Hoppa till huvudinnehåll

Gunvor Brettschneider: Vi var vanliga barn som låstes in bakom taggtråd

Gunvor Brettschneider är en av Vegas sommarpratare 2015
Gunvor Brettschneider är en av Vegas sommarpratare 2015 Bild: YLE/ Tiina Grönroos vegas sommarpratare 2015

Det har gått drygt 70 år sedan civila tyska och ungerska medborgare i Finland internerades. Gunvor Brettschneider skulle fylla elva år när fångenskapen började i oktober 1944.

- Jag har ett svartvitt foto på en hög med barn sittande på en trappa. På baksidan av fotot står det ”Internerade barn på andra barackens trappa sommaren 1945”. Vi var vanliga barn som låsts in bakom taggtrådsstängsel, isolerats från omvärlden, ryckts upp från hemmen, vännerna och skolan för att våra pappor hade ”fel” nationalitet.

"Internerade barn på andra barackens trappa sommaren 1945"  Ett svartvitt foto
"Internerade barn på andra barackens trappa sommaren 1945" Ett svartvitt foto Bild: privat interneringsläger



Hysch hysch kring interneringen

Det är först på senare år interneringslägren i Finland har diskuterats. Den här tiden i Finlands historia har tystats ned. Gunvor Brettschneider, före detta rektor vid Svenska social- och kommunalhögskolan och socialattaché vid Finlands ambassad i Stockholm, säger i sitt sommarprat att en del föräldrar förbjöd barnen att tala om interneringslägren, andra lät självmant bli att göra det.

- Inom vår familj talade vi om ”det var före lägret” eller ”det var efter lägret”. Det var svårt, det var omöjligt att förklara för jämnåriga, men också för vuxna vad vi hade varit med om.

- Det var stigmatiserande, vi skämdes. Vi hade förlorat en del av människovärdet.

Vi backar i tiden.

Det var den 19 september 1944 som vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen slöts. I avtalet förband sig Finland att avväpna de personer tillhörande tyska armén som blivit kvar i Finland och överlämna dem till de allierade, inom parentes Sovjetunionen, och att internera alla tyska och ungerska medborgare som befann sig i landet.

Man beslöt till en början att finländska kvinnor som var gifta med tyskar eller ungrare, barn under 15 år, vuxna över 65 och sjuka skulle lämnas utanför interneringen.

Men eftersom man inte fick ihop tillräckligt många personer, många hade lämnat Finland och satt sig i säkerhet i Sverige eller Tyskland, omprioriterades beslutet om att inte internera kvinnor, åldringar, sjuka eller barn.

Således sändes 78 finländska kvinnor och 76 barn till ett och ett halvt års fångenskap bakom höga taggtrådsstängsel.

Dagboksanteckningar

Gunvor Brettschneider, då knappt elva år gammal, har skrivit dagbok från tiden i interneringslägren i Oitti på Tyynelä och Knipnäs i Ekenäs. Hon läser bland annat utdrag ur sitt tummade blå häfte, korta berättelser som får håren att resa sig och tårarna att bränna bakom ögonlocken. Och då är det i första hand de positiva händelserna flickebarnet Gunvor skriver om i sin dagbok.

Gunvor Brettschneiders blå, tummade dagbok från tiden i interneringslägren 1944-1946
Gunvor Brettschneiders blå, tummade dagbok från tiden i interneringslägren 1944-1946 Bild: YLE/ Tiina Grönroos interneringsläger

Dagboken: ”Den 17 maj 1945. I dag har vi fått karameller och leksaker, pappersdockor och böcker från Tyska kolonin i Sverige. Alla barn fick 43 eller 44 karameller var. De var så goda. Så fick de mindre barnen leksaker eller pappersdockor. Magnhild och Runa fick varsin pappersdocka och jag fick en ritbok och färgkritor .”

Magnhild och Runa är Gunvors äldre systrar. Gunvor berättar hur suget efter något gott var stort eftersom det inte fanns speciellt mycket mat till de internerade eller personalen på lägret.

- Det blev mest kålrötter och morötter i olika former och förfrusna potatisar i en sås som påminde om rågmjölsvälling.

Det är speciellt två maträtter som barnen minns från lägret i Oitti; den ena bestod av soppa kokad på malda torkade ärter som legat så länge i säckarna att det simmade vita maskar i ärtmjölssoppan. Den andra maträtten kallades potatisskalslåda. Mjölkransonen var ett halvt glas per dag.

Många barn blev så undernärda att de skickades till släktingar och bekanta utanför lägret. Dödsfall ville man undvika.

Oro för deportering

Barnen på interneringslägret lyckades ändå hitta på lekar och det inrättades också en skola eftersom det bland de internerade fanns läroverkslärare, folkskollärare, barnträdgårdslärare och präster.

Gunvor Brettschneider visar upp den rosa prinsessklänning hennes mamma lyckades sy trots materialbrist.
Gunvor visar upp sin rosa prinsessklänning som hennes mamma lyckades sy till en teaterpjäs som sattes upp under interneringen. Gunvor Brettschneider visar upp den rosa prinsessklänning hennes mamma lyckades sy trots materialbrist. Bild: Privat prinsessklänning

Oron, rädslan och otryggheten var ändå ständigt närvarande. Det gick rykten om deporteringar till Sovjet, vilket betydde Sibirien, eller Tyskland. Störst var rädslan när kontrollkommissionen kom på besök och alla internerade skull ställa upp sig för räkning i matsalen.

- De vuxnas oro påverkade oss barn. Hundrasextio vuxna inspärrade bakom taggtråd i obestämd tid. Olika politiska åsikter, konflikter, ”agenter” bland de internerade, spänning, misstrogenhet. Vi barn lärde oss att inte synas, att inte störa, att inte väcka förargelse.

Flytten till Ekenäs

En dag i november 1945 kom beskedet att lägret i Oitti skulle läggas ned. Alla skulle packa ner sina saker och infinna sig i matsalen. De internerade fördes till Hyvinge järnvägsstation sent på kvällen. Tåget var ett specialtåg som fick vänta långe på sidospår på många stationer. Resan tog hela natten.

- Vi var övertygade om att vi förs ur landet. Jag minns ännu den dels euforiska, dels skräckfyllda stämningen. Euforisk därför att man ville ta ut det sista eftersom vi trodde vi skulle skickas till Sovjet, skräckfyllda eftersom speciellt barnfamiljerna fruktade vad som skulle hända när vi nådde ändstation.

- Ändstationen visade sig vara Ekenäs och så började en ny trist tid i det nyinrättade interneringslägret i Knipnäs sinnessjukhus.

Över 300 personer inhystes i sjukhusbyggnaden. Efter ett års internering började människornas nerver vara på bristningsgränsen. Det ryktades om självmordsförsök och mentala problem. Också för barnen blev Knipnäs tristare, inga utelekar och likaså slut på inneträffarna.

- Så äntligen, den 16 mars 1946 kom beskedet – befrielsen!

Våra föräldrar, båda i femtioårsåldern, fick börja livet i friheten med två tomma händer.

Efter ett och ett halvt år i isolering blev det att starta om från noll. De internerades egendom hade konfiskerats och överförts till Sovjetunionen som ersättning för Tysklands krigsskulder. Hemmen upplöstes, möbler, husgeråd, banktillgodohavanden med mera beslagtogs. Till och med barnens leksaker och bankböcker hade konfiskerats för att betala krigsskulden.

- Så jag kom aldrig mera hem. Hemmet fanns inte mera. Vi flyttade till Vasa, till vår mormors stuga. Den var så liten att pappa inte kunde bo med oss utan bodde i en tjänstebostad nära sitt jobb.

- Våra föräldrar, båda i femtioårsåldern, fick börja livet i friheten med två tomma händer och tre tonårsdöttrar att försörja i efterkrigstidens Finland.

Lång kamp för att få ett erkännande

År 2003 blev Guvor Brettschneider intervjuad av sin vän, journalisten Mikko Määttälä. Barndomen kom på tal och också tiden som internerad. Mikko blev intresserad och började forska i riksarkivet. Han intervjuade andra internerade och gjorde tv-dokumentären Vankileirien Suomi – Fånglägrens Finland.

- Vi kom för första gången underfund med att beslutet om våra mammors och vår internering inte överhuvudtaget var en del av vapenstilleståndsavtalet, som man låtit oss tro i 60 år, utan hade fattats av vårt eget lands regering! Insikten kom som en chock och väckte hos många känslor av bitterhet och svek.

Efter dokumentären fördes diskussioner om att frågan borde utredas närmare. Gunvor Brettschneider blev en av medlemmarna i arbetsgruppen. En lång kamp började. Arbetsgruppen krävde att finska staten skulle erkänna frihetsberövandet och att de tidigare internerade skulle få en symbolisk ersättning för tiden bakom taggtråd. Arbetsgruppen krävde också rehabilitering på samma sätt som veteranerna.

Den 1 september 2014 trädde lagen om ersättning av staten åt vissa internerade civilpersoner i kraft. Lagen kom efter elva års kamp.

- Våra mammor är borta, likaså många av barnen. Men de som ännu lever får på ansökan en ersättning på 3000 euro för tiden bakom taggtrådsstängslet. Någon rehabilitering ingår inte i paketet.

- Min syster Runa avled samma dag som lagen trädde i kraft.

- Den andra september, dagen efter, fick jag motta priset som Årets Fredrika. En av motiveringarna till priset var mitt arbete för att få till stånd lagen om ersättning för interneringen. Så blandades en stor sorg med tillfredsställelsen över att ha nått ett mål, som betydde så mycket för så många.

Gunvor Brettschneider sommarpratade i Radio Vega den 29.6.2015 kl 10.05 och 18.03. Du kan också lyssna på hennes sommarprat på Yle Arenan.

Här hittar du listan på alla Vegas sommarpratare 2015

Läs också

Nyligen publicerat - Vega