Hoppa till huvudinnehåll

Utdrag ur Dödsdagboken

Mathias Rosenlund har skrivit en hemlisnovell
Mathias Rosenlund har skrivit en hemlisnovell Bild: Yle/Helena von Alfthan hemlisnovellen

Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar och skriva en novell, på basis av en hemlis som någon av er skickat in. Här får ni midsommarläsning skriven av Mathias Rosenlund. Hemlis nummer 101 inspirerade honom att skriva den här novellen.

Utdrag ur Dödsdagboken

Solen tittar envetet in genom fönstret, så jag fäller ner persiennerna och lägger mig raklång på sängen och fortsätter lyssna på musik.

Jag känner mig så slut igen. Jag skulle ha haft fotbollsträning i dag, men jag orkar inte. Tuffe ringde mig nyss och frågade varför jag inte var där. Är så förbannat trött. Precis som alla de andra jag har i min närhet. Man kan se en människas trötthet i ögonen. Titta någon i ögonen tillräckligt länge, så ska du se att de är trötta på livet. Trötta på att låtsas, på att hålla på med alla de sociala spel man aldrig kan komma undan, på att alltid försöka men ändå alltid misslyckas. Tuffe är faktiskt ett bra exempel på det. Han har alltid ett skratt eller ett skämt redo för vilken situation som helst. Han tror att han kan lura sin omgivning men jag har sett hur desperat han försöker täcka över sin stora ensamhet. Kanske jag borde säga något om det. Säga att jag vet hur han egentligen har det, att jag ser honom. Men det skulle inte tjäna något till eftersom jag ändå inte skulle låta honom komma mig så nära att han skulle se mig.

När Tuffe skrattar drar han fingrarna genom sitt släta ljusa hår, lutar huvudet bakåt och låter som en hysterisk råtta.

För några dagar sedan var det mig han skrattade åt. Jag hade för en gångs skull sträckt upp handen på en lektion, och svarat på lärarens fråga om Franska revolutionen. Jag sa att revolutionen inte hade kunnat ske utan blodbad, att det snarare är så att blodbadet var revolutionens själva mål. Tuffe började genast skratta och försökte sätta mig på plats genom att tala om idealen som mål för revolutionen. Vilken idiot. Ideal! Inget samhälle har någonsin realiserat sina ideal utan mord, död och blod.

Nåja. Anyway.

Det är något med blod som jag inte kan sluta tänka på. Något med det blöta, kletiga. Egentligen är det rätt förbluffande att en människokropp upphör att fungera om den förlorar tillräckligt mycket av den där röda vätskan.

En del folkstammar lär tro att en människas själ finns i blodet. Och det är verkligen inte svårt att förstå. Lämnar blodet kroppen, och då försvinner själva människan.

Människan dör, lämnar jordelivet, förflyttas ner i myllan för att ge näring åt andra livsformer. The Circle of Life, som i den där Disney-filmen.

Jag har inte en tanke på att inte ta mitt eget liv. För mig är det mer än något annat en fråga om tid. Jag tänker mycket på när det ska ske. Mina tankar är så koncentrerade, så obönhörligt upptagna vid att jag en dag inte längre kommer att finnas här, att jag kommer att avsluta mitt liv genom att frivilligt låta min kropp tömmas på blod. Jag undrar exakt när min själ kommer att lämna in kropp, om jag nu ens har en själ.

Kanske det får mig att framstå som ett monster, men sanningen är att det snarare gör mig mer välvilligt inställd både till andra människor och till mig själv. Hela den tradiga existens jag har bakom mig – nitton år av mest tomhet – den har inte gett mig någon längtan efter framtiden, efter nya upptäckter och erfarenheter.

Tanken på att dö gör mig inte till ett monster. Den tröstar mig. Den får mig att orka lite till. Den gör att jag faktiskt kan njuta av livet ibland, eftersom jag vet att det finns en utväg. Hopplösheten blir inte lika stor då.

Det finns bara en enda längtan i mig och jag är rädd för att andra inte ska förstå den, så jag håller mig undan. Ja, det är klart, jag träffar mina vänner i skolan, jag umgås med min familj i soffan framför tv:n, allt det där gör jag ju, men mitt riktiga jag får de aldrig se. Det jag skriver här är det enda verkliga för mig.

Jag tror att det är Tuffe som ska få hitta mig. Då kanske hans evinnerliga skratt tystnar. Det är en ganska hemsk sak, jag vet, och jag vill egentligen inte påtvinga någon att känna igen den döde som en vän eller bekant, känna igen den döde som jag, Frans Karlsson. Vem skulle inte bli förskräckt av att hitta någon man känner i en pöl av blod? Det är självklart att vem som helst skulle bli det. Så jag skjuter helst undan alla andra genom att vara elak, dum, kränkande. Kanske de då lär sig att inte komma mig alltför nära. Men med Tuffe är det annorlunda. Han är liksom min motpol. Det är inte bara det att han skrattar och ler, utan att han överlag är högljudd och att han tar så mycket plats som han gör. Utan att skämmas dessutom. Varför ska just han synas och höras så mycket? Själv vill jag vara som ett svart litet hål som inte syns även om man granskar rymden med det starkaste teleskop. Även om han irriterar mig så mycket som han gör, vet jag att hans skratt inte är avsett att håna mig eller så. Det är bara det att han inte riktigt har så många andra sätt att uttrycka sig på.

Jag tillåter honom att komma mig närmare och närmare. Och jag måste erkänna att jag känner mig motvilligt dragen till honom. Opposites attract, liksom.

Solen håller äntligen på att gå ner utanför mitt fönster.

Mathias Rosenlund

Läs också

Finlandssvenska hemlisar

  • Den onda cirkeln

    Frida Lindholm skrev en novell baserad på en hemlis.

    Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar. Läs Frida Lindholms hemlisnovell här.

  • Kidnappningen på dagis

    Peppe Öhman skrev en novell baserad på en hemlis.

    Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar. Läs Peppe Öhmans hemlisnovell här.

  • Utdrag ur Dödsdagboken

    Mathias Rosenlund skrev en novell baserad på en hemlis.

    Vi bad några skribenter inspireras av Finlandssvenska hemlisar. Läs Mathias Rosenlunds hemlisnovell här.

  • Hemlisfilmen: I en helt vanlig skola

    Varje vecka publicerar vi Svenskfinlands hemligheter. Ibland gör vi film av dem. Den här hemligheten utspelar sig i en helt vanlig skola, någonstans i Svenskfinland.