Hoppa till huvudinnehåll

Schyssta nya låtar bortom mainstream vol. 6

Selma & Gustaf
Selma & Gustaf Selma & Gustaf Bild: Selma & Gustaf / Markus L. Grunnesjö selma & gustaf

Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.

FFS / Piss Off


När jag först hörde att Franz Ferdinand och Sparks skulle ge ut en gemensam skiva höjde jag en aning på åtminstone mitt ena ögonbryn – kanske t.o.m. bägge. Men efter att jag låtit det hela sjunka in och funderat på hurdan musik de bägge står för, så märkte jag genast likheterna och det logiska i det hela. Och med gapande mun undrade jag varför ingen tänkt på detta tidigare. Det här är precis så inspirerande lekfullt som jag hade väntat mig! Intressant nog har de lyckats göra en skiva som låter både som Franz Ferdinand och Sparks, men ändå som något nytt. Det är så här musikalika samarbeten skall göras – så att 1+1=3. Jag hoppas redan nu på en uppföljare.

Selma & Gustaf / Layers Of Dust On The Floor


Det här är bara så snyggt. Så himla skön låt. Melankolisk, känslig, darrande som den där försiktigt trevande stunden genast efter ett storslaget sommarregn när luften är otroligt frisk och klar, men man ännu är litet osäker om man redan vågar andas med bägge lungor eller om det kommer en åskskur till. Selma & Gustaf är en folkpopduo från Sverige men med en mer personlig touch än mången annan i samma genre. Definitivt värda att hålla koll på.

The Long Lost Band & Larry Beckett / Babylon


Den 29:e juni är det 40 år sedan den hyllade amerikanske sångaren Tim Buckley gick bort. Hans huvudsaklige textförfattare var poeten Larry Beckett. Nu har det brittiska bandet The Long Lost Band samarbetat med Larry Beckett så att de gjort musik till hans texter. Sällan stöter man nuförtiden på låtar där text och musik bildar en så väl fungerande helhet som här. Dessutom är Stuart Anthonys sångröst alldeles perfekt till detta. Arrangemangen flyttar en stundvis tillbaka till 70-talets amerikanska västkust. Det är nästan litet Grateful Dead över det. Och så är det roligt att de använder en gurka (güiro) också. Det hör man inte ofta nuförtiden. Hittills finns två låtar på Youtube och hela skivan One More Mile ges ut digitalt 28:e juni. Åtminstone jag kommer att ha datorn på då. Tyvärr finns det ännu inget på Spotify från plattan, så den här låten fattas från min lista där.

Giant Sand / Transponder


Giant Sand är ett amerikanskt rockband som firar 30-års jubileum i år. Medlemmarna har bytt i rask takt under årens lopp och den enda stadigvarande medlemmen är sångaren och låtskrivaren Howe Gelb. I Transponder finns litet samma ödesmättade stämning man ofta hittar i Angelo Badalamentis musik. Men samtidigt motverkas det av ett sporadiskt naivt billigt synthsound som är väldigt sött på sitt sätt. Det är kanske litet shoegazing, men på ett intressant vis. "I am Transponder". Ju mer jag lyssnar på detta desto mer fascinerar det mig. Jag vet inte vad det är, men jag vill ha mer.

Мумий Тролль (Mumiy Troll) / Шторм (Storm)


Just nu pågår de Vita Nätterna i St. Petersburg. Trots det tar vi musik från Vladivostok. För det är därifrån Mumiy Troll ursprungligen kommer, även om de sedan många är baserade i Moskva. Alla vi inbitna musikdiggare har våra smålustiga små fäblesser. En av mina är rysk rock. Fråga inte varför – vi kan gå in på orsakerna en annan gång. Men en av mina personliga favoriter är just Mumiy Troll och jag äger nästan alla deras skivor. I Ryssland är de enormt populära och spelar på stora arenor. Men när de för ett par år sedan uppträdde för hittills enda gången i Finland, så var det på en rockklubb i Helsingfors. Det var mycket upplivande att se ett så stort band lira på en mindre scen. Då hade de just börjar flirta litet med den amerikanska publiken genom att ge ut en platta på engelska. Den floppade dock – i alla fall i USA – och Mumiy Troll valde efter det att återgå till att sjunga på ryska. Vilket gläder mig oerhört. För trots att min ryska är genomrostig, så är det bara så att rysk rock fungerar bäst på ryska. Ungefär som Rammstein som enligt mig bör sjunga på tyska för att uppnå full effekt. Här har nu Mumiy Troll även tagit in ett lite tyngre sound än tidigare och mixat ner Ilya Lagutenkos sång, vilket passar mycket bra i låten. Eller har jag fel...? ("Или я ошибаюсь..."). Nej, inte den här gången.

Schyssta nya låtar bortom mainstream-listan på Spotify: