Hoppa till huvudinnehåll

Vemod och drömmar, eller avsaknaden av dem

Två kongolesiska flyktingar som lärt sig engelska på flyktinghjälpens kurs.
Antoine visar upp sitt diplom han fick efter Flyktinghjälpens engelskakurs. Både han och Kasim, till höger vill lära sig bättre engelska så de kan hitta jobb. Två kongolesiska flyktingar som lärt sig engelska på flyktinghjälpens kurs. Bild: Yle/Liselott Lindström kongoleser

Min tid i Uganda går hastigt mot sitt slut!

Jag har bara tre veckor jobb kvar. Igår kom jag till Kyngwalis flyktingbosättning för min tredjesista fältresa.

Nästa vecka ska jag fara upp till Adjumani i norr, där Finlands flyktinghjälp öppnar ett nytt projekt för sydsudanesiska flyktingar, och efter det en snabb sväng till flyktingbosättningen Kyaka II. Tiden kommer att gå fort med andra ord.

Idag vaknade jag och såg ut som en zombie. Jag är rädd att jag har inflammation på kommande i mitt högra öga, så det var totalt igenmurat. Då hjälper det inte att regnperioden börjar vara slut och det röda dammet yr och tränger in sig i varje por igen.

Dessutom sov jag dåligt, eftersom en enorm geting, eller något i den stilen, härjade utanför mitt myggnät.

Jag var säker på att den skulle gnaga sig igenom och äta upp mig under natten, och jag var för rädd för att krypa ut och öppna dörren för att släppa ut den. Den tystnade i något skede, men vet inte var den är. Den kröp säkert in i min ryggsäck för ett överraskningsframträdande senare.

Inför resan hade jag skickat e-post till kontoret i Kyangwali och berättat vilken typs människor jag ville intervjua här. Jag samlar in historier inför en läskunskapskampanj som lanseras av Flyktinghjälpen senare i höst, så jag ville tala med människor som lärt sig läsa och skriva på flyktinghjälpens kurser och höra hur det har förändrat deras liv.

En timme efter avtalad tid kom två herremän (jag hade bett om kvinnor) som talade perfekt engelska. Efter några frågor kom det fram att den ena hade gått på universitet i Kongo, den andra hade gått ut högstadiet. Inte de analfabeta kvinnor jag hade bett om.

Jag insåg fort att jag inte behöver de här intervjuerna, men jag ville inte skicka iväg männen då de hade tagit sig ända hit för att tala med mig. Den ena hade dessutom malaria och var märkbart svag.

Men det blev en riktigt trevlig pratstund, kanske just för att jag inte hade någon agenda med intervjun.

En fråga jag ställde, trots att jag aldrig kommer att bli bekväm att fråga den, är ”varför måste du fly från Kongo?” De flesta svarar bara ”på grund av kriget”, och jag måste be dem specificera.

Den ena av männen, Kasim, sa att han inte vill tala om det. Men det finns de som vill tala om det, kanske känns det som terapi. Och det är viktigt att höra också de historierna.

”Jag tycker inte att vi ska gråta här nu. När man förlorat sin familj och sina vänner… Det är inte lätt att prata om,” svarade Kasim, och jag skämdes.

Han blev blek och bad att få gå ut ett tag. Han sa att det var malarian, och jag hoppas att det var det, att inte min fråga hade öppnat hans sår.

Vi talade om trevligare saker istället. Om Champions League och majsskörden. Om skillnaderna mellan Kongo och Uganda. Om deras framtid och vad de drömmer om.

”Vi har inte tid att drömma”, sade Kasim, som hade varit affärsman i Kongo. ”Det ger bara falska förhoppningar. Det är bättre att ta dagen som den kommer och hoppas att skörden blir bra. Vi planerar ingenting längre än till nästa sådd och skörd.”

När samtalet var över bad den andra mannen, Antoine, att få lyssna på min inspelning.

”Jag har aldrig hört min egen röst på band förut!” sade han förtjust. ”Jag låter ju bra!”

När männen gick iväg, (Kasim stödde sig på en käpp och på Antoine), blev jag vemodig.

Det är en otrolig rikedom att ha fått träffa alla dessa människor, ett privilegium att få ta del av deras historier.

Jag kommer att sakna dem.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes