Hoppa till huvudinnehåll

Essäer som ger mersmak

Michel Ekman
Michel Ekman är aktuell med en essäsamling om poesi. Michel Ekman Bild: Cata Portin michel ekman

I Harens almanacka – essäer om poesi och tid skriver litteraturforskaren och kritikern Michel Ekman om fem lyriker som haft stor betydelse för honom under en lång period: de finlandssvenska lyrikerna Bo Carpelan och Tua Forsström, samt de svenska poeterna Lennart Sjögren, Arne Johnsson och Birgitta Lillpers.

I bokens första text om Bo Carpelan och det förflutnas nödvändighet inleder Ekman med att konstatera att Carpelan hade ett ambivalent förhållande till tidens roll i sitt författarskap och att författaren hellre framhöll platsens roll i sina texter. Ibland såg Carpelan rentutav förhållandet mellan tid och plats som varandras motsatser eller motpoler: ”Det är inte tiden som förändrar oss, / det är rummet” slår han t.ex. fast i en dikt.

Men Ekman vill för sin del framhäva samspelet mellan tid och plats i Carpelans lyriska landskap – tiden och platsen snarast förutsätter och berikar varandra på olika sätt.

Barnböckerna om Anders viktiga för lyriken

Det har skrivits en hel del om centrala teman och element i Bo Carpelans författarskap (senast i våras utkom Jan Hellgrens omarbetade doktorsavhandling som tar fasta på rumsligheten i Carpelans författarskap Bo Carpelan. Rummets diktare, SLS 2015) – och ibland kan det kännas som att det mesta måste vara analyserat och sagt: men när Michel Ekman lyfter fram Carpelans två barnböcker om Anders (Anders på ön från år 1959 och Anders i stan från år 1962) och analyserar dem i relation till poesin framträder ett spännande mönster.

Pärmbild till Michel Ekmans essäsamling "Harens almanacka".
Pärmbild till Michel Ekmans essäsamling "Harens almanacka". Bild: Sets förlag michel ekman

I dessa två böcker om Anders introducerar Carpelan två viktiga miljöer i sitt författarskap, nämligen skärgården och innerstaden – skärgårdsmiljön blir central i poesin först i och med Den svala dagen (1961) och stadsmiljön, bakgården, tar plats i Carpelans poesi i och med Gården (1969).

I Carpelans poesi är skärgården förknippad med idyll, på ön gäller en annan tideräkning – också såtillvida att flera generationer kan vara tillstädes samtidigt, i den i minnet bevarade tiden.

Också stadsmiljön bär spår av idyll, men Ekman understryker att fler av dikterna i t.ex. Gården öppnar upp för en plötslig dissonans, en fara eller ett hot, som lurar i knutarna.

I essäsamlingen utgår Michel Ekman från tiden och tidens betydelse hos de fem utvalda författarna, och det som poeterna har gemensamt är ett ambivalent förhållande till tiden – tiden är å ena sidan oändlig, cyklisk och repetitiv, å andra sidan obarmhärtig och utmätt.

Enligt Ekman är Bo Carpelans grundläggande enhet ögonblicket, och ur ögonblicket utvecklas en rörelse i tiden – en rörelse som ofta sker under någon av årets övergångstider, som hösten eller våren.

”Människor och minnen ger platsen ett tidsmässigt djup. Både stigen genom landskapet och innergården i staden får sin laddning i betraktarens ögon genom närvaron av dem som levat förr, som rört sig där tidigare. Saknas denna förbindelse förblir platsen stum och död” skriver Michel Ekman apropå det förflutnas betydelse i nuet.

Forsström i dialog med själsfränden Tarkovskij

I Tua Forsströms poesi är tidens gång, människolivets väg mot sitt anade slut, det centrala temat, konstaterar Michel Ekman i en essä som i första hand fokuserar på Forsströms förhållande till den ryska filmskaparen Andrej Tarkovskijs filmer och texter om film.

