Hoppa till huvudinnehåll

Cecilia Floris: Populärkulturens långfinger mot kulturelitismen

Cecilia Floris
Cecilia Floris, kulturjournalist Cecilia Floris Bild: Stina Brännström cecilia floris

Sommartider och extra tid för kulturkonsumtion. Men hur definierar vi egentligen vår musiksmak eller de filmer vi föredrar. Och vad betyder dessa definitioner? Vilka värderingar spelar med i vad vi väljer att titta och lyssna på, och hur vi väljer att beskriva det?

Kanye West uppträder på Glastonbury Festival of Contemporary Performing Arts 2015
Kanye West uppträder på Glastonbury Festival of Contemporary Performing Arts 2015 Kanye West uppträder på Glastonbury Festival of Contemporary Performing Arts 2015 Bild: EPA/HANNAH MCKAY glastonbury festival of contemporary performing arts 2015

Mellan studier och jobb har jag lyckats trolla fram ett par veckors sommarlov. Kulturkonsumtionens högtid. Jag sväljer hela TV-seriesäsonger på en dag eller två. Jag virar in mig i deckare och ser en miljon filmatiseringar av Agatha Christies Poirot i min mammas soffa. Kanske tar jag mig även an någon svårtuggad tegelsten jag inte förmått mig läsa än.

Jag har även skaffat mig en liten bärbar högtalare att ta med sig ut på sommarkvällarnas picknickfiltar. Men vart jag än tar min lilla högtalare följer oundvikligt diskussioner kring vilken musik den ska spela.

Vid utsiktsplatsen häromkvällen med vin och några vänner ligger bland annat Beyoncé, Kanye West, Drake och Nicki Minaj på spellistan. Alla väldigt samtida, väldigt amerikanska och väldigt populära artister. Dock inte lika populära hos min filtgranne. Hon hintar om att hon skulle vilja byta låt. Jag frågar vad hon gillar för musik och hon svarar svävande att hon mest gillar alternativ musik.

Alternativ till vad?

Jag förstår vad hon menar. Men jag vill inte gå inte med på det. Uttalandet irriterar mig. Jag glömmer helt att byta låt för jag vill så himla gärna prata om vad hon egentligen menar.

Hon säger att hon helst lyssnar på politisk musik. Jag påpekar att spellistan som just då rullade ut hade exakt noll procent vita män som artister. Att i en bransch och ett samhälle som premierar vita män välja att ta till sig kultur av andra kroppar och erfarenheter, kan inte det ses som politiskt? Förutom detta är det flera av artisternas låtar och videos som inte kan beskrivas som helt opolitiska.

Beyoncé och Barack Obama
Beyoncé och Barack Obama Beyoncé och Barack Obama Bild: EPA/WIN MCNAMEE/POOL beyonce,Barack Obama

Hon förklarar vidare att hon inte gillar kommersiell musik. Att hon vill lyssna på artister som inte gör musik för att tjäna pengar på den. Jag frågar om inte de flesta artister gärna skulle tjäna pengar på sin musik om de kunde, och att de artister som gör det säkerligen sysslade med musik redan innan pengarna började rulla in.

Diskussionen dör ut. Men varför blir jag så irriterad då hon säger att hon föredrar alternativ musik? För att det faktiskt inte betyder någonting annat än att hon menar att hon inte gillar det alla andra gillar.

Ogilla amerikansk film

Lite senare pratar jag film med en annan vän. Han säger att han inte gillar amerikansk film. Vad menar han med det? Diskussionen ger mig en känsla av déjà vu.

Menar han att han inte gillar hetero-romantiska komedier? Eller kanske de machomandrypande actionrullarna som stör? Vill han se något som kan spegla honom? Det är klart att man kan uppskatta att se andra berättelser och porträtt med en bredare representation än vad man vanligtvis får se på vita duken. Men är det inte det man borde säga då?

Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger
Skådespelaren Arnold Schwarzenegger som The Governator Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger Bild: EPA arnold

Jag vet inte hur många filmer som släpps i USA varje år (om det är det han menar med ”Amerika”). Men jag skulle ändå vilja påstå att de är fler än att de alla skulle kunna vara så lika att ett sådant påstående blir rimligt. Att säga att man inte gillar amerikansk film är generaliserande och har inget med smak att göra. Det handlar om att placera sig själv.

drake
Drake drake Bild: EPA/STEVE C.MITCHELL drake

Kulturelitism

Jag menar att mina vänners båda uttalanden på olika sätt uttrycker kulturelitism. Genom att säga att man inte gillar mainstreamkultur distanserar man sig från massan. Det är ett avståndstagande från populärkultur. Det som är populärt. Man är lite finare än så. Man tycker mer om finkultur. Man gör anspråk på kulturellt kapital för att visa på sin position som bildad.

"Amerika" och "alternativt" betyder i sammanhanget ingenting om vad man faktiskt gillar. Det betyder bara att man distanserar sig från alla som inte har en lika förfinad smak som de själva. I mina vänners påståenden ligger just en idé om att populärkulturen är meningslös. Att den är dum och ihålig och att det inte finns något innehåll bakom en glansig och färgglad yta.

Populärkulturen är livsviktig

nicki minaj
Nicki Minaj nicki minaj Bild: EPA / Andrew Gombert / All Over Press nicki minaj

Det är absolut inget fel i att tycka om till exempel lite fransk film noir. Det kan vara en oerhört givande upplevelse att ta in en sådan film. Det är också helt okej att inte gilla att lyssna på Drake.

Man kan dock för den sakens skull inte påstå att hip-hopartistens texter och musik är innehållslös, och man kan inte frånta tittaren och lyssnaren dennes upplevelse av att finna mening i låtarna.

Populärkultur kan snarare vara livsviktig. Den kan vara djupt meningsfull för människor och spegla och påverka hur de ser på sig själva och sin omvärld. Den kan vara medvetet politisk, eller låta bli att vara det över huvud taget. Kultur kan ha olika ambitioner, och det är okej.

Jag försöker själv att aldrig unna mig se ner på någon på grund av vilken bok den kryper upp i solstolen med. En av mina svårare utmaningar i livet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje