Hoppa till huvudinnehåll

Sónar 2015 - dag 3

Märkligt är det. Förbannat märkligt. Vi är 120000 technohuvuden som bestämt oss för att fira veckoslut tillsammans här i Barcelona. Ändå, mitt i lördagkvällens stolthet, Chemical Brothers spelning, tänker jag: "Det här känns ju som en riktigt bra hemmafest!" Låt vara världens största hemmafest - där du inte vill vara den som plockar undan morgonen efter. Plötsligt spyr partydjuret bredvid mig rakt ut över dansgolvet.

"Sónar, vad är det?"

En kille jag pratar en stund med kring lunch slänger ur sig frågan. Samtidigt tar han fram verklighetens vassaste nål och sticker hål på min skimrande, nästan löjligt euforiska festivalbubbla. Jag brukar hitta mig själv i en sådan. Det händer varje gång. Men där, utanför mässcentrets knäckbruna väggar handlar förstås livet om allt annat än Sónar - eller någon annan massiv fest, för den delen.

Det är bara det: med den här orgien i aktuella artister från klubbvärldens alla skrymslen känns det så självklart att vara en del av publiken. Gillar du monotona basgångar som timme efter timme rispar in svårläkta minnen i dina hörselgångar, ja då kommer du att älska den här festen.

Vi tar en titt på gästlistan:

Skrillex
När det första nyheterna om årets uppställning kom så märkte jag knappt hans namn. Sonny Moore har varit en självklar del av hur universum låter så länge nu. Jag har borstat tänderna till hans låtar, diskat, gått mot rött ljus, gråtit (ibland kanske på grund av honom). Ute på slätten i Esboskogarna räddade han första Weekend-festivalen från att kännas som sommarens sämsta idé - tältsemestern i skogen utan myggmedel inräknad. Skrillex är här för att påminna oss om att han finns, och att han vet vilka knappar han ska trycka på för att vi i publiken ska lägga oss ner, sträcka händerna mot taket och säga: "Gör vad du vill med oss." Han kommer undan med att blanda Coldplay med ledmotivet till Lejonkungen. Fallet avslutat.

Men laserkriget vinner han inte. För det gör The Chemical Brothers.

Öppna Instagram-inlägget

Det glimmar och gnistrar och väller ut rök och plötsligt, när den ena animationen dyrare än den andra sprungit förbi på skärmarna - då drar Ed och Tom fram fem meter höga robotar, en på varsin sida av scenen. Giganterna skannar av publiken med sina laserstrålar till ögon, det pyser ännu mer rök ur öronen. Det är lekfullt, och det funkar väl med låtarna. Nya albumet låter lite mörkare, mer berlinskt än tidigare skivor. Antagligen behöver klubbmusikens spinnrockar också byta spår ibland.

***

Kompisen som håller upp håret på den som rapar upp lunchen mitt på dansgolvet... Vilken hjälte, egentligen. "Jaha, du tänkte så. Vänta, vi måste rädda frisyren!" En lyckad kväll handlar om detaljerna.

***
Inget blogginlägg är på riktigt utan prisutdelning, eller hur?

Årets anledning att skratta. Det måste vara beslutet som alla mer än 100000 besökare hade tagit om att skriva under danskontraktet. Nej, det finns förstås inte på riktigt, men det kändes så. Punkt ett: "Lägg ner allt annat du tänker på just nu. Låt oss dansa i 68 timmar." Slut på kontraktet.

Årets Annie Mac. Ja, det får väl bli Annie Mac, då. Hon var ju där. Energin fanns från sekund ett efter att introt tonat ut och gått över i en riktig banger (oklart vilken, att shazamma med den här volymen funkar sällan). Hon är känd för att alltid veta vilka låtar som kommer att vara de största på världens dansgolv om sex månader. Hon visade igen att ryktet förmodlingen stämmer. Disclosures Bang that, som hon spelade som andra låt, kändes nästan gammal i sällskapet.

Årets proffs. Han är ett av dj-världens tyngsta namn, han står på kvällens största scen, det är mycket folk. Plötsligt, 40 minuter in i Eron Alkans spelning, blir scenen totalt mörklagd. Det är som om någon snubblat i elsladden. Allt tystnar, förutom publiken som börjar busvissla otåligt. Vem skulle inte bli nervös då? Kan tänka mig att en och annan till och med skulle bryta. Men det tar några minuter, sedan är Alkan tillbaka och tar upp spelningen ungefär där den slutade. Den enda som minns att det ens hände är nog det här blogginlägget.

Årets det-här-hade-allt. Róisín Murphy har testat ungefär allt efter att Moloko valde att lägga av. Nya albumet Hairless Toys är ingen självklarhet i något dj-bås alls, långt ifrån. Men jag tror att världshistoriens första scen snickrades ihop (av lera och gamla skelett, säkert) för att hon en dag skulle stå på en och bjuda på just den här showen. Fråga: Vilken maskeradbutik har hon guld-medlemskort hos?

Årets "Så här ska det kanske vara". På armbandet som alla besökare fick satt en liten bricka. Den gick att ladda med pengar och sedan betalade du allt med den - mat, dryck, prylar - allt. Det fanns inga alternativ. Bra: Det gick så myket smidigare när folk skulle betala för sig, ett kort "blipp" med brickan och så kunde försäljaren koncentrera sig på nästa. Dåligt: Det beror förstås på din egen karaktär, men åtminstone jag tenderar att köpa mer om det sitter en bricka runt handleden som bara är ett "blipp" ifrån att ge dig en kall dryck. Ge och ge, förresten...

Öppna Instagram-inlägget

***

Snabbt bonustips: The Bug! Testa Louder, till exempel.

***
Då är det dags att säga hejdå till Sónar 2015. Det är är väl inte snö hemma? (Förlåt, där kom en uttjatad klassiker. Dessutom, om det hjälper, så klarar min hy inte av sol. Jag blir prickig, svettig och byter allmänt färgschema till "Barbie". Inget man tar en lyckad Tinder-bild av, precis.)

***
Mer festivalsnack i Supernova måndag 22.6 efter klockan 11. ¡Hörs då!

Nu, en sista dans. Varsågod:

Öppna Instagram-inlägget