Hoppa till huvudinnehåll

Sextio år av iranska kärnkraftsplaner

Förhandlingar i Geneve om Irans kärnteknikprogram
Förhandlingar i Genève Förhandlingar i Geneve om Irans kärnteknikprogram Bild: EPA/GEORG HOCHMUTH kärnteknik

Redan på 1950-talet började Iran intressera sig för kärnkraft, men det är först under det senaste decenniet som landets ambitioner väckt oro internationellt. Här följer en kronologisk översikt över hur det iranska atomprogrammet framskridit, och hur omvärlden reagerat.

1957 – USA tecknar ett avtal om civilt kärnkraftssamarbete med Iran, som vid den här tiden styrs av shah Mohammed Reza Pahlavi. Han hade kommit till makten i en CIA-ledd kupp år 1953.

1967 – USA levererar en forskningsreaktor (Teheran Research Reactor, TRR) på fem megawatt till Iran, och förser den också med 93-procentigt anrikat uranbränsle.

1968 – Iran undertecknar ickespridningsavtalet för kärnvapen (på engelska Non-Proliferation Treaty, NPT). Då avtalet ratificeras två år senare får Iran rätt att utveckla kärnkraft för fredligt bruk, mot utfästelsen att inte skaffa atomvapen.

1974 – Irans garantiavtal med IAEA, Internationella atomenergiorganet, träder i kraft. FN-organet ska övervaka att Iran håller ickespridningsavtalet.

Kärnanläggning i södra Iran. Bild: EPA/ABEDIN TAHERKENAREH södra iran

1974 – Iran tecknar avtal med tyska Siemens om uppförande av ett kärnkraftverk i Bushehr vid Persiska vikens kust, omkring 1 200 kilometer från Teheran.

1979 – Shahen störtas i den islamiska revolutionen, Iran blir en av prästerskapet styrd islamisk republik. Landet kan inte längre importera kärnbränsle från vare sig USA eller Europa.

Siemens personal lämnar Iran, arbetet på kraftverket i Bushehr avstannar, Irans kärnkraftsprogram upphör i praktiken.

1980 – Kriget mellan Iran och Irak bryter ut. Under kriget anfaller irakiskt flyg Bushehr.

1987 – Med argentinsk hjälp börjar TRR byggas om så att den ska kunna drivas med 20-procentigt anrikat uranbränsle, vilket Iran lättare kan framställa.

Iranska myndigheter upprättar förbindelser med ett illegalt nätverk för atomteknologi, lett av den pakistanske atomingenjören Abdul Qadeer Khan. Med nätverkets hjälp förmår Iran skaffa sig modern teknologi för anrikning av uran.

2002 – En iransk exilgrupp som förföljs av den islamiska regimen avslöjar att Iran i hemlighet håller på att uppföra två kärnkraftsanläggningar: ett anrikningsverk för uran i Natanz (300 kilometer söder om Teheran) samt en tungvattenmodererad reaktor i Arak (240 kilometer sydväst om Teheran).

Uran kan anrikas till bränsle för kraftverk, och efter ytterligare rening användas i atomvapen. Använt bränsle från tungvattenreaktorer består bland annat av plutonium, även det material till atombomber.

2003 – I förhandlingar med Storbritannien, Tyskland och Frankrike, en grupp kallad EU3, går Iran med på att upphöra med anrikningen av uran. Landet lovar också teckna under ett tilläggsprotokoll, som ger IAEA ökat tillträde till kärnkraftsanläggningarna.

2005 – Den västfientlige Mahmoud Ahmadinejad väljs till Irans president, varefter samtalen med EU3-gruppen kollapsar och Iran återupptar anrikningsverksamheten.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad.
Mahmoud Ahmadinejad Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Bild: UN Photo/Mark Garten mahmoud

2006 – IAEA:s styrelse för Irans brott mot garantiavtalet till FN:s säkerhetsråd. USA, som hittills vägrat allt samarbete med Iran, ansluter sig till EU3-gruppen tillsammans med Ryssland och Kina. Nya benämningar på församlingen blir EU3+3- och P5+1-gruppen.

Säkerhetsrådet inför sanktioner mot Iran på grund av landets vägran att upphöra med anrikningen.

2008 – Toppdiplomaten Bill Burns sänds av president George W. Bush till Genève för att delta i de direkta kärnkraftsförhandlingarna med Iran.

2009
– Barack Obama blir USA:s president. Under sin första vecka i ämbetet förklarar han att han vill räcka de iranska ledarna handen, ifall de lovar västmakterna att de inte planerar tillverkning av en atombomb.

USA, Storbritannien och Frankrike uppger att Iran i hemlighet uppför en anrikningsanläggning för uran i Fordow, nära shiamuslimernas heliga stad Qom.

2009 – 12 Förhandlingarna mellan Iran och P5+1-gruppen står i stor sett stilla.

2010 – Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak ger militären order om att förbereda flygattacker mot Irans kärnkraftsanläggningar. Planerna förfaller efter motstånd från såväl israeliska försvarsledningen som underrättelsetjänsten Mossad.

FN:s säkerhetsråd antar resolution 1929. Med den som grund inför USA och EU en rad sanktioner, som vållar Iran stort avbräck.

2012 – USA och Iran inleder hemliga samtal i kärnkraftsfrågan. De fortsätter året därpå.

2013 – Pragmatikern Hassan Rohani väljs till Irans president. Han lovar att förbättra både Irans relationer till omvärlden och landets eländiga ekonomi. Sistnämnda löfte kan ifrias bara ifall sanktionerna mot landet hävs.

På basis av de hemliga amerikansk-iranska samtalen sluter Iran och P5+1-gruppen den 23 november i Genève det så kallade interimsavtalet (Joint Plan of Action, JPOA) i vilket Teheran lovar begränsa sitt atomprogram, mot att en del av sanktionerna lättas.

Målet är att inom ett år uppnå och genomföra en fullskalig uppgörelse. Avtalet och tidsfristen kommer dock att skjutas fram tre gånger.

Hassan Rohani, Irans president
Hassan Rohani Hassan Rohani, Irans president Bild: EPA/ROLAND SCHLAGER rohani,Hassan Rohani

2015 – Den 2 april enas Iran och P5+1-länderna om ramarna för det slutliga avtalet, som ska begränsa och öppna Irans kärnteknikprogram för insyn. Den officiella benämningen är Comprehensive Joint Plan of Action (CJPOA). Iran förbinder sig att minska antalet centrifuger med cirka två tredjedelar, och utlovar även en rad andra långsiktiga begränsningar av sitt atomprogram.

Den 30 juni går båda parterna med på att flytta fram tidfristen för ett slutligt avtal till den 7 juli. Förhandlingarna fortsätter dock efter att denna gräns passerats.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes