Hoppa till huvudinnehåll

Sónar 2015 - dag 2

"Har ni fest, eller?" Klockan är närmare morgon än midnatt. Det verkar störa hemskt få. Vi står i en mörklagd mässhall i södra Barcelona och trampar tomma ölglas till ljudet av Europas finaste dj:ar. Och Skrillex? Han lägger på Simba-låten.

Skrillex, ja. Vi måste prata om Skrillex. Det är ganska exakt fem år sedan som han klev in i våra mp3-spelare (kommer du ihåg dem?). Jag kanske hann tänka ett par gånger att han är på väg ut, lite ljummen efter det första totala knockout-genomslaget.

Det är han inte. Han är här mer än någonsin. I den enorma klubbhallen i Barcelona är han störst i kväll.

"Sträck upp händerna och gör peace-tecknet, så här!"

En del gör rockhornen i stället, men vad gör det. Han har alla i sina händer. Benny Benassi, Coldplay, egna projektet Jack Ü. Han blandar ur alla burkar som finns - vore han kock skulle det bli tre dagars magsjuka. Nu blir det hypnotiskt.

Skip Instagram post

Skrillex kommer inte ensam. Med sig har han laserstrålar - hundratals, känns det som. De ställer sig upp som en massiv fängelsemur mellan honom och oss i publiken. Vad gör han åt det?

"Kom igen, sjung med i Simba-låten!" Ja, han spelar Lejonkungen. Jag måste skratta, det är lite chockerande. En stund tidigare har jag stått och knycklat skalle till favoriten Maya Jane Coles mörka, malande techno. Skrillex kör lite Disney.

Det funkar.

***

I gårdagens rapport lovade jag att hålla mig vaken för att uppleva The 2 Bears spelning. Det gick, men det var i uppförsbacke. Vi som inte löpte party hard-linan fullt ut var definitivt i minoritet. Det är sällan kul att vara kompisen som lovat att köra hem alla efter sista ölen. (Eller han som lovat att komma ihåg alla spelningar till dagen efter och skriva några rader om dem som förtjänar det).

Lyckades det? Jodå. Var det värt det? Helt klart ville jag se dem live en gång. Med så knäppa låtar måste ju showen vara något att ha, eller? Visst, de radade upp ett pärlband av snygga, house-iga och - som det lät i mina öron - ganska naiva konstateranden om livet och tillsammans bildade alltsammans ett smycke som man helt klart gärna visar upp sig i. Lite förenklat: beats och drag show - med väldigt tunga beats, och väldigt lite kläder. "Tack, tjejer!", hojtar sångaren Raf Rundell när dansarna stegar ut.

Men det gäller att vara ärlig nu. Är du trött så är du. Klockan 05.25 satt jag i bussen på väg mot några få timmar i vågrätt läge. Allsången på vägen dit hade nu förbytts i talande tystnad och nedsänkta blickar. Sömn, någon? Men det låg en känsla av nöjdhet i luften (nöjdhet och vodka-andedräkt, om vi ska vara petiga).

***

Några korta från fredagen:

- Om det finns något ställe som Die Antwoord gör sig bra på så är det definitivt scenen. Yolandi och Ninja hamrar bestämt och brutalt in basgångarna i våra huvuden. På skärmarna snurrar mer eller mindre konstant något naket, både verkligt och animerat. Närmare beskrivning, säger du? Är du säker? Okej, föreställ dig människokroppen ur alla tänkbara vinklar, ibland tejpad och ibland helt bar. Och sedan... ja, sedan lägger du till animerade skumgodispojkar med könsorgan tre gånger så stora som kroppen som fäktas och till slut så... Räcker det, menar du? Vi säger så. Grattis, Provinssirock. Det blir kul!

- Róisín Murphy, du borde vara varje reklamfilm på planeten! Och varje ringsignal, väckningsljud, bröllopsvals och bakfyllesoundtrack. Den här spelningen kommer jag aldrig att glömma. Vi som gillade Moloko när de ännu höll på får vänja oss vid att Róisín är något helt annat när hon kör solo. Och det gör jag väldigt gärna. Nya albumet Hairless Toys funkar i hörlurarna hemma och minst lika bra framförd live på scenen - det är helt bevisat nu. Dessutom: var Guinnessdomarna på plats? Det här måste vara rekord i klädbyten! Vid ett tillfälle har Róisín bytt om bara för att gå en runda framför sitt band och sedan försvinna igen. Väl tillbaka har hon bytt om, ännu en gång. Bäst låter nya Exploitation. Du hittar den förstås i min uppdaterade Spotifylista här från Sónar 2015.

- Jamie xx som DJ är något helt annat än Jamie xx på skiva. Det låter kanske som en självklarhet, men blev fullkomligt klart i går. Hans DJ-set är väldigt bra, men mycket hårdare och klubbigare än jag föreställt mig efter färska skivan "In Colour". Den här överraskningen fick tummen upp av publiken. Att försöka stå på benen i publikhavet var att förvandlas till en kula i ett flipperspel. Det gick sådär.

Nyligen publicerat - X3M