I Forsströms poesi kan man se många spår av Tarkovskij – framför allt kan man utläsa filmregissörens betydelse i lyriksamlingen Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) som är utformad som en dialog med själsfränden Tarkovskij.

I såväl Forsströms som Tarkovskijs värld spelar minnet och det förflutna en stor roll – rent symboliskt och bildmässigt skildras tiden och tidens gång via de fyra elementen: elden, vinden, vattnet och jorden.

Tiden bär med sig både goda och onda minnen, rester av levt liv: ”Människan i tidens ström, uttryckt genom naturen, är ett av hennes (Forsströms red.anm.) mest närvarande teman. Det gestaltas ofta genom vinden som blåser eller vattnet som strömmar. De blir tecken både för tidens gång och för människornas konfrontation med de materiella omständigheterna som omger henne. Den för med sig skräp, damm, snö, mörker och piskar dem som möter den.”

I Forsströms poesi kan Ekman grovt taget avgränsa tre slag av varande: a) ett vardagligt plan som präglas av kontinuitet och monotoni – ett varande som gestaltas av brist, tillkortakommanden och inautenticitet, b) ett autentiskt liv och varande som kännetecknas av samvaro och djup vänskaplig eller kärleksfull kontakt människor emellan där det finns en upplevelse av riktning och sammanhang och c) epifanierna, uppenbarelserna och insikterna – korta ögonblick av fullhet och lycka.

Under detta vardagsplan finns en nivå som kännetecknas av ett slags fördömelse, en oro, en rädsla, en förtvivlan.

Essäer som ger mersmak

Eftersom jag har en större kunskap om och insikt i både Bo Carpelans och Tua Forsströms lyrik känns texterna om dem mest givande och mer lättillgängliga än essäerna om de svenska poeterna som Michel Ekman lyfter fram i sin essäsamling.

Å andra sidan blir jag nyfiken på Lennart Sjögrens illusionslösa författarskap – en författare som skriver om ”det biologiska och sociala livets yttersta villkor, det vill säga kampen och döden. Döden som den oslippliga förutsättningen för allt som sker på jorden. Tvånget för människan att på något sätt förlika sig med detta – och omöjligheten.”

Lennart Sjögren förefaller också att brottas med tidsperspektivet i sina dikter – världsalltets oändliga tid vs människans korta och utmätta tid, på samma sätt som Arne Johnssons dikter handlar om och gestaltar tiden: ”människans levda tid, omgiven av naturens cykliska”.

Michel Ekman sätter in Arne Johnssons författarskap i samband med Gunnar Björling och Rainer Maria Rilke, och visar hur Johnsson på samma sätt som Björling skriver dagen i ett flöde vars ”syfte är att fånga tillvarons och varats totalitet”. Rilkes påverkan på Johnssons poesi kan man skönja i de förbiblixtrande ögonblicken som är laddade av såväl kärlek som förgänglighet och som avlöser varandra i snabb takt.

Birgitta Lillpers framstår enligt Ekman som en sentida motsvarighet till Henry David Thoreau i det att Lillpers ofta starkt förankrar sina texter i en miljö – där Thoreau skildrade naturen och samhällsförhållandena i sin hemstad Concord beskriver Lillpers naturen, människorna och de sociala förhållandena i sin hemort Orsa i Dalarna.

I Lillpers dikter utgör dock den konkreta platsbeskrivningen och de vardagliga sysslorna en fond eller en grogrund för ett mer abstrakt resonemang – ofta om livets gång och förgänglighet, om det svåra och otrygga nuet.

Harens almanacka – essäer om poesi och tid är en personligt hållen bok som via närläsningar, djupanalyser och korsläsningar öppnar upp för nya insikter och väcker nyfikenhet.

Michel Ekmans engagemang och kärlek till just dessa författarskap smittar av sig och ger mersmak.