Hoppa till huvudinnehåll

Tyskland kommer ihåg flyktingar och fördrivna

Ewald Kutzop i sin nuvarande hemstad Velden
Ewald Kutzop i sin nuvarande hemstad Velden Ewald Kutzop i sin nuvarande hemstad Velden Bild: Yle/Johnny Sjöblom fördrivna

Idag på den internationella flyktingdagen uppmärksammas situationen för flyktingar världen över. I Tyskland kommer man samtidigt för första gången officiellt ihåg de tyskar som fördrevs eller flydde från sina hemtrakter efter det andra världskriget. Alla gillar ändå inte den nya minnesdagen.

Man räknar med att antalet flyktingar och fördrivna var över tolv miljoner. Största delen av dem var så kallade rikstyskar som kom från tidigare östliga tyska områden, såsom Ostpreussen, Pommern och Schlesien.

Flera miljoner så kallade folktyskar kom från områden inom det förkrigstida Polen och Tjeckoslovakien. Hundratusentals kom från Jugoslavien, Ungern och Rumänien. Oftast tvingades man lämna byar och städer där familjerna hade bott i hundratals år.

Redan under den sovjetiska framryckningen mot Tyskland och Berlin tömdes stora delar av Östeuropa på sin tyska befolkning.

Efter den tyska kapitulationen i början av maj 1945 skulle den stora folkvandringen komma att fortsätta. Vissa flydde, andra fördrevs. Alla måste de hitta sig ett hem och en hemort inom de nya efterkrigstida tyska gränserna.

– Det är bra att man talar om att det här har hänt, men jag tycker ändå att det skulle vara bättre att inte uppmärksamma saken alltför mycket. En officiell minnesdag kan i vissa kretsar leda till en ful form av nationalism, säger Ewald Kutzop.

Han kommer själv från det tidigare tyska Oberschlesien, som efter andra världskriget kom att höra till Polen.

– Vi har det bra nu. Gränserna är öppna och den som vill kan åka till sina tidigare hemtrakter och också stanna där om man så vill.

Stannade kvar

Det var ändå först efter Berlinmurens fall år 1989 som Kutzop, på sina barns begäran, lämnade hemtrakterna i Polen. Hans familj hörde nämligen till de få tyskar som efter kriget kunde och ville stanna kvar i hemstaden Beuthen, det vill säga dagens polska Bytom.

Av de tyska invånarna lämnade över sjuttio procent staden och polacker från östra Polen och Frankrike flyttades in. De kvarblivande tyska familjerna fick flytta in i hus som inte vette mot någon gata, berättar Kuzop.

– Till en början var vi förstås medborgare av andra klass. Vi var tvungna att sluta tala tyska och avstå från en stor del av vår identitet.

Skrattande skriver han ner hur tiden har gått fram med hans efternamn. Till en början hette familjen Kucop, men under årens lopp blev skrivsättet Kucob.

När nazisterna tog över i Tyskland ansåg stadsförvaltningen att namnet måste bli mer tyskt och skrivsättet ändrades till Kutzop. När det efter kriget var dags att eliminera de tyska elementen blev skrivsättet det polska Kuczop.

– Men med tiden blev det vår situation bättre då man märkte att det till exempel inom gruvindustrin behövdes folk som kunde tyska, säger Kutzop.

Familjen stannade kvar för att Kutzops i kriget saknade pappa skulle kunna hitta familjen om han eventuellt dök upp. Det gjorde han ändå aldrig.

”Att tala läker såren”

Själv har han efter flytten till Velden i det dåvarande Västtyskland besökt sin tidigare hemstad många gånger.

Trots att han själv till slut lämnade staden av fri vilja har han stor förståelse för att många av de miljontals tyska krigsflyktingarna fortfarande dras med oläkta sår. Det officiella Tyskland har medvetet tonat ner deras existens och tillflykt har man sökt i de egna sammanslutningarna, bland annat inom den politiskt aktiva organisationen för sudettyskar.

– Det var under en lång tid politiskt omöjligt att tala om de här sakerna och många lider fortfarande av att de fördrevs eller flydde från sina hem. Många har också helt tigit ihjäl stora delar av sin personliga historia och de har än idag svårt att tala om vad som hände. Men att tala är det enda som hjälper, säger Kutzop.

Läs också