Hoppa till huvudinnehåll

Mötet med coolheten personifierad

Ur programhäftet till Tammerfors teatersommar 1995.
Ur programhäftet till Tammerfors teatersommar 1995. Bild: Tomas Jansson/YLE, Johan Lindström/YLE george tabori

Det har hänt en gång i mitt liv, för 20 år sedan i Tammerfors, att jag har suttit alldeles nära en människa som är coolheten personifierad och som samtidigt hämtade med sig Europas hela 1900-tal.

rivet ur mitt arkiv

I serien "rivet ur mitt arkiv" berättar Tomas Jansson om oförglömliga journalistiska upplevelser som firar jubileum just den månaden.


Föreställ dig.

En pojke som lever sina första år omgiven av första världskriget. En snart 30-kille som får uppleva hur så gott som hela hans familj förintas. Som hittar till London, och som ”utlandskorrespondent” under andra världskriget fungerar som hemlig agent i Kairo och Istanbul. Som efter kriget bjuds in till Hollywood. Som flyttar till New York där dramatikerkarriären inleds och hans debutpjäs på Broadway regisseras av Elia Kazan. Som återvänder till Hollywood, arbetar tillsammans med Hitchcock och Brecht och hamnar på McCarthys svarta lista. Som grundar en egen teater med en ung assistent som heter Dustin Hoffman. Som återvänder till Europa och Berlin där han skriver pjäser med mottot ”de värsta katastroferna ger de bästa skratten”, och som ingen annan klarar av att skriva komik fast temat är 40-talets Förintelse.

Som ungersk jude, och någon som hade sett sin far och stora delar av sin släkt mördas av nazityskland, hade han en legitimitet som få andra att skämta om just det.

Ur Theatertreffens programhäfte 1994.
Ur Theatertreffens programhäfte 1994. Ur Theatertreffens programhäfte 1994. Bild: Tomas Jansson/YLE georg tabori

Sådär som i pjäsen Requiem für einen Spion. Där har vi ett par föredetta spioner som diskuterar hur en av dem - en judisk man - skulle förverkliga ett självmord, När det ena efter det andra förslaget underkänns, föreslår den ena till slut "Warum versuchen Sie es nicht mit Verbrennen?" (svårt att översätta med alla nyanser som finns i tyskan, men ungefär: Varför försöker ni inte elda upp er) och den judiska mannen svarar ”varför inte, det är ju en familjetradition, min mamma dog i Majdanek”.

80-årsfest i Berlin

György ”George” Tabori.

Första gången jag ser honom är när tyska Theatertreffen-festivalen arrangerar en fest för att fira hans 80-årsdag i hemstaden Berlin.

Arrangemangen är väldiga. Vi är hundratals i salongen när han kommer in på den stora scenen, sätter sig i en soffa och plockar fram den första cigaretten. Och så kedjeröker han under alla gratulationstal, medan vas efter vas fylls av rosor.

När det blir hans tur, slänger han fram en rad onliners från sin soffa.

”alla söner vill nångång ta livet av sin far, men vad gör man om nån annan sköter om det för en”.

Eller ”en författare vet aldrig helt och hållet vad den skriver, varje pjäs har en hemlig pjäs inom sej som författaren inte känner till, som blir synlig först när pjäsen spelas”.

Eller ”ett skämt är en dödligt allvarlig sak. Och alla goda skämt handlar om en katastrof".

Eller ”den kortaste tyska vitsen? Auschwitz!”.

Tammerfors 1995, tack vare Vivica Bandler

Ett år senare, för 20 år sedan, lyckas den finländska teaterlegenden Vivica Bandler locka denna europeiska teaterlegend till Tammerfors.

Att det är något alldeles speciellt, förstår jag när jag träffar den tyska skådespelerskan Crescentina Dünnsner som tillsammans med Tübinger Zimmertheater gästar festivalen med en uppsättning av Taboris Mutters Courage.

- Han reser ju ingenstans längre", berättar hon.

- Och dessutom kommer han äntligen att se vår version av sin pjäs. I Tammerfors! Så det är helt fantastiskt att han är här.

Bandler lyckas också med att hämta Tabori till en småskalig presskonferens.

Georg Tabori 1997
Georg Tabori 1997. Georg Tabori 1997 Bild: btv-zeiniger / EPA georg tabori

Om jag minns rätt är det i Tullhuset vid järnvägsstationen som några journalister väntar på den exklusiva gästen. Och när han kommer in i rummet, sannolikt med en cigarett i mungipan, då händer någonting alldeles särskilt.

Det är inte som med en film- eller rockstjärna, som det kan vara sådär spännande att se live.

Tabori behöver inte mycket annat än sätta sig ner och säga något med sin djupa bas, och så bara finns Europas hela 1900-tal där i rummet. Alla katastrofer. Liv och död. Krig och kulturkapital. Han personifierar ett öde och en livsattityd och en historia som redan då håller på att dö bort. Han är kosmopoliten personifierad. En Tysklandsbaserad ungersk jude med engelskt pass och newyorkisk approach, med grått hår och vildvuxna mustascher men med ögon som brinner. En man utan hemland som kallar teaterscenen för Hem.

Jag tar skämt på största allvar. Och alla goda skämt handlar om en katastrof.

Det är en fascinerande stund.

Jag är 30+, frilansjournalist som framför allt har levt med rock- och fotbollsvärlden där artister från min egen generation regerar. Som journalist har jag aldrig tidigare träffat en 80+are, aldrig tidigare så tydligt känt vilken unik egenskap livserfarenhet kan vara.

Ålder är bara en siffra, det har jag alltid tänkt, tänker så fortfarande. Men ibland betyder ålder faktiskt någonting. Ibland kan en människa fylla ett rum med så mycket historia och erfarenheter och LIV, bara genom att finnas där.

Ja, det är en presskonferens som jag aldrig glömmer. Inte för det som blir sagt den dagen. När jag 20 år senare lyssnar på DAT-kassetten där jag har sparat hans röst, är det inte mer än ett par anekdoter jag fastnar för. Det är istället det som fyller rummet i Tammerfors som fortfarande får stunden att kännas unik.

"jag vill inte generalisera folkslag"

Vi är flera som vill höra om hur det var att återvända till Tyskland, landet han hade flytt från före andra världskriget.

Han ändrar inte en min när han får frågan, sådär som en människa som redan har hört och varit med om allt.

Han är den coolaste människa som jag någonsin har träffat.

- Jag trodde aldrig jag skulle återvända till Tyskland. Men Schillerteatern i Berlin satte upp en av mina pjäser, jag reste dit och stannade kvar, fråga inte varför.

- Men jag är inte en mänska som hatar. Hat är en barnslig känsla.

- Jag vill inte heller sådär generaliserande tala om folkslag. Jag talar inte om ”judar” i största allmänhet, eller om ”tyskar”. Det är en journalistisk grej, att prata om ”tyskar” eller ”finnar” eller ”judar” eller ”ryssar”. Jag är trött på det. För mej finns ingenting sådant.

Och så berättar han en anekdot från 1920-talet, när han som 10-åring satt vid middagsbordet och hans pappa frågade vad George hade lärt sig i skolan.

- Jag sa att jag lärde mej att alla rumäner är homosexuella, och då gav han mej en sån örfil att jag föll av stolen.

- När han senare bad om ursäkt sa han att... för det första stämmer det inte att alla rumäner är homosexuella. För det andra skulle det inte vara så farligt också om det stämde. Och för det tredje finns det ingenting sådant som ”rumäner”.

- Det har jag aldrig glömt.


Att Tabori inte generaliserande ville tala om ”tyskar”, kanske också har att göra med att det faktiskt var en tysk SS-officer som räddade hans mamma.

Porträtt av teatermannen Georg Tabori 2004.
George Tabori 2004. Porträtt av teatermannen Georg Tabori 2004. Bild: Eddy Risch / EPA georg tabori

I pjäsen Mutters Courage har han skrivit om hur mamman i en grupp på 4.000 personer skulle sändas till döden från Ungern, och hur hon vid gränsen visade sitt skyddspass utfärdat av Sveriges röda kors för den tyska officeren. Det hade inte hjälpt tidigare, men den här SS-mannen valde att sända henne tillbaka hem.

Så var Taboris mamma den enda av de 4.000 som överlevde.

Svart humor utan cynism

George Taboris dramatik färgades av kriget, men den var inte alls som Becketts absurda dödsfyllda texter.

Ja, Tabori skrev också om död, och var en den svarta humorns mästare. Men det var en svart humor utan cynism eller ironi. Det var en människovänlig svart humor.

Efter Tammerfors 1995 fortsatte han arbeta med teater. Scenen var ju hans hem, hur skulle han kunna lämna sitt hem?

Själv hinner jag ännu se en av hans regier, hans version av Becketts Slutspel som 1998 gästar Theatertreffen. Då ser jag hur han som 84-åring hyllas om möjligt ännu mer än tidigare av Berlinpubliken.

George Tabori dör i Berlin sommaren 2007, 93 år gammal. Med honom dör också en av de sista kulturpersonligheterna med ett så universellt alltomfattande bagage.


Ett slitet prov på Taboris röst från kalaset under Theatertreffen 1994.

Läs också seriens första avsnitt från juni, "springsteen och den vansinniga tågnatten".

Läs också