Hoppa till huvudinnehåll

Kidnappningen på dagis

Hemlisnovellen av peppe Öhman
Hemlisnovellen av peppe Öhman Bild: Yle / Camilla Fagerholm hemlisnovellen

Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar och skriva en novell, på basis av en hemlis som någon av er skickat in. Här får ni midsommarläsning skriven av Peppe Öhman. Hemlis nummer 193 inspirerade henne att skriva den här novellen.

Kidnappningen på dagis

Det var egentligen inte barnen jag hade problem med. Det var föräldrarna. De som varje morgon skyndade in på daghemmet, klädda för jobb (mest papporna) eller med trötta blickar skuffande en lillasyster – eller bror i en barnvagn (mest mammorna). Jag kunde se ambivalensen i föräldrarnas ögon. Lättnaden över att få lite andrum från sin egen avkomma, men samtidigt det dåliga samvetet över att låta barnet tillbringa största delen av sin vakna tid med andra människor än sina föräldrar. Jag föraktade dem. Jag vet att förakta är ett starkt ord, men under alla de år jag jobbat med småbarnsfostran hade jag lärt mig att avsky föräldrarna allt mer.

Jag säger inte att allt var bättre förr, men föräldrar hade definitivt bättre disciplin på sina barn för en och två generationer sedan. Jag visste vad jag talade om, jag hade mer än trettio års erfarenhet i branschen. Nu för tiden var mammorna och papporna själva ängsliga små barn som inte ville, eller vågade, reta upp sina små ädelstenar. De lydde ungarnas minsta lilla vink och satte aldrig ner foten. Barnen överöstes med leksaker och dyr elektronik som skulle sysselsätta dem då föräldrarna var för upptagna, eller rättare sagt lata, för att leka med sin avkomma.

Jag hade delvis löst problemet med bristen på hemuppfostran genom att skapa närmast militärisk ordning på daghemmet. Jag levde efter devisen: Barn ska synas, inte höras. Jag var den stränga, men rättvisa diktatorn som genom regler, belöningar och bestraffningar såg till det bästa för det minisamhälle som dagiset utgjorde. Min kollega och ständiga beundrare Annika tyckte att det var skönt att jag styrde och barnen kände sig trygga i min regim. Föräldrarna anade att jag var noga med ordningen, men vidden av disciplin på dagiset hade de ingen aning om.

Det gällde att börja tidigt. Den första veckan i augusti visade jag barnen hur man hängde upp sina kläder, satt stilla vid matbordet, gick hand i hand, tackade för lunchen och lyssnade när vuxna pratade. Jag använde mig givetvis aldrig av våld, men precis som i vuxenlivet är hotet om repressalier oftast mer effektivt än själva handlingen.

Mitt problem var ändå följande: Hur jag än ansträngde mig för att sätta pli på barnen förstörde föräldrarnas slappa inställning till sina telningar allt mitt hårda arbete. Efter ett veckoslut, en sommarledighet eller ett påsklov var alla mina ansträngningar tillintetgjorda. Ungarna kom tillbaka respektlösa och busiga och jag var tvungen att börja om. Detta gjorde mig oerhört frustrerad.

Mest frustrerad var jag under morgontimmen mellan åtta och nio. Det var då de flesta barn anlände höga på sockrade frukostflingor, yrvakna och smittade av föräldrarnas vardagsstress. Dessutom var vi barnpedagoger tvungna att konfronteras med mammorna och papporna. Dessa förvuxna snorungar som aldrig mognat till vuxna människor. De sökte efter bekräftelse hos oss, ville att vi skulle berömma dem och deras barn. Att vi skulle övertyga dem om att allt skulle bli bra och att det inte fanns något att oroa sig. Att deras barn skulle växa upp till hänsynsfulla och intelligenta individer. Jag gav dem sällan denna bekräftelse. Bara vid enstaka tillfällen kommenterade jag barnens framgång. Jag visste att min avhållsamhet med beröm gjorde att mina ord vägde så mycket tyngre när jag väl yttrade dem. Min specialbegåvning var min auktoritet.

Klockan var bara några minuter över åtta och hallen till dagiset var redan fullt av människor och stövlar. Annika lutade sig förtroligt mot mig medan hon hjälpte Amelie, två år, av med kängorna och viskade:

”Ibland ger jag förebrående blickar till föräldrar som inte kan hantera sina barn.”

Jag noterade att stövlarna i storlek 26 hon höll i handen antagligen kostat lika mycket pengar som jag sätter på mat i veckan och svarade:

”I kväll blir det ändring på det. Eftersom ingen av föräldrarna verkar intressera sig för sina barns uppfostran ska vi hjälpa dem på traven.”

Annika gav mig en nervös blick som jag valde att tolka som förväntansfull. Jag hade invigt henne i min plan för bara några dagar sedan. Hon hade först verkat chockad, men när jag förklarade varför detta var viktigt för barnen, för de vuxna och inte minst för vårt lands framtid förstod hon. Eller så vågade hon som vanligt inte ifrågasätta det jag sade. Hon trivdes med att det var jag som höll i tyglarna. Ibland fick jag en känsla av att hennes beundran av mitt ledarskap gränsade till förälskelse eller till och med besatthet. Jag struntade i vilket.

