Hoppa till huvudinnehåll

Daniel Olin: Greklandskrisen – ett minst sagt förvirrande drama

Demonstranter på Sygmatorget utanför parlamentet i Aten.
Demonstranter på Syntagmatorget utanför parlamentet i Aten. Demonstranter på Sygmatorget utanför parlamentet i Aten. Bild: EPA/FOTIS PLEGAS G aten

Mr, what do you think will happen? frågar en ung dam och ser mig djupt in i ögonen. Hon jobbar deltid i en livsmedelsbutik i Aten. Den unga damen önskar sig förmodligen ett tröstande svar, ett svar om ett lyckligt slut.

Det är måndag, ett halvt dygn tidigare har det grekiska folket röstat nej till EU-kommissionens, IMF:s och ECB:s villkor för ett nytt nödlån.

Men kvinnan i butiken, liksom jag, vet att sannolikheten för en grexit och ett därpå följande fullständigt kaos har ökat.

Det visar även tippningarna i den hetaste spekulationstävlingen i Europa för tillfället. En tävling där också Finlands statsminister Juha Sipilä (C) bestämmer sig för att delta.

Han säger på natten till tisdag att sannolikheten för att man når en lösning innan söndag har minskat.

– Mycket ska ske för att en uppgörelse ska se dagens ljus före börserna öppnar på måndag, menar en pessimistisk Sipilä.

Struntprat, säger professor Michalis Spourdalakis vid Atens universitet.

– Grekland och långivarna kommer överens ännu den här veckan. Folkomröstningen har bara stärkt min tro på en uppgörelse, säger han.

Spourdalakis talar mycket, det gör greker i allmänhet och i synnerhet om man är grekisk professor.

Men förenklat tror han att Tsipras lyckas vända folkets nej till ytterligare åtstramning till ett ja till euron och mera nödlån.

Spourdalakis resonemang är inte helt lätt att förstå men så har han ju också följt med grekisk politik i över 40 år. Och det vi nu ser är enligt honom något han aldrig sett förut.

– Mina vänner, ni måste förstå det här är en revolution. Något liknande har jag aldrig sett inom grekisk politik och vet ni, alla revolutioner har ett namn och jag har döpt denna till ”självrespekt”, säger han med upphetsad röst.

Bredvid sitter min grekiska tolk och suckar djupt. Hon har dagen innan röstat ja i folkomröstningen och efter att resultatet blev klart fick hon i timmar trösta sin gråtande väninna som under valnatten tappade tron på framtiden, för gott.

– Så där tänker de som röstar på Syriza, de är så fruktansvärt naiva. Det tror så starkt på det narrativ de själva har utvecklat att de inte längre ser verkligheten, säger hon när vi lämnat professorns arbetsrum.

Jag möter hennes kompis på kvällen. Han har under dagen hjälpt en annan finländsk journalist och samtidigt lärt sig några ord finska.

– Terve, joukossa tyhmyys tiivistyy, säger han och menar att han har större förståelse för långivarna än den styrande grekiska regeringen.

Man blir förvirrad av mindre. Lever långivarna och den grekiska regeringen på två helt skilda planeter? Eller kanske är det här bara ett spel med ovanligt höga insatser?

Att det grekiska folket med bred majoritet sade nej till långivarnas villkor visar på ett våghalsigt mod.

Att den grekiska regeringen har ryggrad att säga nej till det bud som EU betecknar som det bästa någonsin är gambling av rang.

Men att samma regering gång på gång kommer med tomma löften om konkreta förslag som sedan, om de skickas, antingen är kraftigt försenade eller fel version. Det om något visar på nonchalans och retar mången, inte minst EU-ledarna.

Det är därför inte att undra på att också EU-ledarna tappar hoppet och framför allt tålamodet. Och det blir allt tydligare – ju länge följetongen pågår.

På tisdagskvällen möttes representanter från dessa två parallellvärldar i Bryssel. Det blev en märklig kväll.

När 18 euroländers ledare vid midnatt konstaterar med allvarlig min att bollen nu är hos grekerna så lämnar samtidigt en leende grekisk premiärminister mötesbyggnaden med att konstatera att han nyss suttit på ett möte där man diskuterat ett europeiskt problem – inte ett grekiskt.

Men kanske båda sidorna bluffar. Kanske det vi nu bevittnar bara är ett kapitel i en grekisk saga som innehåller alla dramaturgiska element. Möjligen skrivs den här veckan ett av de sista kapitlen i denna berättelse.

Men saga eller revolution – det spelar ingen roll. Åtminstone inte för det unga butiksbiträdet i Aten som stoppar mig och vill veta om hon har en framtid i det land som hon föddes i tjugo år tidigare.

– Det är en röra, men vi har ett svar i slutet av veckan, svarar jag henne.

Hon flackar med blicken, en tydlig markering att mitt svar inte var det hon hade hoppats på. Men jag vill inte ljuga.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes