Hoppa till huvudinnehåll

Yle har tekniska problem som kan påverka svenska.yle.fi och Arenan. Vi utreder.

Mike Leigh: Vi är alla vanliga och samtidigt unika

Filmregissören Mike Leigh på Sodankylä filmfestival 2015.
Filmregissören Mike Leigh på Sodankylä filmfestival 2015. Bild: Yle/Anna-Maija Kalén mike leigh

Den nästsista festivaldagen är det äntligen dags för mötet alla väntat på. Under två laddade timmar skall Mike Leigh inför publik berätta om sig själv och sin karriär. Blir det några ”secrets and lies”?

Minuterna innan klockan slår tio lägger sig en andäktig tystnad över salen. Om inte golvet varit täckt av en provisorisk matta för att dämpa skramlet från hundratals stolar hade man kunnat testa det där med knappnålen som faller till marken.

Tystnaden beror dels på allmän förväntansfullhet och respekt, dels på det faktum att tillställningen skall direktsändas i tv. Men Mike Leigh är inte riktitgt bekväm i situationen.

- Jag blir generad om ni tänker vara sådär tysta – sätt igång och tala med den som sitter bredvid er. Men om det sedan resulterar i äktenskap och barn så tar jag inte ansvar för det, säger han och river ner en förlösande skrattsalva.

Föreställningen kan börja.

Och det gör den. För när Leigh talar gör han det med dramaturgisk skärpa och ett sinne för berättande. Talande beskrivningar varvas med åsikter och kryddas med roliga anekdoter.

Från Manchester till London

Leigh växte upp i ett medelklasshem i det efterkrigstida Manchester. En stad där vackra viktorianska hus var svarta av sot. En tid som formades av en strävan bort från krigets kaos och fram mot det respektabla, det prydliga, det rena.

En atmosfär och en miljö som han återskapade i "Vera Drake" - historien om en godhjärtad arbetarklasskvinna som dras inför rätta sedan hon utfört illegala aborter.

Den efterkrigstida föräldragenerationen präglades av det helvetiska de upplevt och deras barn präglades i sin tur av de vuxnas stramhet. En stramhet som skulle komma att föda den protestvilja som blossade upp under 1960-talet.

Leigh satte sig på tvären redan i samband med valet av utbildning. Fadern var läkare och sonen förväntades hitta ett respektabelt yrke. Att säga att hans konstnärliga begåvning inte uppmuntrades är en underdrift.

”Kan du inte göra något vettigt istället”, lydde reaktionen så snart han satte sig ner för att teckna eller måla.

Möjligen kan man tycka att motviljan mot detta uttryckssätt var oväntat kraftig med tanke på att farfar varit konstnär med specialinriktning på att retuschera fotografier för hand. En fotoshoppare - innan begreppet existerade.

Problemet var att det inte inbringade särskilt mycket pengar och i slutändan svalt familjen.

Men unge Mike stod på sig och som 17-åring styrde han stegen mot konsten. Och därmed London. Ursprungligen för att satsa på en skådespelarkarriär, men hela tiden med siktet inställt på något annat.

Den verkliga verkligheten

Vägen till filmskolan gick ändå via en allmän konstutbildning – något han själv är påtagligt nöjd med.

- Vi lärde oss allt! Allt från teckning och måleri till skulpterande och litografi. Och det som slog mig när vi avbildade modeller var att detta var den avbildade verkligheten i mycket högre grad än det man såg på film.

Denna längtan efter verkligheten löper som en röd tråd genom morgondiskussionen med en regissör som säger att han tidigt frågade sig varför inte folk på film kunde vara som riktiga människor istället för att vara som folk på film.

Något som han försökt åtgärda under hela sin karriär. Hans metod att arbeta fram filmer via en slags organisk process är vid det här laget vida känd. Men det betyder inte att allt som sägs om den skulle vara sanningsenligt.

- Det där med att det skulle handla om improvisation är bara skitsnack! Vi har övat och skapat en bakgrund till det vi skall filma i ett halvt års tid innan vi sätter igång.

- Och scener tas om gång efter annan för att allt skall stämma, säger mannen som gett oss filmer som Naked (1993), Secrets And Lies (1996), Happy Go lucky (2008) och nu senast Mr Turner (2014).

En film där han i flera bemärkelser återvänder till konsten.

En kavalkad av anekdoter

I likhet med många andra stora regissörer som kan blicka tillbaka på en lång karriär har Leigh mängder av roliga och intressanta anekdoter i bagaget.

Många av dem gör det svårt att hålla tillbaka avundsjuka suckar. Vilken filmstuderande hade väl inte velat ha lektioner med människor som Alfred Hitchcock, John Huston, François Truffaut och Fritz Lang?

- Lang hade trivts här i Sodankylä, han satt uppe och diskuterade med oss filmstuderande till två på natten, konstaterar Leigh med hänvisning till festivalens obefintliga nätter.

När allt har en betydelse

I takt med att de två timmarna lider mot sitt slut börjar luften i salen bli ganska tung. Men när man vacklar ut är det trots allt med lätta steg. Det är alltid inspirerande att höra stora konstnärer tala om sig själv och sina verk med ett visst mått av insiktsfullhet.

I fallet Leigh blir slutintrycket att inget man gör är förgäves – alla val man gör fyller en funktion i helheten.

Precis som de gör i den process som föregår en film av Leigh, en regissör som ogärna lyfter fram enskilda filmer och enskilda regissörer som inspirationskällor. Det är kombinationen av allt det man sett och läst och hört som påverkar. Det är det som föder nytt.

Och visst vore det bra om man kunde möta det mesta med de två meningar som Leigh i något skede säger med stort eftertryck:

- Alla är alldagliga och alla är extraordinära.

Och allt är intressant.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje