Hoppa till huvudinnehåll

"En hyllning till alla galna knäppgökar"

- Det här är en hyllning till leken, slår regissör Bobo Lundén fast, där han sitter på den gamla karusellen ute i gräset som har släpats fram från en bortglömd bråteshög, målats om och nu snurrar på i sina regnbågsfärger som om den aldrig gjort något annat.

- Leken måste tas på fullaste allvar, jag tänker att man är alla de åldrar som man har levt. Det innebär att det bor en 6-åring i mig, och då gäller det att väcka det, säger Lundén med känsla och skrattar förtjust då tigrarna plötsligt ryter till i bakgrunden.

Vi befinner oss på Lillholmen i Pargas, där sista handen just nu läggs vid årets sommarteaterpjäs Loranga, Masarin och Dartanjang.

Teaterboulage är en av de första som introducerar Barbro Lindgren på en scen i Finland (i höstas gjorde teater Bulleribock Loranga på Nicken i Helsingfors), men hon är förvånansvärt okänd i Finland.

I Sverige är hon däremot en av de största och mest älskade barnboksförfattarna. Som bäst pågår en stor utställning om Barbro Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, och i höstas fick hon det prestigefyllda Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, också kallat "Alma" (Astrid Lindgren Memorial Award).

Varmt absurd humor och fenomenalt persongalleri

Maria Lassén-Seger, Barbro Lindgren-expert och barnlitteraturforskare vid Åbo Akademi, sitter med i juryn.

- Barbro Lindgren är min favorit-Lindgren, så det är jätteroligt att Teaterboulage i Pargas sätter upp Loranga, Masarin och Dartanjang som sommarpjäs, säger Lassén-Seger. Barbro Lindgren har alltid gått sin egen väg som författare, aldrig kollat eller följt trender utan skrivit sina egna berättelser på sitt eget sätt. Böckerna om Loranga är skrivna 1969-70, då Lindgrens skrivande tar fart. De har alltså ett antal år på nacken, och är kanske ännu knäppare än vad man minns, säger Lassén-Seger.

- Lorangaberättelserna är helt galna, absurda, och med ett fenomenalt persongalleri som det finns massor att ösa ur då man gör det till teater. Lorangas och Masarins värld är sorglös, där leker de vuxna med barnen, samtidigt som pappa Loranga är barnsligare än sitt eget barn Masarin. Loranga vill alltid vinna, till exempel, fuskar friskt och hittar på sina egna regler efterhand. Det är en värld där vad som helst kan hända - men där det inte är så farligt, understryker Lassén-Seger.

Regissören Bobo Lundén
Bobo Lundén, regissör och scenograf Regissören Bobo Lundén Bild: Yle/Susanna Sjöstedt loranga

Kärleksfull humor om mänskans skröplighet

Förutom det lekande paret pappa plus son, ingår farfadern Dartanjang i familjen. Dartanjang (som betyder "kratta" på spanska, enligt trion), är en skröplig gubbe som varje dag tror att han är en ny person. Kanske en dement åldring, kanske - men får man skratta åt sådant?

- Jo, med Barbro Lindgren får man det, säger Maria Lassén-Seger med leende allvar i rösten. För Barbro Lindgren har en oerhörd förståelse för udda mänskor, för allt som är lite skevt eller galet eller inte riktigt passar in. Det är med värme som hon ser på den mänskliga skröpligheten, som hon ger rum och synlighet åt. Man skrattar inte åt de tokiga karaktärerna, man skrattar med dem.

Och regissör Bobo Lundén håller med.

- Det kan ju hända att Dartanjang är dement, eller schizofren, säger Lundén - men tänk om han inte är det? Tänk om han också leker med sin son, Loranga? Om en del av leken i själva verket är ett vuxensamtal? Som då man talar om Dartanjangs morfar, som bor uppe i en talltopp i skogen och är så gammal att han bara kan gala som en gök. Är det kanske inte så att man då talar om döden - om morfar, som inte längre finns?

En av Teaterboulages bärande krafter, Riddo Ridberg, är synbart belåten med rollen som Dartanjang.

- Jag kommer in och råddar till det och så får de lösa det på något vis. Det passar bra, jag är bra på att rådda till saker annars också, säger Ridberg pillemariskt.

Barbro Lindgren-expertenMaria Lassén-Seger,  medlem i juryn för ALMA, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne
Maria Lassén-Seger Barbro Lindgren-expertenMaria Lassén-Seger, medlem i juryn för ALMA, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne Bild: Privat / Robert Seger barbro lindgren-expert

Loranga, Masarin och Dartanjang är vilda lite på samma sätt som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, som ju utkom 1945, och fortfarande är djärv.

Barbro Lindgren - en av de stora

Barbro Lindgren är en av de riktigt stora inom den svenska barnlitteraturen. Hon har "alltid funnits", gett ut över 100 böcker, skrivit dikter, pjäser och är översatt till över 30 språk. Hennes inflytande är stort. Idag är taket högt för vad man får och inte får skriva i barnböcker, även om det också finns en slags nymornad moralism som handlar om ifall vuxna får röka i bilderböcker, och kön, genus och etnicitet hårdbevakas, säger Lassén-Seger - men då Barbro Lindgren började skriva bröt hon på många sätt ny mark.

I Loranga-böckerna är till exempel toleransen total: där finns till och med en tjuv som får behålla det han stjäl eftersom det är så viktigt för honom.

Loranga är en absurd och glad hyllning till alla knäppgökar, medan mycket av det som Lindgren annars skriver har ett allvarsstråk i sig. Det roliga och det allvarliga, livet och döden, går hand i hand.

- Det är säkert också därför Barbro Lindgren står sig, menar Lassén-Seger. Hon sätter fingret på det som är viktigt, det lilla, det som är nära, det som man känner igen sig i.

Det skenbart enkla språket

Den som kan sin Barbro Lindgren känner ofta genast igen hennes språk - det är klart, tydligt, avskalat, "barnaktigt". Det är skenbart enkla formuleringar som går hem både hos en yngre och en äldre publik.

Lindgren är också oslagbar på att hitta på personligheter - fast hon själv säger att hon inte hittar på något alls. Om Loranga-böckerna har hon sagt att de är modellerade på hennes egen familj.

- Vi har skapat ett sammanhang och en lekplats här, där vi hoppas att publiken stannar kvar och leker efter föreställningen, berättar regissör Bobo Lundén. I början då man kommer in på området finns en skylt: Här slutar allmänt förstånd. Den kan man vända på, så att det är det sista publiken ser då man går ut från området. Vi hoppas att publiken ska ta med sig den här galenskapen ut, för det finns något bra med den friska galenskapen, med leken, säger Lundén. Vi behöver leka mer, skratta mer, också åt oss själva. Vi tar oss för mycket på allvar, vi mår bra av att skratta lite, och få lite distans också till oss själva.

Läs också