Hoppa till huvudinnehåll

Österbottens regemente deltar i slaget vid Waterloo

Den 18 juni är det 200 år sedan slaget vid Waterloo. Österbottens regemente deltar i en dramatisering av striden som blev Napoleon Bonapartes slutgiltiga nederlag.

Regementet, eller egentligen "Kongl. Österbottens Regementes Lif Compagnie", upprätthåller minnet av slaget vid Oravais år 1808, men deltar också regelbundet i evenemang i utlandet.

För två år sen deltog Compagniet i 200-årsminnet av slaget vid Leipzig. Då bildades en nordisk bataljon, bestående av finländare, svenskar, norrmän och ryska karelare.

- Totalt är det omkring 150 man, med infanteri, kanoner, musiker och så vidare, säger Göran Backman, kapten i Compagniet.

Även vid Waterloo agerar Compagniet som en del av den nordiska bataljonen. Man strider på den brittiska sidan - alltså det “vinnande laget”.

Ett enormt spektakel

200 000 inträdesbiljetter har sålts till dramatiseringen av slaget vid Waterloo. Omkring 6000 personer från flera europeiska länder medverkar. Logistiken är enorm, konstaterar Backman.

- Logi och mat, ja allt, ska fixas på tidsenligt sätt. Arrangörerna har påpekat att inget modernt får synas. Armbandsuren bort och har man glasögon ska de vara tidsenliga.

Publiken har också möjlighet att gå runt bivackerna dagtid. De två dramatiseringarna av slaget är inprickade till fredag och lördag kväll.

Att hålla linjen

Stridstekniken som användes förr i tiden skiljer sig markant från dagens. I stället för att söka skydd i terrängen rörde sig trupperna på slagfältet i täta formationer. Soldaterna stod upp fastän kulorna ven kring öronen.

- Allt byggde på att man skulle stå i linje, säger Göran Backman. Om man inte höll linjen, då brakade allting.

De mynningsladdade gevären var slätborrade och precisionen var dålig på långa avstånd. Det var först då man var omkring 100 meter från varann som första salvan skulle skjutas.

- Du ser när fienden på andra sidan står och laddar, du vet att han har geväret laddat om en stund och vad som händer då. Det är fruktansvärt grymt, systemet som man använde.

Uniformerna var färggranna och pråliga för att man skulle synas och avskräcka motståndaren, men också för att soldaterna skulle se skillnad på vän och fiende i krutrök och tumult.

Allt går bättre med musik

Musik spelade en viktig roll på slagfältet. Trumma och pipa angav takten vid marschering och användes också för ordergivning.

- När man skrek på fältet och alla sköt så hördes inte orderna, men via musiken hördes de, säger Torbjörn Ehrman, som spelar pipa i Compagniet. Det var olika signaler för vänster, höger, framåt, bakåt och så vidare.

Musiken skulle också hålla modet uppe. Till exempel då soldaterna stod och laddade samtidigt som fienden gav eld:

- Då måste man uppmuntra de här stackrarna genom att spela glada melodier, så att de var på gott humör fastän de just skulle bli skjutna!

Det var stor omsättning på trumslagare och pipare, säger Torbjörn. Då man sköt så siktade man på officerare och på “spelet”, alltså nyckelpersonena.

- Jag skulle väl inte ha blivit så långlivad i en riktig strid, konstaterar Torbjörn.


Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten