Hoppa till huvudinnehåll

Saliven Gustavsson: Nu är det jul(i) igen!

Man på sin terass
Man på sin terass Bild: Mikael Crawford saliven gustavsson

Jag kunde bara inte låta bli. Rubrikidén hittade jag på sittande på byttan, där alla mina goda idéer kommer till. Så de dåliga idéerna vill ni knappast veta av …

Juli är det alltså, semestermånad för oss. Eller de som ännu har ett jobb att få semester från, alltså.

Huvudstaden töms mer eller mindre, då ”hååfforssarena” eller ”helsingboana” låser lokalen, för blomkrukorna till blomsterhotellet - visst, det finns slika nuförtiden! - packar familjen, möblemanget och pianot på en hyrd lastbil och drar iväg mot närmaste färjfäste för att fraktas ut till sommarvistet.

Skolråd och sjölatåssår

Väl framme väntar ett nyvädrat och finfejat fiskartorp som tömts på invånare och husdjur som har flyttat till bastukammaren eller strandboden över sommaren, för att ge plats för skolrådet, apotekaren eller notarien och dennes klan.

Inga problem, även en regnig sommar är hyfsad och vana vid umbäranden som ”sjölatåssåna” är, fixar man den närapå lägerartade vistelsen galant.

Sommargästerna kan te sig konstiga, dryga och besvärliga men hyran ger ett betydande tillskott till saltströmmingsekonomin.

Tillbaka till nuet

Vänta nu… det blev visst något fel på tidsmaskinen, eller så behöver batteriet laddas. Inledningen handlar nog om 1800-talets fasoner. Eller så där kunde det nog vara ännu in på 1960-talet, men kanske det där med möblemang och piano inte längre stämde då.

Man kan jämföra det med att bonga flyttfåglar då sommargästerna återvände.

Som skäriparvel upplevde man exotisk spänning och med misstro blandad nyfikenhet då huvudstadsborna åter började synas flanerande på byvägarna, metande i vassruggarna, fyllande de trånga handelsbodarna högljudd förundran över varför inte den och den varan fanns i år heller och muntert ”hejsanhejsande” och ”gamlegossande” kamraterna som ingick i sommarsäsongen. De uppförde sig konstigt och lät ännu konstigare.

Helsingforspengar luktar inte

Hur som helst, vad än den mer tillknäppta, anspråkslösa, blyga och mer ödmjuka skärbefolkningen än må ha tyckt om de nasalt trumpetande och flåsiga men ack så avundsvärt självsäkra och världsvana stadsborna, hämtade de pengar till bygden … eller egentligen byn.

Vart och vartannat lokalt andelslag levde gott på sommarsäsongen, eftersom semesterfirarna verkligen konsumerade i byabutikerna; mat och dryck, bensin och grejer.

Så icke längre. I och med den ekonomiska tillväxten har dagens genomsnittssommargäst bil och sköter provianteringen förmånligt och behändigt en gång i veckan i något av sommarkommunens supermercados som heter en stor konsonant.

Bränsle till bilen, båten och sig själv tillhandahålls i grannbutikerna, så man behöver inte heller köpa finkel av den pensionerade maskinmästaren eller någon annan salt sälle. Därmed återstår för byahandlarna att sälja mjölk, öl och lokala artesanprodukter. Gott så, men är det affär?

Byabutiken som socialt kitt - eller något

Säkert skulle många semesterfirare och deltidsortsbor ens av solidaritet handla mer lokalt, om utbudet skulle tilltala och det skulle löna sig. Eller om det ens skulle finnas någon handelsbod/bensinstation. Marknadskrafterna har sopat rent.

Nå, bara nu internäthandeln kommer i gång seriöst, kan man köpa mat och kvalitetsvin, bensin och en ny, på distans skräddarsydd engelsk kostym ut till Äggskär utan att ens behöva kravla sig ut ur tältet. Så snart blir det slut på supermarkattorna också.

Den försämrande förändringen är inte bara ekonomisk utan långt också social och kulturell. Byabutikerna var naturliga mötesplatser dit alla hade ärende nästan dagligen.

I somliga byar fanns de enda telefonerna där och i postkontoret. Den mentala atmosfären präglades under sommarsäsongen av kontakten mellan lokalborna och semesterfirarna. Bägge ”stammar” färgade av sig på varann.

Tjänster och gentjänster förhandlades, dagsläget dryftades och världen förbättrades.

Kolumnisten träder ut ur skåpet

Och relationer skapades … fastän förhållanden över stamgränserna sågs nödvändigtvis inte alltid enbart positivt.

Till exempel jag hade den dåliga smaken att skaffa mig en mor från ”Helsing” eftersom de lokala kandidaterna hade snotts framför näsan på far min, som var lite sävlig av sig. Men han slog till för en gångs skull och tjong, så vart man mestis.

Fördelen med blandningen är kanske att jag inte blev så totalt inavlad men den uppenbara nackdelen är säkert en viss vilsenhet i bägge läger. I bästa fall ger den också någon slags insikt i varderas sits på en östnyländsk semesterort.

Hur som helst - god jul(i), både skäribor och segelhamnare!