Min plan var enkel, som genialiska planer vanligtvis är. Jag hade drygt två dygn på mig att skola upp föräldrarna. När det var dags att skriva månadsbrev bokade jag ett föräldramöte sent på fredag eftermiddag. Jag visste att föräldrarna skulle knorra. De ville så fort som möjligt lägga veckan bakom sig. Kura ihop sig i soffan med taco och cola, fredagsmys på stugan eller kanske barnvakt och vuxenkväll med vin, middag och bio. Inte föräldramöte på dagis. Men jag var bestämd. Skrev att alla föräldrars närvaro var av yttersta vikt och att daghemmet ordnat så att barnen kunde leka i rummet bredvid. Vi hade ordnat en extra sångstund för dem, ljög jag. Jag är vanligtvis en hederlig person, men nöden har ingen lag.

Kvart över fyra hade alla anlänt. Mammorna lika trötta som samma morgon och papporna, disträa och med tankarna på den där kalla ölen de skulle belöna sig med när de äntligen fick komma hem. Jag ledde ner dem i källarvåningen där barnen vanligtvis åt lunch och sov dagsömn. För att min plan skulle fungera var jag tvungen att eliminera alla försök till kontakt med omvärlden och inledde med ett välkomsttal:

”Välkomna kära ni, jag tycker att vi börjar med en liten övning. Får jag vänligast be er alla ta fram era mobiltelefoner och lägga dem i korgen Annika kommer att gå runt med. Tack så mycket!”
När Annika samlat ihop telefonerna tog hon med sig barnen och försvann upp till första våningen. De skulle komma ner igen till natten. Annika och jag hade kommit överens om att turas om att sova. Den ena av oss måste alltid vara vaken. Som tur var behövde jag väldigt lite sömn. Ingen verkade ana oråd.

Jag hade ordnat med mat och saft, det fanns en toalett nere i källarvåningen och madrasserna som barnen sov dagsömn på skulle fungera som sängar. Jag visste att papporna kunde bli våldsamma och mammorna antagligen skulle gråta, men jag hade ett trumfkort: Barnen. Uppe i musikrummet satt Annika med småttingarna som gisslan. De anade inget ont utan befann sig i en bekant miljö med en vuxen de kände. En vuxen de tillbringade lika mycket, eller mer, tid med som med sina föräldrar. Blev någon av föräldrarna för besvärlig skulle jag hota med barnens välmående. I praktiken skulle jag givetvis aldrig göra de små liven illa.

Det var en av mammorna som först opponerade sig. Hon var klädd i mörka stretchiga jeans, en vit skjorta som avslöjade att hon inte var en av de mödrar som var hemma med baby. Det blonda håret fäst i en lös knut och diamantörhängen. Hennes röst var gäll när hon ifrågasatte mitt program. Jag svarade med det iskalla lugn jag övat upp under alla mina år som småbarnspedagog:

”Jag vet att ni känner er arga och frustrerade, kanske förödmjukade just nu. Men detta är för ert eget bästa och framför allt för era barns och vårt lands bästa!”

Jag hade förberett talet väl. Det var viktigt att vara tydlig och förklara varför det var nödvändigt att tillsätta dessa dagar på att bli bättre fostrare. Det var nämligen mitt mål, att lära föräldrarna skulle bli bättre, göra bättre från sig och skapa en bättre ny generation. Min ton var auktoritär:

”Jag tycker att det gått för långt! Och jag inte klandra barnen. Skulden ligger hos er. Det är ni, i egenskap av mammor och pappor som förstör för alla andra, för framtiden. Ni har skapat små egoistiska monster. Men det ska bli en ändring på det nu.”

Jag delade ut pamfletterna jag förberett och lät föräldrarna. Där stod det om hur barn ska fostras. Om hur föräldrarna måste våga ta konflikter med sina ungar, om vikten av empati och respekt. Jag hade filat på manifestet i hela mitt yrkesverksamma liv och kände nu en pirrande förväntan.

”Ni behöver till exempel inte lyda barnens minsta gnäll”

Annika hämtade ner Olle till lunchutrymmet. Olles mamma var på väg att rusa upp, men jag gav henne en sträng blick som fick henne att sätta sig ner igen:

”Mamma, jag är hungrig!”

Jag hade förberett barnen, de trodde att det handlade om en pjäs, och det stämde ju delvis. Ungarna skulle läsa upp sina repliker och föräldrarna skulle öva sig i att bemöta dem på rätt sätt.

”Barn svälter inte ihjäl av att få vänta en halvtimme.”

Förklarade jag sakligt. Olle gnällde lite till och fördes sedan bort av Annika. Jag noterade att han gjorde mycket väl ifrån sig. Föräldrarna satt alldeles tysta och bleka framför mig. Olles mamma såg ut att vara på väg att svimma. En annan av mammorna grät och ville se sitt barn. Jag försäkrade henne om att allt var som det skulle i sångrummet. Barnen mådde bra och de skulle bara må bättre av att föräldrarna lärde sig uppfostran.

”Jag behöver pissa!”

Brölade plötsligt en av farsorna. Han var klädd i en rutig skjorta och jeans. Jag gav honom samma barska blick jag brukade ge barnen som inte sade ursäkta och tack.

”Det blir tyvärr ingen toalett förrän du lär dig formulera dig som en civiliserad person.”

Sade jag sakligt. Pappan såg ut att vilja döda mig. Han satt tyst en stund, sedan räckte han upp handen och frågade mig, med undantryckt vrede i rösten, om han kunde få gå på toaletten. Jag svarade att han naturligtvis fick det och att han skulle komma ihåg att tvätta händerna efteråt. Jag noterade hans förnedring över att bli tillsagd av en annan vuxen. En vuxen som i hans värld inte hade en speciellt hög status. Mitt yrke som barnpedagog låg någonstans och guppade bland sjuksköterskor, fysioterapeuter och åldringsvårdare.

Så följde en rad med övningar. Amelie fick komma in och säga att hon var uttråkad och pappornas uppgift var att hitta på en annan aktivitet än att räcka över en fiktiv pekplatta. Oscar spelade talangfullt barn som redan hade lagt sig, men absolut ville ha ett glas vatten. Föräldrarna fick genom rollspel lära sig att det var de som bestämde, inte barnen. Jag förklarade att barnen behövde disciplin och tydliga regler. Jag föreläste om empati och ansvar. I början försökte flera av föräldrarna ”tala förnuft med mig”, men jag hade förberett mig på det och hotade dem med att jag inte kunde garantera barnens säkerhet ifall de gjorde myteri. Jag skickade iväg en tacksam tanke till telefontillverkarna som gjort batterierna på sina telefoner så dåliga att jag på lördag morgon inte längre behövde oroa mig för att någon skulle kontakta omvärlden. Alla smarttelefoner låg svarta och döda i korgen uppe hos Annika.

Medan timmarna gick föll alla in i nya rutiner. Barnen verkade tycka detta var ett roligt äventyr och föräldrarna blev allt mer fogliga. Jag tror att det kallas stockholmssyndromet. En mamma smög sig till och med fram till mig och viskade att hon också tyckte att det rådde brist på disciplin i barnfamiljer. Jag belönade henne med ett litet leende.

På kvällarna fick föräldrarna läsa för varandra och barnen och på nätterna övervakade antingen Annika eller jag vårt sovande sällskap. Jag smög runt bland madrasserna och kände en form av ömhet för de sovande människorna på mitt dagis. Ett barn kved i sömnen. Jag lutade mig ner och drog upp filten över en mammas bara fot.

Jag hade stenkoll på föräldrarna och jag litade på Annika. Vad jag inte visste var att Edith, fyra år, hade sin egen surfplatta. Hon hade ärvt den av sin pappa och brukade spela Minecraft på den innan han somnade. Det var givetvis förbjudet att ta med pekplattor och annan elektronik till dagis, men just den här fredagen hade Edith smugglat med pekplattan. Annika måste ha slumrat till på morgonnatten mellan söndag och måndag. Tre dagar av extremt lite sömn och extremt mycket spänning hade bräckt den svagare av oss. Jag tog på mig skulden. Jag borde ha tränat henne bättre. Lärt henne hur man skuffar behovet av sömn åt sidan. Människan klarar alltid mycket mer än vad hon tror. Det som krävs är viljestyrka.

Edith visste tyvärr mycket väl hur man startade Skype och ringde upp farfar. Att övernatta på dagis var ett spännande äventyr i två dagar, men på den tredje dagen saknade hon sin farfar. Surfplattan kopplade automatiskt till granncaféts nätverk, och farfar svarade nästan genast. Samma farfar ringde polisen.

Det var den andra måndagen april. Solen gick upp lite över sex och borta på Fredriksgatan hörde sirenerna av flera utryckningsfordon. Ljudet växte ju närmare bilarna kom. Jag kände mig ändå lugn. Mitt arbete här var gjort.

Peppe Öhman

Läs också

Finlandssvenska hemlisar

  • Den onda cirkeln

    Frida Lindholm skrev en novell baserad på en hemlis.

    Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar. Läs Frida Lindholms hemlisnovell här.

  • Kidnappningen på dagis

    Peppe Öhman skrev en novell baserad på en hemlis.

    Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar. Läs Peppe Öhmans hemlisnovell här.

  • Utdrag ur Dödsdagboken

    Mathias Rosenlund skrev en novell baserad på en hemlis.

    Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar. Läs Mathias Rosenlunds hemlisnovell här.

  • Hemlisfilmen: I en helt vanlig skola

    Varje vecka publicerar vi Svenskfinlands hemligheter. Ibland gör vi film av dem. Den här hemligheten utspelar sig i en helt vanlig skola, någonstans i Svenskfinland.