Hoppa till huvudinnehåll

När döden kom till Srebrenica

dödskalle
Kvarlevorna av en man som mördades i Srebrenica 1995. dödskalle Bild: Adam Jones dödskalle

På lördag har 20 år förflutit sedan massakern i Srebrenica i Bosnien-Hercegovina. Händelsen är det värsta folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Omkring 8 000 bosniska muslimer dödades på befallning av den serbiska generalen Ratko Mladic.

Det var den 11 juli 1995. Tiotusentals bosniaker som flytt undan serbernas förföljelser var samlade i ett flyktingläger i byn Srebrenica.

Ratko Mladic och hans soldater invaderade byn med sina pansarvagnar, med ett löfte om att inga civila skulle komma till skada.

De FN-soldater som bevakade byn hade inga andra alternativ än att tro honom – de hade varken mandat eller styrka att försvara Srebrenica.

Dödens fält

Flyktingarna uppmanades att samlas vid FN-basen i närbelägna Potocari, därifrån bussar skulle föra dem i trygghet till staden Tuzla. Kvinnor, barn och åldringar fick först stiga på bussarna, medan pojkarna och männen togs åt sidan.

Almasa Salihovic var åtta år när det hände. Hon satt tryckt intill sin mor i en av bussarna med två gosedjur i famnen. Hennes 15-åriga bror hade nekats inträde i bussen, han skulle följa med männen.

Efter en lång stund av allmän förvirring åkte bussen iväg. De åkte förbi ett fält. Genom fönstret såg Almasa att fältet var fullt av människor, hundratals män som stod på knä med händerna knäppta i nacken. Någonstans där fanns hennes bror.

"Jag skär av era fingrar om ni inte ger mig ringarna"

Almasa hade ändå annat att tänka på just då. Bussen stoppades av en serbisk soldat med bar överkropp och lyft gevär. Han plundrade passagerarna på smycken och värdeföremål; öron med örhängen och fingrar med ringar skulle skäras av om soldaten inte fick som han ville. Almasa räckte fram sina två gosedjur mot mannen.

– Här, ta dem, snälla ta dem om du vill ha dem.

Åttatusen män och pojkar mördades

Framme i Tuzla började mödrarna söka efter sina söner och fruarna efter sina män. När de märkte att männen saknades stegrades paniken. Under tiden fortsatte Ratko Mladic och den bosnienserbiska armén med att verkställa sin plan.

Pojkarna och männen transporterades ut till fält och fotbollsplaner, ställdes på rad och sköts. Kropparna forslades till massgravar.

Senare skulle dessa grävas upp och kropparna flyttas till andra ställen, i ett försök att dölja för omvärlden vad som hade hänt.

Elisabeth Rehn människorättsrapportör

Under åren som följde jobbade Elisabeth Rehn som människorättsrapportör för det forna Jugoslavien.

– Mitt starkaste minne från den tiden är kvinnorna i Srebrenica. Mödrar, fruar, systrar och döttrar till dem som dödats. Hur de grät och skrek och vädjade till mig, som inte kunde göra annat än rapportera. De vädjade om hjälp att hitta sina kära. Hela den förtvivlan jag mötte då har jag aldrig kunnat glömma, säger Elisabeth Rehn idag.

För några år sedan korsades Elisabeth Rehns och Almasa Salihovics vägar för första gången. Almasa, som studerade engelska, fungerade som tolk för en grupp som besökte begravningsplatsen i Potocari, ett enormt fält där de vita gravpelarna aldrig vill ta slut.

Det framkom snart att Almasa hade en personlig relation till platsen. En av de vita pelarna representerar hennes bror Abdullah. 25 procent av hans kvarlevor hittades i en sekundär massgrav nära gränsen till Serbien och Montenegro. Resten av kroppen saknas ännu.

– Almasa gjorde ett sådant intryck på mig. Hon klarade av att visa optimism trots allt hon hade varit med om, säger Elisabeth Rehn.

Begravningsplatsen i Potocari. Bild: Michael Büker/Creative Commons massgrav

Almasas historia förevigas på TV

År 2013 gjordes tv-serien Elisabeth möter, en serie på tio program där Elisabeth Rehn träffar personer som varit betydelsefulla i hennes liv och samtalar med dem om både gemensamma minnen och drömmar om framtiden.

De flesta av personerna hon intervjuar är högt uppsatta diplomater och världsberömda fredskämpar; FN:s förra generalsekreterare Kofi Annan, presidenten och nobelpristagaren Martti Ahtisaari, drottning Silvia och läkaren Denis Mukwege med flera.

I den samlingen är Almasa Salihovic ett otippat namn, men för Elisabeth Rehn var det viktigt att Almasa skulle vara en av de tio.

Hon representerar det svartaste kapitlet i Europas nutidshistoria – men hon ger också en strimma hopp. Det finns unga, driftiga människor som är beredda att stanna kvar i Bosnien-Hercegovina, som har en vilja att bygga upp landet på fredlig väg utan att glömma de fasor som ägde rum där för bara två decennier sedan.

Mer från programmet