Hoppa till huvudinnehåll

"Jag önskar att min dotter kan sluta vara rädd"

Mor och dotter sitter på en säng
Zaineb Alshara hoppas på en bättre framtid för dottern Jenna. Mor och dotter sitter på en säng Bild: yle/Nicole Hjelt jenna alshara

Zaineb Alshara flydde Irak för att ge dottern ett bättre liv. Efter att flickan vittnade ett barn dödas av en bomb har hon inte kunnat sova på grund av ständig fruktan för sitt liv. Då beslöt Zaineb att det var dags att börja den långa resan mot ett nytt hemland.

Efter en snabbstädning bjuder Alshara in mej till det omkring tio kvadratmeter stora rummet på Krämertsskogs förläggning som erbjuder mor och dotter en länge efterlängtad trygghet.

- Det är ännu lite stökigt här, ursäktar sig Alshara.

En lång resa

Zaineb och dottern Jenna anlände till Finland för en vecka sedan.

- Det har varit en utmattande resa. Vi har rest genom många länder i Europa, och en gång var jag tvungen att tillbringa natten ute på gatan med Jenna, berättar Alshara.

- Jag är väldigt trött men också oerhört lycklig att äntligen vara här, säger hon.

Ingång till Krämertsskogs förläggning
Krämertsskogs förläggning innebär en ny start i livet för Zaineb och Jenna. Ingång till Krämertsskogs förläggning Bild: yle/Nicole Hjelt krämertsskogs förläggning

"Jag såg aldrig pappa mer"

Alshara berättar att hon minns en lycklig barndom.

- Vi var en glad skara barn, vi lekte och visste ingenting om det onda i världen. Det är den sista gången jag minns att jag var lycklig, säger Alshara.

Hela grannfamiljen som försvann samtidigt som pappa dödades också, däribland deras fyra- och femåriga barn.― Zaineb Alshara

När Alshara var 14 år fängslades och dödades hennes pappa.

- Främmande mänskor kom in i vårt hem och lade handklovar och ögonbindel på honom. Jag frågade varför de tog honom och sade att han inte hade gjort något, men de förde iväg honom ändå.

I tolv år letade Alshara efter sin far i hopp om att han ännu var vid liv.

- År 2003 fick vi reda på att han hade avrättats. Hela grannfamiljen som försvann samtidigt som pappa dödades också, däribland deras fyra och femåriga barn, berättar Alshara.

- Jag saknar pappa mycket. Han var inte bara min far utan också en vän, fortsätter hon och vänder bort blicken när rösten inte längre vill bära.

Vågar inte lita på någon

Alshara säger att rädslan aldrig lämnat henne efter det som hände hennes far.

- Varje gång jag hör en nyckel vridas om i låset åker hjärtat upp i halsgropen, berättar hon.

Hon säger att hon inte känner någon som inte har åtminstone en anhörig som dödats.

Jag saknar pappa mycket. Han var inte bara min far utan också en vän.― Zaineb Alshara

- Det är normalt för oss, inte något man tänker på. Men det är värre nu än förut, nu vet man inte längre vem fienden är. Jag vågar inte lita på någon, många kan inte ens lita på den egna familjen.

"Jag vågade inte sova"

Orsaken att Alshara slutligen valde att lämna Irak var dottern Jenna. Alshara insåg att Irak inte kunde erbjuda flickan någon framtid.

- Hon har blivit så rädd. Hon vågar inte sova, inte gå till skolan, inte prata med folk, det är inte bra, berättar Alshara.

Jenna blev också vittne till en bomb som dödade ett barn.

Hon vågar inte sova, inte gå till skolan, inte prata med folk, det är inte bra.― Zaineb Alshara

- Det var väldig traumatiskt för henne, efter det blev hon ännu räddare.

Det är inte bara Jenna som ständigt oroar sig för sin säkerhet.

- Jag är också rädd. I Irak vakade jag nätterna igenom för att jag var så rädd att någon skulle ta sig in och föra bort Jenna. Jag får ständiga dödshot och hot om att min dotter ska kidnappas, berättar Alshara.

Ser positivt på framtiden

- Pappa sade en gång åt mig att oberoende vad som händer så ska man aldrig ge upp, berättar Alshara.

- Jag har försökt leva enligt de orden, fortsätter hon.

Alshara arbetade som engelskalärare i Bagdad och har därför en stark engelska.

- Nu gäller det att lära sig flera språk, säger hon.

Hon berättar att hon är väldigt positiv inför framtiden.

- Jag väntar nu på bud om vad som händer näst. Min högsta önskan är att vi får stanna här i Helsingfors, jag trivs bra här och alla har varit så vänliga, säger Alshara.

Nya lekkamrater

Främst hoppas hon att Jenna och hon nu ska kunna vända blad och påbörja ett liv där dottern känner sig trygg.

- Vad än som händer är det värt det så länge Jenna mår bra. Jag vill att hon ska hitta frid i själ och hjärta och våga lita på mänskor igen.

teckningar på väggen
Teckningarna på väggen vittnar om de många barn som bor på förläggningen. teckningar på väggen krämertsskogs förläggning

Alshara har redan kunnat ana en positiv förändring i dottern då hon har knutit sig an de andra barnen.

- Hon har fått många lekkamrater här, berättar Alshara och ler.

Sålde hela egendomen för dottern

När jag vandrar igenom den långa korridoren med numrerade rum som inhyser personer från hela världen stannar en liten flicka och ser nyfiket på mig. Jag hälsar men hon fortsätter bara se på mig.

Mamman Habibe Krasniqi ler och lyfter flickan i famnen. Dottern heter Erone och hör ingenting, får jag snart veta.

Familjen Krasniqi har precis som Alshara kommit till Finland i hopp om ett bättre liv för sin dotter. De är hemma från Kosovo men var tvungna att lämna landet då dottern föddes med en grav hörselskada som det inte finns någon vård för i hemlandet.

Mor, far och barn sitter på en soffa
Erone Krasniqi behöver ett cockleärt implantat som inte erbjuds i hemlandet Kosovo. Mor, far och barn sitter på en soffa Bild: yle/Nicole Hjelt erone krasniqi

- När Erone var ett år gammal upptäckte vi att hon var döv. Läkarna i Kosovo sade att hon behöver hjälp som de inte kan erbjuda och att vi måste åka utomlands för att hitta rätt vård, berättar pappa Lirim Krasniqi.

Operationsplanen var redan klar

Familjen reste till Tyskland med ett finskt turistvisum. Där besökte de en läkare som konstaterade att dottern behöver ett cockleärt implantat.

- Vi återvände till Kosovo och sålde vi allt vi ägde för att ha råd med rätt vård åt Erone.

Familjen åkte till Sverige för att de hört att man utför det ingrepp som Erone behöver där. Då operationsplanen redan var klar kom beskedet att Erone nekats rätten till en operation.

Utlåtande
Läkaren i Sverige ansåg det oetiskt att operera Erone utan möjlighet till uppföljning. Utlåtande Bild: yle/Nicole Hjelt erone krasniqi

- Läkaren väntade bara på grönt ljus då vi fick beskedet att ingreppet måste göras i Finland. På grund av att vi tidigare hade haft ett finskt turistvisum säger Dublinförordningen vi inte kan stanna här, och då tyckte de att det vore oetiskt att göra operationen, berättar Krasniqi.

Enda önskan att dottern opereras

I Sverige uppmanades familjen att söka asyl i Finland.

- De sade att samma ingrepp görs här och att processen skulle vara densamma.

Familjen har nu väntat i Finland i fem månader.

- Operationen borde göras innan barnet fyller tre och nu har hon redan hunnit bli tre år gammal, säger Habibe olyckligt.

Utlåtande som säger att flickan behöver cochleärt implantat
Utlåtande på att Erone behöver cockleärt implantat. Utlåtande som säger att flickan behöver cochleärt implantat Bild: yle/Nicole Hjelt erone krasniqi

- Ifall vi skickas hem är vår enda önskan är att Erone opereras och får nödvändig terapi innan vi måste åka, förklarar Lirim.

Inget språk

Erone har i tre år varit tvungen att leva ett ordlöst liv då Kosovo inte heller kunde erbjuda teckenspråksutbildning.

- Erone har inget språk och det skrämmer oss. Det gör ont när vi hör andra barn lära sig ord på finska samtidigt som Erone aldrig sagt ett enda ord, säger Habibe.

- I Sverige var allt klappat och klart för en operation, nu hoppas vi innerligt på att Erone får opereras här. Det är oerhört tungt att vänta i ovisshet, fortsätter hon.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen