Hoppa till huvudinnehåll

Hur man piffar upp en afro och kritiserar presidenten

President Yoweri Museveni i oktober 2014
Ugandas president Museveni President Yoweri Museveni i oktober 2014 Bild: EPA/KHALED ELFIQI museveni

Vi sprang skrattande hand i hand genom Gulus gator.

Regnet öste ner och på bara en minut var jag genomblöt och håret klibbade mot mitt ansikte. Vi gjorde vårt bästa att undvika vattenpölarna som blixtarna med några sekunders mellanrum visade för oss på den röda sandgatan.

Planen hade varit att gå till barberaren för att Duncan, vår chaufför, behövde raka sig.

Sedan skulle vi gå till en klubb i Gulu, rekommenderad av vår kollega Michael, som är hemma därifrån. Vi stannade en natt i Gulu för att resan till Kampala inte skulle bli så lång på söndagen.

Vi hade tillbringat några dagar i Adjumani med omnejd, ett tiotal kilometer från gränsen till Sydsudan. Flyktingar har strömmat över gränsen till Uganda sedan inbördeskriget i Sydsudan började i december 2013.

Fortfarande registreras kring 50 nya flyktingar om dagen på Nyamanzis mottagningscenter. Finlands flyktinghjälp öppnar ett nytt projekt med läskunskaps- och engelskundervisning för de sydsudanesiska flyktingarna under hösten.

När Flyktinghjälpen började sin verksamhet i Uganda var det just i Adjumani där det första projektet startade år 1997. Attacker mot bosättningarna för tio år sedan både av SPLA och LRA, de sydsudanesiska respektive nordugandiska rebellorganisationerna, gjorde ändå att hjälporganisationerna lämnade Adjumani.

Lördagen var världsflyktingdagen och huvudfestligheterna i Uganda var i Adjumani. Tusentals flyktingar och ”viktiga” personer hade samlats för en fest som handlade mycket om Ugandas politik och lite om flyktingar.

Under sex timmar av parader och tal var det få flyktingar som fick säga något, mest blev det bara en patetisk kampanjtillställning för den sittande presidenten, Yoweri Museveni.

Vi fick tal av bland annat inrikesministern och en pensionerad general.

De lät oss och en massa dinkatalande sydsudaneser som inte förstod ett ord veta att det är själviskt och otacksamt av Amama Mbabazi, presidentens förre premiärminister och partikamrat, som nyligen meddelade att han utmanar Museveni i presidentvalet nästa år, att kandidera mot presidenten.

Museveni har ju styrt i snart 30 år, han vet nog hur man gör.

Flyktingarna fick också veta att de ska hålla tassarna borta från den ugandiska politiken, för det angår inte dem det minsta. Oppositionen kommer nämligen att närma sig dem för att utnyttja dem i valfusk.

Mot den bakgrunden var vi alltså i regniga Gulu. Vi hade just varit med årets flyktingkvinna och hennes son för att äta matooke (mosad, kokt stekbanan) och höna och fört dem till hotellrummet där vi hade visat hur man använder tv:n. (Den 18-åriga pojken hade inte varit utanför flyktingbosättningen där de bor sedan han flydde till Uganda från Kongo som 12-åring.)

Sen gick vi till en barberare för att Duncan skulle raka sig. Duncan gör ingen hemlighet av att han inte är en anhängare av Museveni, och när vi kom in i salongen stirrade presidenten mot oss från spegeln.

”Vad är detta? Ge mig en orsak att stanna här när ni har honom på väggen”, sa Duncan.

Barberarkillen flinade.

”Det är bara för hårstilens skull, den är väldigt populär,” sade mannen, som hette Tonny. (Museveni är skalligare än skallig). På väggen hängde också en silhuett av Idi Amin. Bara för hårstilen.

När Duncan väl var klippt hade regnet börjat ösa ner. Vi bestämde oss för att stanna en stund till hos barberaren och tittade på nyheterna medan vi väntade att regnet skulle dra förbi.

De hade ett inslag om flyktingdagen i Adjumani, och yours trulys blonda kalufs skymtade fram bakom generalen och hans ståtliga korruptionsmage.

Sedan kom ett inslag om det styrande partiet NTM:s ungdomsorganisations marsch i Kampala. Dagen innan hade vi sett på nyheterna hur oppositionens dito hårt slogs ner av polisen med tårgas och arresteringar.

Orsak: de ”uppviglade allmänheten” och förde kampanj, och man får inte föra kampanj utanför den bestämda kampanjtiden.

Journalisten frågade då av polisen varför inte det styrande partiets kampanjförande ledde till gripanden. Polisen svarade att presidentens partis ungdomsfraktion bara försöker ”sentisize the youth”, alltså uppmuntra ungdomar att bli intresserade av politik. Oppositionens ungdomar däremot ”uppviglar allmänheten”.

Många ugandier är kritiska till den sittande presidenten, men speciellt den äldre generationen minns honom som den som återinförde fred i Uganda efter inbördeskriget med Joseph Kony och rebellerna i LRA.

Just i norra Uganda var det värst, där har de fortfarande kriget i färskt minne. Men på salongen var de flesta rätt trötta på Musevenis skenhelighet.

Men vad har en afro med allt detta att göra?

När jag och Duncan kom in på salongen satt där också en ung kille med tjockt, tovigt, tillplattat hår. Vi satt där en timme och väntade medan Gulus gator förvandlades till hav. Under den tiden förvandlades det ett par cent tjocka håret till en imponerade 12 centimeters afro.

Jag kände mig lika fånig som när jag för många år sedan insåg att en majoritet av de afrikanska kvinnorna använder löshår.

Självklart behövs lite hårtorkande, hårborstande, och hårspray god för en armé för att en afro ska stå upp så ståtligt som den kan.

Duncan meddelade skämtsamt Tonny att nästa gång han är i Gulu kommer han hit bara om bilden av Museveni är borta.

Sedan insåg vi att regnet inte tänkte sluta, och beslöt oss för att gå tillbaka till hotellet.

Åskan dånade, regnet öste ner, blixtarna bländade och jag försökte förklara hur onomatopoetiskt ordet ”pluta” är när Duncans fot landade i en djup vattenpöl.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes