Hoppa till huvudinnehåll

”You need to become more fat!”

Här i landet Afrika är stora bakdelar något att eftersträva. Precis som många kvinnor i Europa använder push-up BH:ar för att framhäva sina främre egenskaper, använder många här push-up underbyxor för att framhäva sina bakre egenskaper.

Nåja, min bakdel lär då ska lämna en del att önska.

Fler en en gång har jag fått höra ”Lisa, you need to become more fat!” – Du måste bli fetare!

(Det är ett typiskt drag i den engelska som talas här, att man inte böjer adjektiven utan sätter ett more framför istället).

Det är bara en komplimang, det är fint att vara lite ”more fat”. Jag har ändå förklarat att för mig är det inget mål.

Faktum är att det inte alls är svårt att ”become more fat” i Uganda. Som jag tidigare har skrivit är det otroligt hur mycket kolhydrater ugandier kan klämma in i en och samma måltid.

Fast Uganda hör till världens mest bördiga områden är det inte mycket grönt och vitaminer som ryms i den vanliga lunchportionen, om man väljer att äta på ett lokalhak.

En dag hade jag bröd och jordnötssmör med mig till lunch, i brist på bättre.

”Ehh, Lisa, you are trying to stay small, and yet you are eating peanut butter!” fick jag höra. Många kom och ställde sig omkring mig för att berätta att jordnötssmör är djävulens påfund för den som vill hålla linjerna.

Sedan gick en av kollegerna och satte sig på sin plats för att äta sin lunch: tre chapatibröd med lika många stekta ägg.

Chapati är väldigt gott, men i praktiken bara friterat vetemjöl. Det skulle jag påstå att är djävulens påfund när det gäller att hålla linjerna.

På vårt kontor har en del kvinnor faktiskt börjat tycka att det har blivit lite för mycket av det goda, att de inte behöver bli ”more fat” nu.

Kvinnorna diskuterar ofta sina bantningskurer. Än är det fasta och svält, än äta bara en gång om dagen, än bara äta grönsaker. Men en sak har alla diskussioner gemensamt: ingen nämner motion.

Den fullständiga avsaknaden av nyttomotion är nämligen ett annat faktum som gör det lätt att ”become more fat.”

Man promenerar helt enkelt inte om det går att ta sig någonstans per maskin. Avsaknaden av trottoarer kombinerad med den ständigt stockade trafiken och bilförarna som alltid inte tittar åt alla håll gör det till en stor risk att promenera vid vägkanten.

Och när du kan ta motorcykeltaxi för några tiotal cent, varför bemöda sig? Svettig blir man också av att traska upp och ner på Kampalas kullar.

Cykel då? Tänker du kanske nu. Visst ser man dem också här: cyklisterna. Men att cykla i Kampalas trafik måste vara den galnaste extremsporten i världen.

Så de gånger jag känner att det kommer att blir svårt att lämna denna kontinent som står mitt hjärta så nära på många sätt tänker jag på min cykel hemma i källaren.

Jag tänker på att dra på mig cykelskorna, klicka fast dem i pedalerna och susa fram på asvalterade vägar som inte är fyllda med livsfarliga gropar, sprickor och hål.

Jag tänker på att komma fram till Hanaböle träsk i Vanda, hoppa i och simma så länge jag orkar.

Simma i vatten där det inte finns någon bilharzia.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes