Hoppa till huvudinnehåll

Vilka påhittade snyfthistorier!

finlands flyktinghjälps kontor
Jag och vår chaufför Duncan utanför kontoret finlands flyktinghjälps kontor Bild: Liselott Lindström agenda uganda

Idag var min sista arbetsdag som frivillig informatör på Finlands flyktinghjälp.

Det är också sorgliga dagar på flyktinghjälpen av andra orsaker. Nu har utrikesministeriet meddelat att stödet till organisationen skärs ner med 38 procent, beräknat på medeltalet av tre senaste års budgetar. Det betyder att verksamheten onekligen kommer att lida.

Jag hoppas att jag via den här bloggen har kunnat visa hur åtminstone en del av Finlands biståndspengar används, och jag hoppas att Afrika, som för många kan kännas avlägset och främmande, har blivit lite mer bekant.

Jag hoppas också att nästa gång ni läser en nyhet om att x antal människor har dödats i Kongo känner något mer än förut, ser något ansikte och någon människa framför er, inte bara en siffra.

Samtidigt önskar jag att jag kunde ha delat med mig mer av det ”vanliga” Uganda.

Jag skulle ha velat skriva om att alla går med näsan i sina smarttelefoner, precis som i Finland, och whatsappar stup i kvarten.

Jag skulle ha velat skriva om att det finns en app med vilken man kan kalla till sig närmaste ”safe boda”, ett motorcykelföretag som ger förarna förstahjälpenutbildning, trafiksäkerhetsträning och förser alla förare med en hjälm åt passageraren också.

Jag skulle ha velat berätta om HelloFood, företaget som på en timme levererar mat från vilken restaurang i Kampala som helst hem till din dörr för det facila priset 1-2 euro för transporten. Också de har självklart en app.

Ett intressant fenomen är att jag på många av mina blogginlägg och inslag som jag har gjort från Uganda fått kommentarer om att mina historier är ”snyfthistorier”.

På inslaget om våldtagna män kom det rentav en kommentar om att den skulle vara påhittad.

Om någon som har kommenterat känner för att dela med sig om varför ni kallar det påhittade snyfthistorier så hör jag gärna av er i kommentarsfältet.

Jag undrar nämligen varför ni tycker det är snyfthistorier. Vad är en snyfthistoria?

Många av de historier jag ha hört är så hemska att det är svårt att förstå hur någon klarar sig med förståndet i behåll.

Män tvingas ha sex med sina fastrar eller mammor, mödrar tvingas äta av sitt nyligen mördade barns kött. Det händer.

Det är inte påhittat och inte en snyfthistoria, det är verklighet.

Kanske det är någotslags försvarsmekanism att kategorisera dessa historier som snyft. Ett sätt att intala sig att man inte behöver göra något åt saken.

Men kommentarerna är också ett bevis på att det behövs fler historier från Afrika. Inte bara om våld och elände, utan om vardag och verklighet.

Det är tragiskt att det bara finns en korrespondent i Afrika söder om Sahara från Finland, och också han är bara stationerad här i ett år.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes