Hoppa till huvudinnehåll

Cecilia Floris: Ett homosexuellt trafikljus gör ingen fristad

Cecilia Floris
Cecilia Floris, kulturjournalist Cecilia Floris Bild: Stina Brännström cecilia floris

Europas homosexuella röner vissa framgångar. Men är det verkligen tillräckligt att hurra över? Är ett bra beslut gällande mänskliga rättigheter fattade på ett problematiskt sätt verkligen en god nyhet?

Pridesäsongen är i antågande. På gatan i min hemstad möter jag heterosexuella småbarnsföräldrar som väljer att ha regnbågsarmband för att visa sina barn att alla är lika mycket värda. Om ungefär två veckor dyker festligheterna upp även i Helsingfors.

Det är ju fantastiskt med detta firande av mänskliga rättigheter i allt fler städer. Men vad har vi egentligen att fira?

För ungefär två veckor sedan bakåt hölls finalen i Eurovision song contest i Wien. Som värdstad för en tävling vilken traditionellt har ett större utrymme för homosexuellt kodad flamboyance än övriga samhället, hade i år Wien dessutom ett ytterligare gaytema. Det innebar bland annat att trafikljusen byttes ut vid övergångsställen.

Trafikljusen i Wien inför Eurovisionen 2015
Trafikljusen i Wien inför Eurovisionen 2015 Trafikljusen i Wien inför Eurovisionen 2015 Bild: AFP / DIETER NAGL / Lehtikuva hbtiq

Vissa av dem visade till exempel två rödlysande män med armarna om varandra väntandes på att få gå över vägen, andra två gröna kvinnor korsande gatan hand i hand med ett lysande hjärta svävandes över dem.

Samtidigt röstar Irland

Samma dag blev det klart att Irland röstat för att tillåta samkönade äktenskap. Jag tycker att det är jättefint att ännu ett land valt att genomföra en sådan lagändring. Jag kanske inte tror på äktenskapet, men jag tror på allas lika rätt att fatta dåliga beslut. Och det är väl bra att kunna visa på diversitet även vid övergångsställen? Att det inte alltid är röda och gröna farbröder som får symbolisera promenerande eller väntande.

Lik förbannat skaver det. Jag borde tycka att detta är goda nyheter, men det känns som jag blir lurad. Borde vi inte ställa högre krav än såhär?

Majoriteten röstar om minoriteten

Det är orimligt att huvudstaden för ett land som faktiskt inte tillåter just samkönade äktenskap profilerar sig som gay-vänligt. Likaså uppfattar jag det som en ganska obehaglig idé att faktiskt låta en folkomröstning vara avgörande i en fråga som denna.

Två regnbågshjärtan på en vägg i Dublin
Två regnbågshjärtan på en vägg i Dublin Två regnbågshjärtan på en vägg i Dublin Bild: EPA/AIDAN CRAWLEY könsneutral äktenskapslag

Icke-heterosexuella är en minoritet. En minoritet, trots bilden Wien vill visa upp av sig självt, även i Österrike. Så även i Irland. Irland som precis genomfört en omröstning gällande denna minoritets rättigheter. Hur kan man låta befolkningen köra handuppräckning kring en fråga som denna? För eller mot utsatta människors livsvillkor? Vilka andra grupper skulle man kunna behandla på ett liknande sätt?

Hur påverkar det en människa att veta att dennes rättigheter är något grannen direkt kan gå och rösta nej till? Hur känns det om det lämnas till folkets goda vilja att OK-stämpla dig och ditt privatliv? Hur skulle det kännas om utslaget faktiskt blev ett nej?

No vote poster
No vote poster Bild: EPA/Aidan Crawley könsneutral äktenskapslag,folkomröstning

Alla de största politiska partierna i det Irländska parlamentet var för lagändringen. Ändå utsatte man människor för stressen att behöva kampanja och knacka dörr för sin tillgång till samma rättigheter som resten av samhället.

Mitt jubel uteblir

Min omgivning applåderar Irlands ja-röstning och Wiens nya trafikljus. Men det är en falsk lycka. För vi borde faktiskt ställa högre krav än så!

Trots Conchita Wurst som främsta poster girl vill jag inte fira Wien som en gay-vänlig oas. Särskilt inte på grund av några lyktstolpar. Inte om de avbildade i de blinkande röda och gröna ljusen inte ses som fullvärdiga medborgare i sitt land med samma rättigheter som alla andra.

Dessutom finns en öppen medvetenhet om att paren som lyfts fram i kampanjen fortfarande ses som en anomali. De nya trafikljusen beskrivs som en trafiksäkerhetsåtgärd. Något som ska vara så chockerande att gångtrafikanter ska stanna upp i ren förundran och således inte bli påkörda av en buss. Tänk va! Att få rädda liv genom sin stigmatisering.

Gay-vänliga trafikljus
Gay-vänliga trafikljus Bild: EPA/ROLAND SCHLAGER eurovision song contest 2015

Jag vill särskilt inte fira Österrike i sitt marknadsförande av sitt land som gay-vänligt då de när de kommer till lagstiftning kring mänskliga rättigheter är omsprungna av Irland. Irland där homosexualitet var olagligt fram till 1993 och skilsmässa ända till 1995. Något man också var tvungen att knacka dörr för att be om lov för att ändra på.

Jag känner mig väldigt kluven till att ta på mig det där pridearmbandet. Särskilt då pride som festival för mig mest står för felriktad goodwill. Där företag kan komma och tvätta av sig hetero skulden och tjäna en hacka, och där trafikinitiativ snarare leder till ett ytterligare utanförskap än till ett inkluderande. Hur mycket jag än vill visa att jag också tycker att alla är lika mycket värda.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje