oas blott ett tiotal stenkast utanför centrum av Borgå. Där har tusentals och åter tusentals Borgåbor svalkat sina överhettade kroppar under sommarmånaderna. Det är också en hel del piltar som lärt sig ta sina första simtag där.

Året kan ha varit 1981. Månaden var troligen juni. En liten gosse från Tolkis firade sitt andra sommarlov och nu hade mor anmält honom till simskolan i Pepot sandgrop. Troligen var det landskommunen som ordnade det hela, men det minns jag inte. Det jag minns var att läraren var en dam och att vi var kanske tio ungar varav jag inte kände en enda.

Skabb och glass

Precis intill den lilla sandväg som ledde ner till gropen fanns omklädningsrummen. De var gjorda av trä och det luktade lite konstigt inne i dem. Å andra sidan höll man inte till där speciellt länge så det gjorde inte så mycket att hygienen var lite som på medeltiden.

Viktigast var nog att glass- och godiskiosken intill var av god kvalitet. Men jag minns ett rykte som sa att man kunde få skabb från bänkarna inne i omklädningsutrymmena. Nå, själv fick jag nog inga som helst men av att klä om mig där, så knappast var det mer än ett rykte.

Hårda krav på framtidens Sievinens.

Det fanns ett område som var avskärmat från resten av simstranden. Friluftssektionen i Borgå hade lagt ut ett band med färglada plastbollar i vattnet och där var det tillräckligt grunt för simokunniga att lära sig ta sina första hundsimtag.

Det var tio meter från den ena sidan till den andra. Meningen var att den sträckan skulle vi klara av att simma innan veckan var till ända.

Till en början kändes uppgiften som total omöjlig. TIO METER!!! Är ni fullständigt galna? sa minerna på alla simadepter som stod samlade runt simlärartanten. Vi kommer ju att dö och drunkna och drunkna och dö.

Tror hon vi är någon Sievinen kanske? Nå okej, jag erkänner, så tänkte vi inte. Sievinen höll säkert på att lära sig simma nånstans på eget håll själv, men andemeningen var ungefär den här.

Sälar och erkännande

Veckan gick och sakta men säkert lärde vi oss flyta. Exakt när insikten i hur man tar simtag utan att genast få munnen full med vatten och näsborrarna fulla med plankton, det förmår jag inte minnas.

Men jag minns när det var dags för provet. Det var en torsdag.

De som kände att de nu kunde simma sina tio meter stod i en kö. Jag var där. Jag kände mig stark. Inte ens Tarzan skulle kunna simma lika bra som jag. Det hade jag bestämt.

Så blev det äntligen min tur. Jag vadade ut till ena änden av pärlbandet och tog sikte mot motsatta sidan. Simlärartanten blåste i sin visselpipa.

Jag flöt ut i vattnet som en säl och tog mina hundsimtag. Huvudet hölls uppe ovanför vattenytan och jovisst, jag simmade.

– Kom ihåg att sparka, ropade simlärartanten. Och jag sparkade och simmade och innan jag visste ordet av, hade jag nått andra sidan.

Jag hade simmat tio meter inför publik. Nu kunde jag officiellt simma.

Simkandidat Gustafsson

Belöningen för denna alldeles osannolika bedrift var ett runt tygmärke med en säl i mitten. Det var simkandidatsmärket och det skulle sys fast i simbyxorna. Som bevis för att man var en kille som inte var att leka med.

Nej, sini, här kom en kille som kunde simma tio meter utan att pausa mellan varven. Busa inte med honom, han kan simma ifrån er, fortare än Tarzan.